Om en klocka...

 Polarn berättar om en Omegaklocka. Det är en vacker historia om en annan tid. När min far dog var jag 19, på väg mot 20. Lungcancer, givetvis självförvållad efter alla röda Bill och Ritz, men jag ärvde hans klocka. En vacker Omega. En dag när jag tränade på en myr föll jag, klockarmbandet slets av och klockan sjönk ner i myren. 

Borta, för alltid. 

Sedan kom andra klockor. Det viktigaste var att det fanns tidtagning på dom. Jag ville kunna klocka tiden då jag framkallade film, eller ta pulsen då jag tränade. 

Sedan kom det snygga klockorna. I Istanbul köpte jag en klocka på  gatan av en som öppnade sin rock och jag fick välja bland de klockor som hängde på insidan av rocken. Jag tog en med tidtagarur. 45 kr kostade den. 

Sedan försvann försäljaren. På kvällen skulle jag starta timern då jag framkallade film. Det gick inte. Tidtagaruret var en fake, ditmålad på boetten. Sedan knackade jag på glaset. Det sprack. 45 kr. Det var det värt.

Numera har jag en vacker klocka, igen. Utan tidtagning. Jag framkallar inte film längre och pulsen hör jag i huvudet då den går upp mot 160 slag i brantaste backarna på cykeln. Det räcker.