Den sista sprutan...

 Tog den fjärde sprutan. Gick förbi mitt gamla labb Graffiti nära Krukmakargatan. De områden där jag bort längst i mitt liv.

Mina bilder utstrålar en sort melankolisk ensamhet. Det stämmer. Jag tycker om ensamhet och sällskap men det sociala ska ske utomhus, ej i hemmet. Det är med mig och bilder att de ska sätta sig i kroppen och det som ska sätta sig är tystnaden. En bild ska vara tyst, hålla käften. Bara äta sig in i en. Allt buller och allt extremt i en bild är ganska värdelöst. 

Tystnad.

På väg igen. Jag blir alltid ledsen då jag ska åka någonstans. Folk åker ofta på semester. Jag åker alltid för att arbeta. Arbeta och bo. Semester har jag aldrig haft och heller aldrig behövt. Mitt liv går ut på att vara och arbeta. 

Jag vet att det liv jag lever inte kan jämföras med andras eftersom jag bestämmer till hundra procent vad jag ska göra och när och hur. Jag har haft det så sedan 1972. Femtio år av egenbestämmande. Det saken handlar om är insikten om att allt har ett pris, men OM du gör vad du vill, finns inga allvarliga priser, utan mest bara vinster. Givetvis små vinster, som typ sova och vakna när du vill, men allt måste organiseras, det måste finnas en disciplin, det måste produceras och allt är som en termometer. Allt du gör syns och allt du inte gör känns som en irritation, en liten plåga.

Jag tänkte skriva om tystnad och så blev en sådan här utläggning. Det kanske beror på att jag i min dagliga ensamhet pratar med mig själv hela tiden. I morse vaknade jag av att jag låg och skrattade ,,,åt vad? Vet ej, men det var skönt i kroppen,,,sådana enkla saker.