Texter från en bläckfisk

 Jag började skriva blogg 2006, sedan skrev jag några tusen inlägg, men raderade bloggen. Jag har nu hittat den igen och bara valt lite huller om buller. Ta det som en tidsskildring runt 2007 till 2010.

Det finns låtar man aldrig glömmer: My back pages, Unchange my hearth, Predemtion song, Hurricane, Sarah, ja, ni vet hur minnena strömmar över en. Det finns två låtar som betytt mest. Den ena var Whos " My generation". Då låg jag i sängen, hade feber, med långkalsonger och blev frisk på tre rågrymma minuter. En annan " Come on lets twist again, med Chubby Checker. Då satt jag svettig på en soffa med skolans vackraste kvinna och tänkte försöka kyssa henne. Och när Lets twist again kom loss på grammofonen sa hon: Kom igen nu och kyss mig. Jesus, o på den vägen har det varit. Idag körde vi HÅRT i backen. Fan, man har ju sett Anja och co,,,nu vet man hur det går till? Stå på bara o sedan dö. Jag låg i backen och plåtade Eve, den grymme veteranen. Jag låg säkert en kvart i snön på magen. Plötsligt kom en vacker kvinna fram, vidrörde min muskulösa skuldra och sa: Min vän, hur mås det ? Och DÅ, kom det över mig. Kärleken till livet, så jag reste mig upp och sa: Tack min sköna, Come on, lets twist again och vi svepte ner för backen i ett väldigt moln av snö.

 Days goe bye. Man vaknar till sol, tidigt som vanligt. Fredagen var en dag i den sköna gemenskapens tecken och ledans. Den underbara trista ledan, som ger en rätten att dra täcket över huvet vid tio bara för man ids inte mer. Jag saknar min barndoms morgnar då jag vaknade vid havet i huset som min pappa och farfar byggt. Vi hade en sommarstuga som låg femtio meter från Bottenviken, granar som susade men framför allt: det eviga vågsvallet. Känslan av att vakna, pigg, så pigg, så utsövd och stark. Snabb frukost och sedan ut i skogen med pilbågen och jaga björn. Jag jagade björn i många år innan jag insåg att det inte fanns någon björn i trakten. Huset brann med tiden ner, farsan dog vid femtio och morsan klappade ihop. Allt detta är minnen som alltid påminner mig om att det finns och fanns ett annat liv än Nytorget och vernissager. 

                                                                                    x

Ute och vandrar. Utanför mosken på Medis delar man ut en broschyr där det står i Koranen att en man får slå en kvinna lätt, absolut inte hårt, men lätt, om hon är uppstudsig eller vill skilja sig. Till saken hör dock att OM hon har bestämt sig för att skilja sig så får mannen inte slå henne. Inte lätt att vara muslim inte. Vet inte vad man ska säga? Vet väl hur många gånger man själv inkasserat en snyting av brudarna då man gjort slut.
Själv är jag ganska nöjd med livet, lite mer värme bara så man kommer igång ordentligt. Jag cyklar nästan varje dag, året om, så de kanske vore läge att fixa handbromsen? I går fixade jag punka på bilen. Grabbarna på verkstaden säger alltid att mina däck är dåliga. Fyra nya kostar 2700 kr. Att laga en punka 200 kr. Så i princip tjänade jag 2500 kr igår på att inte köpa nya däck? Thats reality i min värld. Och vad det gäller snytingar a la Koranen. Take it easy, börja med en kram.

Det är många som har mycket att säga om datorer i sängen. Låt oss säga så här:Jag tror inte man blir impotent eller får dåliga spermier Däremot har jag sett några exempel på svartnade organ och dubbla kukhuvuden. Ganska enkla problem, lätta att åtgärda.Kontakta bara doktor Peter så ordnar det sig. Jag har en annan ovana,talar i telefon då jag badar. Det ska också vara farligt så jag gjorde en test. Släppte ner telefonen då jag badade skumbad. Gick inget vidare, blev krullhårig och sedan föll allt håret av.Det gjorde inget för alla tycker jag är snyggare efter elshocken. Nog om strålning.Hoppas det inte regnar i morgon.Behöver lite sol för att få fart på blommorna på balkongen.Nu orkar jag inte mer bloggande. Idag har det varit en bra dag, knytit ihop en bok, druckit tre glas vin, skrattat, sett 24 och tjänat femton kronor. Plus alltså. godnatt.

Man lullar ut i lifvet, såg käre Tomas då jag hyrt Babel och satt mig solen för att inmundiga lite rejäla avgaser och vinterdäcksläpp. Nice värre. Tänkte på någon idiot som skrev att han tog 1000 bilder om dagen med sin digitalkamera. Don MacCullin tar kanske trettio filmer på en månads reportage. Varifrån kommer den här idiotin med att skryta med hur många bilder man tar under en dag? Man kan lika gärna säga" Hur mycket skit jag knäppt". Alla som varit med ett tag vet att det kommer fram max en bra bild i månaden. Titta, se bilden, sluta med diarren. Det är ju patetiskt att trycka på allt man ser. Själv har jag varit ute med kameran i fickan i fem timmar. Jag har inte sett något som ens liknat en bild. Jag säger som Koudelka, som i sin tur refererade till en Nobelpristagare : En sann poet måste lära sig vänta. Tänk på det, diarreister.

Kollar in Ralph Gibsons bilder. Har alltid gillat hans svartvita, halvsnuskiga saker. Dom är salongsfäiga och snyggt snuskiga på samma gång. Fina grejer i svartvitt. Helmut Newton lyckades ibland få till schyssta kort, framför allt då han tog till dom här långbenta, enormt starka och sexiga valkyriorna. Han måste ha levt i en slags "förföramorsandröm". Jag vet inte vilken dröm jag själv lever i, vaknar dock varenda morgon fruktansvärt kåt. Det är som solen, som kommer in i vardagsrummet, planterar sig rakt i organet. Sedan, någon timme senare,är det inte samma sak. Troligtvis för att jag börjat tänka på Konsum och lifvet?

                                                                                   x

Regn är lugn, tråkighet. Varför river solen upp känslor? Varför trivs jag bäst i extrema klimat? Svinkallt, hett, storm? För att jag inte klarar av att vara medelmåttig? Min son vaknar vid 1530, vill ha bröd. Finns inget som duger(vitt). Han går o lägger sig igen. Han vill ha köttfärssås till middag. Jag hade tänkt fisk. Gå och köp köttfärs då, säger jag. För jobbigt, säger han från rummet, under täcket som stinker gammal get. Plötsligt kliver han upp, gör en turkdusch(lite stänkvatten och mycket pomada)går ut till kebaben på Götgatan för att käka kombinerad frukostlunchkebab.
Jag sitter kvar, läser min tredje bok för dagen. Vad handlade den första om? Den sista handlar om en kvinna som visar könet för en man om han kör 220 knyck på motorvägen. I litteraturen finns allt, till skillnad från Rustas reklamutskick. Tält och två sovsäckar under 200 spänn. Vilket fynd. Det otroligaste är dock att allt i Rustas reklamutskick har samma blekrosa färg som morsan hade på sina trosor på femtiotalet. Är det ett nostalgitrick eller köper vi verkligen fler sovsäckar om dom är blekrosa? En gång köpte jag massa billig tvål på det här sättet. Tvålen var billig, men doften: Jesus, man gick i däck. Det var rena lacknaftan som strömmade ur paketet då man öppnade omslagspapperet. En annan gång köpte jag tandkräm som brände ner tandköttet till fotknölarna. Rosa paket, farliga paket, tro inget annat.


                                                                              

Vi körde en bil hem från Kabul. Det var december. Tror det blev 600 mil på en vecka. Det började inte bra. Strax före gränsen körde vi i natten in på en mack för att tanka. Vägen såg konstig ut och just som jag tänkte det, föll vi tre meter ned i en grop. Det var där bensintanken skulle placeras. Det fanns ingen bensin och vi låg tre meter under jordytan. En buss och en traktor drog oss upp ur hålet. Bilen såg lite jobbig ut, lite sned om man säger så. De turkiska bergen passerades med snökedjor. Vi var en av de få som kom över. På motorvägen efter Munchen pustade vi ut, körde om en lastbil med stege på flaket. Innan vi vet ordet av, lossnar stegen och träffar vår bil med våldsam kraft. Bilen blir ännu lite fulare och sneare. Två dagar senare kör vi in i Lund, parkerar bilen i en snödriva. Ägaren är mycket överraskad. 
- Otroligt. Är ni redan här?
Själv har han flugit över Paris. Vi lämnar bilnyckeln och den tämligen massakrerade Folkan med arabiska skyltar på gatan. Dagen efter ringer han mig.


- Vad har ni gjort? skriker han. Bilen är ju helt förstörd .Jävla hippies.
Jag lägger på. Dagen efter flyttar jag från Lund till Stockholm.

                                                             x

Ramlar det inte ner ovanligt mycket plan plötsligt? Jag har varit med om en och annan incident på mina resor. En gång försökte vi landa tre ggr med ett jetplan. Vi flög över plattan och så full gas upp igen,,puh. Man trodde man var en hårding, men det var man inte efter den repan. Jag har märkt att jag skriker på Gud då det verkar gå åt helvete. Det gör ju många kvinnor också, då dom får orgasm....Åh Gud, Gud, skriker dom. I Amerika åh, God, God,,är det något internationellt tecken? Tänk om dom skulle skrika Reinfeldt, Reinfeldt,,,jesus, då föredrar vi väl ändå den religiösa varianten?
Åh, Reinfeldt, jävla jobbigt att skrika överhuvudtaget.. Ramfeldt, ramfält..ja Herre Gud, gör mig till konsthund i en korsning så jag får lite PR. Jag kan stå i Uppsalakorset. En fotohund. Det kan stå Nikon på skallen och Canon bakpå och så häcklar jag Leicaägare och blir mordhotad mot en enkel biljett på SJ. Nej Gud, vilken dålig blogg. Ber om ursäkt, kommer igen i morgon.

Jag börjar dagen med att hälla ut kaffet i sängen. Då vänder jag lakanet så kaffefläcken kommer ner till fotändan. Det är ingen som kollar där nere. Har problem med tvättider. En ung man i huset bor i tvättstugan. Jag räknade ut att han tvättar 18 dagar i månaden? När jag flyttade hemifrån minns jag aldrig att jag tvättade. Det jag minns bäst var fiskpinnarna jag stekte och blandade med amerikansk grönsaksblandning. Sedan blev det vita bönor i en kastrull, på med stekta, tunna hamburgare och någon grönsak. Bättre mat har jag aldrig ätit. Jag hade också en period med fiskbullar. Inte dåligt alls, speciellt dom som hade ngn slags sås. Enda problemet var att få upp burken, men jag brukade slå en kniv i locket. Mat, mat, det här börjar likna en Plurablogg, men han åt ju mest fläsk i sin blogg. Nå, vad blir dagens lunch? Troligtvis gammal potatismos med grönsaker, efter det träning och bad och meditation och sedan är det middag? Vad blir det? Bruna bönor o fläsk???????

                                                                       x

Det är stipendietider. Satt och kollade på några CV(första gången jag hörde uttrycket trodde jag det var en bilmodell). Vissa tar det här med CV otroligt hårt. Såg en snubbe som skrivit upp alla publiceringar, till och med tidningen, år och sidnummer var med. DN, 1985, sid 4, en bild. Herre Gud, var går gränsen? Tänk dig att fråga en snickare om hans eller hennes meriter? Jo, 1978 slog jag in 48 spikar i ett hus på Gyllenvägen och sedan samma höst, borrade jag i två plankor på Stora Nygatan i Gamla Stan. Det kan bli något det? Varför är konstnärer sådana pettimetrar? Kan man inte bara få de stora linjerna? Utställningarna och böckerna? Det finns till och med folk som räknar  en bild på Planket som utställning. Personligen anser jag att en utställning med mindre än tio bilder inte är en utställning. Det är en upphängning.

                                                                                x

Mickebergordspråk:



När det kärvar, gör en bok.



Hä är roligt nästan jämt.



Det blir sällan bättre av att byta kvinna.

Gör så gott du kan o skit i resten.

 Låt dom tycka vad fan dom vill. Dom vet i alla fall ingenting.



Ingenting är roligare än att ha sex, men i väntan på det kan man alltid jobba några timmar.



Det är roligare att leva än att vara död? Tror jag?



Semlor borde säljas året om.                                                                         x

Johnny Rotten på tv igår. "Jag var en ung arg man. Nu är jag en gammal arg man. Jag lider, vi lider. Fuck off."
Till alla hjältar. Patti Smith, Clash, Tom W, Dogmafotografer, alla som fyller livet med ös. 
Tack. Just för det, säljer jag mina rocknrollbilder billigt. En tusing, för inspiration, för ös, för mindre schlager, mer fuck, mer 
liv och mindre krafs.


Om Patti Smith sa dom att hon klädde ner sig, var androgyn, ickekvinnlig. Jag har stått en meter från henne, sett henne i full exstas på scenen. Det var fan ingen fråga om att klä ner sig. Det handlade om att leva eller dö, ge järnet. Det som skiljer ut de stora artisterna, påverkarna, är deras förbannade ärlighet. Dom kör på. Det finns bara en väg: Framåt, inåt, utåt. Jag säger som Johnny Rotten. " Jag lider, jag är förbannad. Fuck off, I love you".

                                                                         x

Om döden o fotografin. Först kämpar vi som besatta för att synas, få våra verk visade, bli odödliga. Sedan dör vi. Vem minns oss? Cartier Bresson? Vem bryr sig om honom? Strömholm? Oddner, Eugene Smith. Någon vecka efter vi knallat finns vi inte. I alla fall inte de flesta. Vi blir kvar hos några få kära, som ett gott minne, en skön känsla, men oftast blir inget kvar.
Och ändå denna märkliga kamp för att bli sedda. Sartre sa att man fungerar bara i sin samtid. Å andra sidan. När man ligger under hundra kilo jord i en urna: Bryr man sig?

På tal om livets jävligheter. Kränger en bild till gode polarn T. Han sitter i solen o gassar då man dyker upp. Man är ju affärsman, bland mycket annat, så jag kittlar hans sinnen med en Johnny Rottenprint också. Han suktar över den medans jag går in och beställer skitdåligt kaffe. När jag kommer ut står en annan polare till polarn T o blänger på printen. 
- Jag köper den, säger polarn Ts polare. 
- Ge mig ett lakan, säger jag. Ts polare ser konfunderad ut. 
- Men, T sa att den kosta fem hundra?
- Äh fan, sa jag, langa hit degen. Jag sålde samma print för fem tegel i skåne,,,så det går jämnt upp. 
För degen jag hystat in, tjackar jag ett par solbrillor på kvartersmacken. Snacka om kvalitet i brytningen. När man har de här soljacken på sig så trillar man nästan omkull, känner sig full, så snett bryter dom ljuset.Men vad fan,,är det vår så är det.

 Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig lätt en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

                                                                      x

Vad gör kärleken med en människa? Tänk att vakna med en sol i kroppen? Det finns dom som tror man utvecklas av att göra nytt hela tiden. Konstens största utveckling ligger i två faser: Beslutet och tiden. Först måste man komma till ett läge som jag kallar KÄRLEKSLÄGET. Man bestämmer sig för att GÖRA. Då är halva jobbet gjort. Sedan tänker man på TIDEN, inser att det tar hela livet. Att det projekt man tänkt på är livet. Att tiden det tar är mitt liv. Det är då KÄRLEKEN tar vid. Det är då man blir okrossbar, det är då man går neråt, rakt ner under fötterna, hamnar till slut den härliga enkelhetens vardagsrum. Om jag säger Giaccometti? Enkelhet, ett liv i en dammig lokal,passion, en evig pågående borr i leran.De smala statyerna som väger ton av mänsklig erfarenhet.
Jag säger Anders Petersen, näste självskrivne Hasselbladspristagare. Samma bilder 2008 som 1967, men idag ännu mer desperata, ännu mer privata, ännu mer plågsamma, ännu mer en kamp för överlevnad.
Kärlek? Kärlek är beslut, att besluta sig för att älska. Resten är bara arbete, härligt jävla arbete.

                                                                         x

Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt.  Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam. 
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg, han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.
När blir en man en man? 
Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.

Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka.  Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp o jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor o tung för mig, o söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig. 

Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen o jag vill bli lika gammal o galen.


Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen. 
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som Micke Berg, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 59, då ska jag också leva så..tänk OM..

Midsommardag. Vaknar kåt som en valross. Närmaste, skönaste kroppen är en kilometer och fyra kodlås bort. Shit. Livet har egentligen bara två viktiga ämnen: Älska,knulla, älska,knulla och möjligtivis en gnutta arbete. Vem fan behöver hobbies om man får mycket sex? Jag har två hobbies: Sex och sol.
Lyssnar på duvorna. Det är ju fan patetiskt, men så är det. Dom kurrar, har som en påse med stenkulor i kistan. Kåta är dom jävlarna också o alla hoppar på alla.
Solen dyker upp, det var som fan. Innan jag hinner reagera är den borta igen. Midsommardag, sa jag att det var det?

Bull är ett slags ekonomiskt geni.Medan han bränner dvdskivor räknar han ut att stambytet han ska få ger honom en hyreshöjning om 35000 kr om år...inte dåligt,,för värden alltså. Bull o polarna i hans hus förlorade på alla plan i hyresnämnden. Det säger allt. Värdarna gör som dom vill. Bull är inte så orolig.Han kan göra om sig till cykel o bo i cykelkällaren. Det löser sig alltid.
I morgon ska det regna, säger dom. Det oroar inte heller Bull. Då kan han göra om sig till krokodil för en dag och käka upp sin husvärd vid lämpligt tillfälle.
Annars tycker Bull det är kul med livet, på ngt, för honom oförklarligt sätt. Bull tillhör den här skaran som kan gråta och säga att det är fan så vackert med lite gråt i sommarsolen. En slags optimist alltså. 

Det är lördag o jag vaknar tidigt. Alldeles för många människor gör sig till offer. Jag har hängt ganska mycket på krogen, kollat in de läckraste kvinnsen o vad utmärker nästan alla. Nästan ingen verkar tycka dom duger. 
Jag känner kvinnor i fyrtioårsåldern som gör sig själv till offer, dom äter knappt, dom ska känna in hela jävla världen istället för att göra något. Dom säger ofta ATT dom ska göra något ,men lika förbannat sitter dom där o glor o väntar på något initiativ från pappa, mamma eller Gud. I värsta fall någon full och gift byråkrat. 

Och detta inkännande? Var kommer det ifrån? Är det något 2000-tals fenomen? Att man ska sitta på sin kammare i tre månader o känna? En hel fantastisk sommar kan försvinna i kännandets vara. Sedan blir det höst o då ska det kännas in, fast på ett annat sätt. Höstkännas. 

Man bygger inget på att känna, man måste göra och sedan följer känslorna med. Har Ni hört någon som byggt ett hus på känsla? Eller ett liv? Eller ett förhållande? Det är arbete som gäller o ur arbetet kommer känslan, självkänslan. Man måste agera, inte bara rymma, göra sig till offer.

Nu ska jag känna in vad jag känner klockan halv nio en lördagmorgon?
Jag är kåt( första känslan).
Jag är hungrig( andra känslan)
Jag är lite ledsen (tredje känslan)
Jag är arg ( fjärde känslan)
jag är skitnödig( femte känslan) ( den mest påträngande dessutom)

Jag ligger på en sten. Bill ligger bredvid mig, ser ut som en brun snok, har just återvänt från Toscana. I vattnet simmar två kamrerstyper. Långsamt o det tar fyra minuter att passera vår klippa o jag måste lyssna på deras aktiesnack alldeles för länge. Dessutom snackar bara den ene, den mest välgödde. Den andre liraren klapprar med käften, håller väl på att drunkna? Dom passerar o man får lugn o ro i själen.



Staden börjar vakna till liv. Under hösten ska jag skriva om Erstagatan. Det är en kort gata, säg tre hundra meter, börjar vid en mur, där en polare försökte ta livet av sig för tjugo år sedan. Han hoppade över muren, hoppades mula mot asfalten på kajen, femtio meter ner, men hade sådan otur att han fastna i ett stängsel o överlevde. I dag är han glad tvåbarnsfar.
I andra ändan på Estagatan, där jag bor, finns en lindrigt misshandlad kiosk. Den har funnits där så länge jag bott på Söder, sedan 1970. Kiosken är vind o trött och sköts av några invandrarkillar som snackar snabbt o har noll koll. 

Vi kan väl säga att kioskens framtid är utdömd?
Det är här jag lever o det är här höstens historier ska utspela sig.

Bill och Bull ligger lugnt på klippan, kamrerstyperna har sjunkit och en mamma kommer med sina små barn.


- Jag är rädd, ylar den ena ungen, jag är rädd, ylar den igen. 
Bill och Bull glider ner i vattnet som två solröda tomater(krokodiler) simmar över sjön, hittar en ny klippa, ett nytt snack, ett nytt grepp om verkligheten.

Morsan grät över mig då jag var liten: Mikael, snälla, ät upp gröten o jag blåneka.
Sedan på den här tiden då jag var photojournalist, reste omkring som en blådåre i världen o kom hem från ngt tjottahottaland, mager o jävlig, långhårig o galen. 
Då sa alltid tjejerna på Mira: Men herregud Micke, så smal du blivit o då kände jag mig alltid: Mamma, kom o hjälp mig, svag o mager.

Nej, nu vet jag inte. Ska det bli fläskkotletter igen? Å andra sidan tyckte Gunnar Smoliansky, vars utställning jag bevittnade igår, att jag lagt ut. Det är kanske dags att gifta sig? Då verkar det som man får bli hur fet som helst?

Om jag var diktator så skulle jag försöka föra över all konsumtion från varor till ideer, tankar, konst,. Jag skulle sätta upp en lag som förbjöd folk att köpa grejer. Köper du en bil, en tv, en dator en mobil, så får du inte köpe en ny igen, på säg fem år, osv, beroende på vad det är för vara. Jag skulle inte tillåta folk att köpa nya kläder varje år. På något vis skulle jag vilja föra över konsumtionen till det som rör vår hjärna o vårt hjärta o inte sliter på miljön. 

Jag skulle se till att alla som vill köpa jeepar osv, fick förklara varför? Behöver dom bilen i jobbet? Är dom bönder? 

Precis om en jägare som köper en bössa måste ha en licens. Jag skulle ge alla som cyklar till jobbet 500 kr i löneförmån. Jag skulle radikalt tvinga bort köttindustrin. Fiske skulle förbjudas i fem år
Jag skulle inrätta en lag för lika lön för lika arbete. 

Jag skulle förbjuda bostadsrätter i stan. Alla som köpt sina fick tillbaka pengarna för samma belopp som man köpte dom. Hyresnivåerna skulle sänkas drastiskt.

I skolan skull man satsa på lärarna, bra mat och kultur.Flyget måste fasas ut o ersättas av billiga tåg. En resa mellan gtbg o sthlm får kosta max 1000 kr t/r. Jag skulle införa sex timmars arbetsdag för barnfamiljer, det skulle gå utmärkt om hyrorna sänktes. Det fick bli en rejäl översyn av maten. All mat som inte kunde motiveras ekologiskt, har för långa transporter, fick inte säljas,( kaffe undantaget).
Det Ni,,,Nå ,. vad tycker NI?

Flaubert:
”Framgång hos kvinnor är i allmänhet ett tecken på medelmåtta.”

Tjena folks,,1591 inlägg har man skrivit. Inte alla har varit dåliga. Vakna fem i morse, som en jävla näbbmus på tjack. Hooola,,,kaffe, minus,minus ute,,,yeah, kroppen börjar ticka, morgonkåt, hopp om liv...när man börjar tänka på knulla då man gör kaffe ¨då är man inte död, tänkte på alla sköna knull man haft medans kaffet långsamt drippat ner i hållaren,yeah, yeah, nu jävlar sa mordbrännarn och tände eld på mormor.
På med långkalsingarna, ut på blankisen med de nyslipade 87 graders välhängda Rossen, satan, carva på i isen, där flög en ryss, där flög en annan, slipa för fan , folks,,,fem sköna åk, iskall luft, känner mig krokig, hem, till Polarn C som ligger trött i bingen. Kaffe, mer kaffe, mer sköna minnen, yeah folks,,,mot diskbänken, säger bara det,,,bättre blir det aldrig.,,
Lägger mig på sängen, det bultar i fötterna, man har åkt igen, yeah, rocknroll, nu kan man lägga sig ned ett tag, käka bananer, drömma om framtiden och hoppas på diskbänkarnas välsignelse

Vad är den stora skillnaden mellan Norrland och Stockholm? Bilen, man måste ha en bil. Inget fungerar ju utan bil. Och Norrlänningar verkar ha bra bilar. Vem har den sämsta, fulaste, knarkarbilen i Åre? Jag så klart, fast jag kör ganska fort ändå. 

I snabbköpet, i Järpen är kassörskan jättesnäll. Hon tycker väl jag ser lite hamlig ut, lite klen och handlingsförlamad, eftersom jag inte köper 18 öl och två halva kossor till middag. Snubbarna i Järpen verkar snusa fyra dosor på en gång o är stora som hus. GI, har dom nog aldrig hört talas om. En snubbe beställer värsta pommesfritten. Han är lika bred som min gröna Ferrari och det visar sig att målet är till hans sjuka dotter. Man undrar ju HUR stor hon är?

Man håller käft, kör sitt spagettipaket och sina kycklinglår genom kassan och kassörskan ser verkligen ut som om hon vill ge mig några goda muffins till efterrätt.

Lilla Anna. Hon påminner om mig som liten. Hon har varit i Berlin. Bara genom att finnas till tänder hon ett ljus i lokalen. Jag växte upp bitvis på Skeppsholmen. Nästan bara män, militärer, vakthundar, några kvinnor med varma händer och bulldoft i kläderna. Äggen som skars, leverpastejen, morfar som satt på övervåningen, mystisk, med hjärtfel och opium som medicin. 
Vi tog våra promenader, ner till isen där vi försökte rädda de fåglar som frusit fast i isen under natten. Morfar var blek, skulle snart dö. Mamma brukade ropa från kullen när vi skulle komma hem, när fikat var klart. Man var älskad av alla. Av kvinnorna, av de unga männen, av vakthundarna, av befälen. Det är som med Anna. Hon är vårt lilla ljus, älskad av alla.

Några enkla snödroppar faller. Mitt vemod är lika stort som min längtan. I båda kan man ta skydd, men det är svårt att komma någonstans. Allt blir sig likt. Och då frågar man sig: Vart vill man komma? Varje dag rör sig framåt, men i förhållande till vad? Till den man var före den vemodiga tiden, eller i förhållande till tiden, tidsandan. Jag vet inte. Jag håller inte andan, men jag andas inte heller fullt ut alla dagar. Det är som luften inte finns i tillräcklig grad, eller mina lungor har förminskats. Det kallas kanske vemod, det kan också kallas ålder, i värsta fall en mans dumma tankar.

Jag är ingen domare, försöker ta det som det kommer. Idag, i backen, träffade jag en av de bästa skidåkare jag sett. En tjej på tretton år, åkte så det var ofattbart. Jag följde med henne nerför backarna, efter ett tag var vi polare. Hon dammade på, jag efter. Vi kan säga så här: Gammal är inte alltid bäst. Den tjejen blir världsmästare en dag. I morgon ska jag ut och åka med henne igen. Jag bara måste. Hon var ofattbart duktig.


Det var Anders Petersen och Ralf Nykvist som träffa Koudelka först. I Venedig söp dom och jobba ihop. Koudelka var och är en riktig ensamvarg, tio år äldre än mig. Han är sjuttio nu. Vi träffades då han och jag ställde ut på Nordiska Museet. Jag var grymt avundsjuk över att han fick en snygg banderoll på framsidan av huset. Själv hade jag 147 bilder, fick inget betalt. När invigningstalet för utställningen var avklarat sa jag till publiken att jag inte fått pröjs. Det tyckte dom inte om på museet, men skit samma. Koudelka och jag hade kul. Vi åt middag och kröka till., Jag frågade honom hur han stod ut med att sova i skogen och inte leva på någonting. Han höll ju ändå på så i tio år,,,, Jo, sa han,,,jag äter inte så mycket,,,

 Bill o Bull på krogen. Bill hade plockat fram en ny taktik, något som han kallade transparent förhållningssätt. Bull hängde på o var transparent han med. Etersom ingen snacka med dom, så måste taktiken ha lyckats. De var genomskinliga till tolvdraget. Då beställde Bill en eterdoftande soppa, kallad konjak, o då fick han lite kontur. Bull babbla på i tysthet och satt som vanligt o drömde om forntiden då han var en lyckligt gift man. 

Till slut föll Bull till föga o tog en rosendoftande whisky. 
Då öppnade sig natten, den sköna Stina Alexandra dansade in med snöflingor i håret. Diskjockeyn J drog loss några ruggiga danslåtar, stället svängde. Sedan började det snöa, eterdoften avtog, på gatan började det töa upp, en ensam taxi passerade Erstagatan. Det var morgon, herrarna vandrade nedåt Nytorget, det lyste rött i fönstren. De var vemodiga, glada, snygga, fast jävligt trötta. En sak var klar: Det var sista gången de prövade det transparenta förhållningssättet.

Jag släcker lamporna i natten, Tom Waits hesa röst gräver sig ned innanför täcket. Jag minns en kvinnas speciella knyck då hon slet av mig bältet när hon ville älska. 
Natten, dygnet, har ingen betydelse. Bara det är svart, svart. Den Grekiska natten bär en tung tystnad. Det Grekiska dygnet är oändligt. I den värsta solen kan man sluta ögonen och se mörkret, känna tystnaden, knycket, då hon sliter bältet. 

Romeo was bleeding, sjunger Tom Waits, hej man,,,,svart, svart, tyst, tyst, tungt, tungt..........
När man blundar kan man, höra, förstå, se. Tro inte på snacket om att stirra sig genom livet. I den svarta natten, i gropen, tystnaden, tyngden, kan lättheten stiga till väders. Då kan minnen börja dofta, då kan bälten slitas, då kan det vara svart, tungt, oseende. Då sjunger Tom,,,Romeo is bleeding, hej man,,,

Cadis


Jag vet inte riktigt vad det är för fel på den här resan? Kanske kommer man
en dag i sitt liv till en punkt i tillvaron där resandet inte lockar längre? Vi ligger
på ett hotellrum i en stad som länge varit en dröm för mig. Cadis. Vi flög
till Sevilla, tog tåget till Cadis. Staden ligger vid havet, som på en tunga ut i
Atlanten. Alla mina drömmars städer ligger vid hav, stora hav, Det är min
barndom som spökar. När jag växte upp sov jag vid havet på nätterna. De
sista veckorna innan skolan började blåste det alltid hårdare och vågorna
hördes tydligare. Jag vill vara vid hav.
Vi äter halvtaskigt och rör oss i gränderna, men oron finns där. Kvällarna
blir trista. En modern människa kan kanske inte leva utan sina rutiner, se på
tv, spela på datorn, ligga på sängen. Vi kan bara ligga på sängen, älska. Vi
älskar. Mitt i akten stannar hon upp, sitter dröjande kvar på kuken.


– Nej, nu vill jag inte resa mer, säger hon. Jag är less på det här. Nu är det
slut.

Bill o Bull på krogen. Två Ramlösa. Det är killar som tänker leva länge.
Plötsligt säger Bill.


- Never look back,,,,,


Bull sitter tyst ett tag. Det är inte många på krogen den här onsdagen. Det är nattstädning utanför. Någon dum jävel kommer att åka dit.
- Never look back, säger Bill tyst. 
Dom delar på en tredje Ramlösa, får krossad is till. Lär vara fint. Smakar dock likadant.
- Never look back..thats all right.

Ibland drömmer jag om ett annat liv och där finns också den där tystnaden. Det är ofta en liten
plats,,som Tarifa, Portimao, Naxos, ställen med havet framför mig. En strand, en stad, liten
stad,,,jag har lärt mig att även små städer kan ha enorm energi, bra puls, men det lilla formatet
passar mig som tycker om att gå eller cykla till saker o ting.
Jag tyckte mycket om att bo i Barcelona, staden låg vid havet, färjan till Mallorca låg vid
början av Ramblan. Paris gillade jag inte alls, inget vatten. Berlin var okej, Stockholm är
vackert men ingenstans kommer jag riktigt i kontakt med vattnet som i Portimao, Tarifa,
Naxos.
Sedan är mitt ställe, som också är ditt, en väldigt enkel boning, ett stort kök, ett vardagsrum
som hänger ihop med köket, två sovrum, sedan öppnar man dörren mot bakgården. En
trädgård, med blommor o ett stort träd med ett bord o stolar under. Det är allt. 

När man tittar
 ut från köksfönstret ser man havet.
På dagarna skriver jag, går ner till havet, vindsurfar lite, plåtar. Du har startat någon slags
verksamhet, jobbar på något som ser ut som ett kafé men det är mer ett allaktivitetshus. Du är
vacker, blondare än du någonsin varit, vinkar glatt då jag kommer.
Vi dricker kaffe ihop. På kvällen möter jag dig utanför din arbetsplats. Vi tar ett glas vin eller
två, det är inte så noga i det här livet. Vi äter på Cafe central, jag lyssnar på dina historier. Ute
på vattnet lyser det från Afrika. Det mörknar, det är i slutet av oktober, nätterna är varma. Vi
håller om varandra då vi går hem genom den lilla staden. Jag frågar dig om du har
hemlängtan? Nej, säger du, inte än. En dag ska vi åka hem, det vet vi, men nu är vi här.


En vildhund följer oss, du har adopterat den, den sover på trappen till vårt hus. Vi kan ha alla
fönstren öppna, vinden är stark, du sätter fast köksfönstret, ser på en spansk såpa.
Jag sorterar lite i mina bilder, min tid är utmätt. Jag vet det, jag vet att jag måste älska när jag
kan, jag frågar mig själv om jag har hemlängtan,,? Ibland har jag det, men det är något annat.
Jag är inne i ett samtal om livet, med dig, o alla andra. Jag förstår att det är så här det ser ut,
att det aldrig blir bättre. 

Du släcker tvn, går till dörren o snackar med hunden, sedan går du på
toaletten. Fönstren är öppna, du kommer ner till mig i sängen, smeker mig lätt, tar min hand
till ditt bröst, vänder på dig,,, jag ser hur du ler, jag kysser dig, sedan somnar du direkt.
 Jag ligger kvar ett tag. Mitt liv, tänker jag, mitt liv blev så här. Det blev den här fantastiska 
kvinnan och jag känner att jag vill leva länge, länge, men inte för länge, men länge.

Bill o Bull i backen med några andra landslagsåkare. Kring lunchen utspelas en av dessa fantastiska diskussioner som bara kan ske mellan skidåkare. Ämnet var hångel på krogen. Är det okej att kyssa en kvinna på krogen? Många kvinnor verkar inte gilla det, ser det som ett sätt för mannen att äga henne. 
DET argumentet väckte bestörtning bland de trötta, svettiga skidåkarna. Alla var HELT överens, om att man kysser väl för fan den kvinna man kysser på krogen, för man gillar henne, tycker om henne. DETTA slogs fast med emfas. Hon var väl ingen aktie?????


Nästa nivå. 

Var det okej att hångla med en kvinna på fiket? Lite småpussas var nog okej, men inget tungkyssande. Det skulle reta upp de arma stackare som hade lunch, frågan hängde lite i luften. 



Sedan sa någon: Har ni märkt att det är EU-val strax? Då knäppte alla pjäxorna och såg plötsligt väldigt trötta ut.

Bull ska på middag. Det var typ 30 år sedan Bull var på middag. Han käkar alla sina middagar på krog, enklast så. Sitta på en hård köksstol och lyssna på en malande värd har aldrig varit Bulls passion i livet. I alla fall, nu fick Bull klart för sig att om man ska gå på middag ska man ha med sig vin o present. 

På något vis började då Bull längta tillbaka till Medelhavet.

 En middag där består av att man sätter sig vid ett bord, hälsar på folk, dricker, äter och snackar. Aldrig har han väl hört tals om presenter, vin och fan o hans mormor. Varför krångla till något så enkelt som en middag med en massa konventioner? 

Det är ju snacket, maten och närvaron som är grejen, Ja, maten är faktiskt inte det viktigaste, utan snacket.

Nå, Bull har ett socialt stigma. Det är då klart. En annan sak som upprör Bull är folk som står o visar hur många decimetrar det är kvar till nästa bil för någon som fickparkerar. Hur mycket kostar ett körkort för en vanlig svenne? 25 lakan kanske? 

Ska man då inte kunna parkera utan någon ska stå o semaforera på trottoaren? Bulls uppfattning är denna: Kan du inte fickparkera själv. Ta en taxi.

Sedan, om kvinnligt och manligt. Det sägs att kvinnor kan göra fler saker samtidigt, men inte män. Givetvis löjligt. Allt är personligt, individuellt. Bull i alla fall, försökte göra kaffe i en ny sorts kaffebryggare på ett ställe. Funka inte. Då glider det upp en kvinna i värsta aftonstassen, tjing, tjong medaljong så fixar skönheten bryggarn och Bull står o ser ut som en förtorkad bulle.... Jo jo,,,man kan bara njuta av livet. Det var väl det han försökt säga med det här inlägget: De e bare o njut,,,

Bill, den klene stackarn, är fortfarande sjuk.
- Jag fattar inte, säger han bara, jag fattar inte,,,
- Lugn, säger Bull. Halva stan har klappat ihop....


Sedan börjar de diskutera Bulls nästa projekt, Att bo i husvagn på Gotland. Finns ingen toalett i husvgnen och ingen skog runt omkring.
- Jag sket i en hink, säger Bill o drar någon story om hur hela familjen satt o bajsa vid staketet i Tanto.


- Det blir mycket nässlor, säger Bull då.


- Ja , o pink är bra också, säger Bill, som plötsligt vaknat ur koman

.
- Jättebra mot sår, säger Bull o minns en artikel han läste 1968 i National Geograpic. 

Eskimåerna var vilda på pinka på sår

.
- Jag tror det var indianerna, säger Bill,,


- Nej, nej, säger Bull,,Indianerna tog skalper,,det var eskimåerna..


I alla fall enas dom om att Bull ska sätta upp ett tält med hink, där borta på Gotland.


Bull påminner sig själv om att han har ett tält, köpt 1973, i Expressen, för 150 spänn. Det är typ 30 cm högt o genomskinligt. Det blir till att skita liggande.


- Nej, säger klene Bill plötsligt. Nu blev jag trött.

 
Bill lägger på och Bull rusar upp på vinden för att hitta tältet. Hink kan man köpa i Visby har han förstått?

Genusfrågor intresserar en stofil som Bull. Han sitter just nu med en blaska som heter Allt i hemmet. Vi kan säga att den har en o annan gardin och det är ett och annat badrum som verkar tämligen spejsat. Tidningen är helt enkelt för jävla märklig. Om man inte kände papperet så skulle man inte tro att den var på allvar. En redaktion bestående av bara kvinnor gör en produkt som ångar av stenålder. 

Kvinnorna möblerar och stryker och karlarna slår i en spik då o då. Min huvudpunkt är att den görs till 100 procent av kvinnor. På samma sätt är det med modemagasinen, till 95 % görs de blaskorna av kvinnor o vem som helst kan ju se att innehållet är kvinnofientligt. Och ändå köper kvinnor skiten. 

Inte fan köper vi män dessa lurkblaskor. Vi har ingen lust att glo på utmärglade klähängare med apatisk blick iklädda någon jävla ozelotpäls i plast. Inte fan har det gått framåt med könsutvecklingen.



Genus, genus, nej tacka vet jag mat. Funderar på pitepalt, hjortronsylt och sill. Det är grejer för en riktig människa det. GI, ha, tänk en skogshuggare på GI? Hur skulle det sluta? Motorsågen i knäet av ren utmattning. GI är oxå en lurkuppfinning för folk som sitter framför en dator hela dagarna och helst vill se ut som en klähängare av stål, iklädd en ozelotpäls i plast.

Idag, två goda nyheter för Bull. Machomän lever längre och äldre har tydligen bättre skydd mot flunsan. Alltid något, när allt annat är mot de äldre männen. 
Är det någon mer än Bull som blir galen då vädret växlar var tredje minut? Jag blir helt slut av dessa tempoväxlingar. 

Läste Nisse Claessons bok om sin pappa Stig. Bra bok, märkligt att en man som söp o knarka o var allmänt jävlig kunde skriva så ömma, fantastiska böcker. Men, det borde man ha lärt sig. Människan är inte verket.

Koudelka ställer ut i New York. Han har blivit 70 år nu, ser stark ut. Jag fattar inte hur han pallat, denne enstöring. Han har ju tagit en o annan snaps i livet om man säger så, men han har vandrat också. Han är ingen speciellt bekväm person. Tänk när han sov i mörkrummet hos Magnum på vintrarna, gav sig ut på sin vandring i Europa i februari, kom hem i slutet av oktober. 200 rullar film, två skjortor, två strumpor, två kalsonger, en varm jacka, liggunderlag,,,thats it, i tio år,,,det blev boken Exile, som är ett mästerverk. 



Vi träffades i Stockholm då vi båda ställde ut på Nordiska museét, vi var också med i Thore Sonesons Rikets Kultur, skitbra program/dokumentärfilm, kanonbra filmat av den långhårige Örebrofotografen som jag tyvärr inte minns namnet på nu.
Det var Ralf Nykvist och Anders Petersen som träffat Koudelka först i Venedig på Karnevalen. Ralf och Anders gjorde ju en fin bok om denna karneval så småningom
I alla fall så hade Ralf tagit på sig att guida Koudelka och jag minns på kvällen, då vi åt middag, hur slut Ralf var.


- Jag fattar inte hur han orkar, sa Ralf, som följt med i Koudelkas snapsande och plåtande under dagen.


- Han plåtar ju fan allting, sa Ralf och jag mindes att då hade Koudelka börjat med sin wideolux, bredbildskamera.


Koudelka sov ofta i skogen, tyckte det var skönt att vakna med djuren. Vilken man, en statlös människa som sa: Om man inte har något uppskattar man det man får desto mer, eller om man inget har, har man heller inget att förlora.
Han gick samma runda varje år, Irland, Frankrike, Italien, Spanien...Han blev igenkänd, omtyckt. 

På vintrarna satte han upp bilderna på väggen, sorterade, arbetade i mörkrummet. Hade inget.
Nu, har han det ganska bra. Till och med en bostad, kanske två, i olika länder. Koudelka har inte gjort många kompromisser. Knappt ett fotojobb i sitt liv. Det har gått ändå. Priset har varit högt, men han har överlevt. Och på bilden i NY-Times, där han står framför en stor bild från Praginvasionen, ser han oförskämt pigg och stark ut. Jag bockar o tar av mig hatten.

Micke Berg åker till Länna sport för att handla. Målet är att köpa en grön hjälm som lyser som en raket i backen. Först klämma på skidorna. Fina grejer, men tyvärr är alla ointressanta eftersom Berg redan har bästa skidorna. Pjäxor,,,,varför byta? Har man kört in dom efter tio år så ska man ha dom tills dom rasar i bitar. Nej, Berg kollar på stavar, fem hundra spänn. Stavar kan man sno gratis överallt. 

Berg börjar deppa, funderar på att köpa strumpor, behövs nämligen. Avstår dock. 

Vem kan köpa strumpor i sept då skidåkningen är i december? Något måste köpas? Handskar? Berg kollar handskar, men vet att hans skidhälare från landslaget har några par han ska få. Avstår alltså. Slutar med att Berg klämmer på en racercykel för tio lakan. Fin grej, men Berg har ju redan en cykel. Avstår alltså. 

På väg ut från butiken försöker Berg finna något att köpa. Hittar inget, åker hem, ganska nöjd. Det här var vad jag kallar en vanlig Bergköprunda. Mycket titta, aldrig köpa.

Alla älskar mig. Det är underbart. Jag sitter som på en kommandobrygga och meilen rasar in, bildbeställningar, alla vill höra min åsikt, viken tur jag käkar D-vitamin, man är som en kulspruta, jag håller Sverige på fötter,,,jes,,Kenta tex, skrev i en kommentar om tugga tuggummi o då måste jag göra en utflytning. Såg Ni fotbollen igår, Italy ...Svedala...mycket snack om siffror före,men visst fan såg det likadant ut som på Lagerbäcks tid,(förra veckan) Gräsmattan var fin i alla fall. Tyckte den såg bra ut! Och Hamren?? Han ser ut som en italiensk gigolo, med lilla halsduken på svaj,forsa, forsa,, men vad fan,,,han tuggar tuggummi som en galning. Fattar dom är nervösa, men fan vad dom tuggar, fotbollstränarna. 
Måste bli en ändring på det,,,en vanlig svenne eller svenna tuggar också...

Hur fan kan en snygg böna eller karl tugga tuggummi? Deras IQ sjunker ju till 12 ungefär,,nej, fan,,vänner, nu måste jag hasta vidare,,,det ringer, vad fan,,,köpa bilder,,,här köps inga bilder under tre lakan, på med luren,,ringer igen,,tre lakan ,,,Okej, för fan,,sälj på ,sälj på,,,snart är det jul i mitt skjul,,,ut i vädret, släppa väder, livet är en kalaskula utan like,,,det ringer, det ringer, skynda dig o svara,,,,på fiket väntar dom på mig,,halleluja, med lakan och pengar,,mera ,mera,,,

Tankar från badkaret.
Varför tycker jag om äldre män? För att jag håller på att bli en sådan själv o för att de är de enda som vet mer om livet än mig själv. De har levt längre. Att tala med en skärpt 80-åring är en skola och njutning.
Var kan man finna svaren på de svåra frågorna? I litteraturen. Där finns allt om man söker och ger sig tid.
Varför badar jag så mycket? Det ger mig frid, tar mig tillbaka till morsans livmoder. Jag tar igen den månad jag kom för tidigt till livet. Jag låg i kuvös en månad. Tror Ni det var kul?

Days goe bye,,,damer o herrar, börjar ni inte kåta upp er lite rejält nu? Julskinkan har dragit ner och lagt sig runt de ömtåliga partierna nedåt genitalierna. Solen lyser, det är kallt, man tänker på fällen av björnen som man fällde förra vintern med en välriktad karatespark mot björnlevern. Den, levern, rostade man till små kulor och sålde till japanerna så deras små organ växte och blev till nästan normal europeisk storlek. Man fick ju millioner för de där förbannade rostade leverkulorna av japanerna.

 Att dom inte visste att det var rostade hembakade brödbitar är en annan sak. Björnfällen ligger o glor på mig. Det luktar skunk ur käften på den ilskne jäveln. Jag kör några svängar med elvispen och lite skurpulver på björnens tandgarnityr. Man vill ju inte att madamerna ska svimma av taskig andodör om det blir sexuella övningar på fällen efter den avrivande bastun och snörullet( det jag upplyste herrskapet om i går).

Nej, svenska folket behöver sexuellupplysning. Det är inte många som vet hur man knullar på en björnfäll. 

Det viktigaste är att kolla om björnen verkligen är DÖD.Det har hänt att dom piggnat till under akten och sedan har man blivit av med pungkulorna i ett nafs,,,hänt en del polare faktiskt. Vi kan väl säga att dom blivit lite personlighetsförändrade efter den upplevelsen. 

I alla fall. Nu måste jag ut. Det blir dubbla långkalsonger, de skarpslipade Worldcupskidorna och elvärmare i kalsongerna. På vägen ut sparkar jag björnjävlen allt jag orkar i skallen med pjäxan. Två gånger. Björnar är jävligt listiga. Tre gånger för att vara säker. Den rör sig inte. Den luktar inte. Bra. Nu kan dagen börja.

Stockholmare köper mest potenshöjande läkemedel i landet, medan jämtlänningar verkar ha minst erektionsproblem. Stockholmarna verkar inte inte deppa för det. I Stockholm såldes nämligen minst antidepressiva läkemedel per invånare under året som gått.

I natt hade jag en grym dröm. Två snubbar stod på gatan och diskuterade att Lundell fått Nobelpris i litteratur. Då säger den ena snubben. 


- Du vet väl att han skrev sina första på en Facit privat?? Och de andra böckerna, de från 90.talet, på en Olivetti med plastskärm.


- Är det sant, sa polarn. En sådan måste jag ha,,,, 


Det var då jag vakna och hade ångest.


När jag hör de första kvinnliga körrösterna i Bob Marleys "No women no cry" är det redan natt. Jag tänker på en man, en gammal polare. Alltid polare, men vi ses inte så ofta. På Timo, en av de skickliga på Etc. Han stod i mörkrummet, letade upp svartpunkten i kopiorna, skötte reprokameran, var bildredaktör. 

Jag bläddrar i Indicier, en vacker katalog från en utställning med Kenneth Gustavsson, Christer Strömholm och Anders Petersen. Både Kenneth och Christer är borta. Kenneth gick bort nyligen. Det är då jag tänker på Timo. Hans fantastiska text i Indicier. Han låter en bandare rulla, sidan fylls med text. Det är genialt. Timo har skrivit många bra texter i små, vassa, betydande kulturtidskrifter.


Det är lätt att tro att det stora är det viktiga. Christers kanske bästa bok var en 25 sidig liten katalog, "Till minne av mig själv". Det är tyngden som räknas. Indicier heter verket Ni ska söka hitta på antikvariatet. Patric Leo hette han som gjorde layouten, men det är Timos bok. Ett mästerverk och inget annat.

Söndag i Santorini är drömmen om en kvinnas särade ben, tystnaden och det lilla schwippet då min kropp glider ner i Nikolajs sammetsmjuka bassängvatten. Några minuter senare hämtar han mig, kör mig den vindlande vägen ner till en av helvetets förgårdar: Santorinis hamn. Ett ställa där kyparna går på speed, priserna är kriminella och man måste ha en Henry Millerattityd till livet för att stå ut. Min båt, Seajet 2, är i sedvanlig ordning försenad. 

Efter tjugo år i Grekland kan jag båttiderna som en inhysing. Jag lyssnar till kaptenens snack med en polare, samtidigt som han med en nonchalant gest vänder den grymma katamaranen och låter de tusen hästarna i Rollsroycemotorena släppa loss då vi kör ut genom calderan. På min högra sida hänger kåkarna som smaragdbakelser på vulkanväggen. Det ser vackert ut men Santorini är ett turisthelvete. 

Vi brakar på mot mitt andra hem, Naxos. Vi passerar fylleslaget Ios, en skam för västvärlden, för våra ungdomar, innan jag ser Kastraki, Agia anna, Stelida, borgen på berget, Kastro där jag bott så många år i en Sanudilya från 1200-talet. En tår faller på min kind, en tår faller alltid på min kind då jag närmar mig min ö.

På kajen står polarna, fiskarsönerna och skriker " Jazzo John, ti kanete, kala?" Som ett mantra, jag heter John, för dom , jag har hetat John i tjugo år. Jag vinkar glatt, passerar som en prins i deras kungarike.



På paralian sitter C, min polare, världsomseglaren. Han vinkar ner mig på en öl. Vangeli, kyparn,kommer ut och frågar om jag ska ha det vanliga? Mia Birra??..

Han är bög, vet inte hur det funkar riktigt på Naxos, som ligger tio år efter oss i radikalism. Han ska i alla fall byta jobb, starta kiosk, efter tjugofem år på samma kafe.

En timme senare paddlar C ut till sin vackra segelbåt. Jag kör min gröna motorbike mot Stelida. Det är en varm eftermiddag, inte för varm, inte heller för blåsigt. När jag kommer fram står mina sandaler där jag lämnade dom för ett år sedan. Jag är hemma.

Om att fylla sextioett( som jag gör idag). Att åldras är som att starta en bil i uppförsbacke. När man släpper handbromsen så måste man gasa utav helvete annars glider man ner i diket. Thats it folks. Det är i den här åldern knäna plötsligt kan börja krångla, ryggen värker på morgonen, man inser att man inte ids knulla fem ggr om dagen, att det får räcka med tre, att det liksom är svårt att förnya sig. Man inser att färgbilderna inte fört fotografin en cm framåt, att det digitala öppnat för en flod av skit, att man ständigt får kämpa för att inte bli blåst, att bli kallad reaktionär(konservativ) då man säger att svartvita neg ger bättre kopior än digitala osv...det är mycket med att bli sextioett.



Jag har en polare i samma ålder som uttrycker saken så här: jag är nöjd om solen skiner, jag får sitta på ett fik och kolla på brudar....
Tyvärr är inte jag sådan,,,jag skulle gärna vara fyrtio år yngre...det är nu man ska lära sig att älska döden, se framåt mot att återuppstå som blomma, eller fästing, eller pubeshår på en vacker kvinna, eller i värsta fall, en ful tax på Mariatorget.

Det är många som försöker säga att konst inte är politik. Det är ändå märkligt att så många konstnärer levt i en politisk ådra, vare sig de varit anarkister, surrealister, dadister, socialister. De som arbetar inom reklamen är kanske moderatister, halvfascister,men den typen av jobb är ju inte konst. Ta Man Ray, Picasso, Dali,Nycander, Bresson, Don Mccullin, Eugene Smith, Petersen, Engström mfl,,,,alla jobbar ju i en slags konstnärlig politisk ådra i så måtto att man har en åsikt med bilder. Som tex i Anders Petersens bilder, försöka skapa en förståelse för människan. I tanken ett humanistiskt anslag, inte ett säljande.Det finns en tanke som är grundläggande inom konsten o som är odiskuterbar: det måste finnas ett sökande efter förståelse och förändring. Att konsten i grunden skall upprätta en bättre tillvaro för människan. 



Yarden. En grym bok av Kristian Lundberg. Den träffar mig som ett slag i magen. Påminner så mycket om min bakgrund. Klassresan. Det här med att man aldrig blir fri. Att ens förbannade liv hela tiden bara har ett mål: skapa frihet.

Han hade plötsligt bara en utväg: skriva och läsa. När pengarna inte finns, återstår bara idrotten, löpning, fotboll, skriva, läsa, sjunga, dansa, bli för helvete bra på något. 

Fort. 

Annars återstår bara helvetet.Om inte återstår bara skrattet som din enda frihet. Om du orkar skratta?

Allt handlar om klass. Det fattar aldrig medelklassen. För dom handlar det om räntor. För de som inga lån får, de som inte har råd, underklassen, handlar det bara om en sak: Klass. Överleva. 

Det är en ohygglig bok. Den bästa jag läst på många år. 

Tunn, lika tunn som Hemingways hundrasidiga, totala mästerverk om fiskaren, som fick största fisken, men aldrig lyckades bärga den till land.( Den gamle och havet).

Yarden. En bok om vår helvetiska nedmontering av samhället. Människan som ting. Människan som kämpande varelse. Människan som inte orkar. Människan, de få, som orkar. Men framför allt handlar den om klass, solidaritet och omänsklighet.

Där den lilla gatan precis når fram till Folkungagatan. Där har man suttit många gånger. 
På Spuntino, alltså. 
Från början var det ett annat fik. Två damer som gjorde goda mackor. På den tiden gick jag inte dit. För lyxigt och flärdigt för mig. 
Sedan såldes det lyxiga och flärdiga till en lite buttrare typ. Kanske lite för butter för mig, för jag gick inte heller till det buttriga stället. Dessutom tyckte jag Spuntino låg för nära mitt hem. 
Fick liksom ingen motion.

Så kom Sophia till Erstagatan och Spuntino. Hon var varm, vacker och god. Dessutom drog hon med sig en massa andra underbara damer och kompisar som förgyllde gatstumpen ännu mer.

Vi började gå dit för kaffet var gott, atmosfären rätt och Nytorget hade
börjat bli som Stureplan. 

Vi fick en reträttplats för tankar och samtal. Vi inrättade fik över hela gatan. På våren satt vi utanför busskuren, på andra sidan gatan. Vi blev så kända att busschaffisarna började tala om oss i bussmicken. Som om vi vore något jävla turistjippo. Det var vi ju inte, men nästan.

Sophia, eller Soffan, som hon kallades i gänget, langade ut sina mackor och kom alltid farande med en ny bok som jag skulle kommentera.

 
- Är den bra? 
Jag svarade alltid att böckerna var bra för då glömde Soffan ta betalt, kom in i värsta boksnacket och så var den dagen räddad. 

Soffan var dålig på att ta betalt. Om hon tyckte jag dröjde för länge med att fika så skickade hon ett sms på senaste kakan och så var det bara att infinna sig. 

Hon har gett mig goda och hårda kakor genom åren.Alla lika goda.

Det var en fin tid på Erstagatan. Till slut tröttnade Sophia på att baka och laga mat till oss halvrövare. Hon ville göra något annat. Det förstod vi alla och önskade henne lycka till. 
Men, om sanningen ska fram, så saknar vi alla henne på Erstagatan.

Solen sveper längs Folkungagatan. Det är en skabbig gata. Krogarna är av typen "för de icke perfekta". Jag tycker om det. Jag är inte perfekt. Folkungagatan gör mig lugn. En gata som börjar vid ett bibliotek och slutar i en hamn, under en viadukt, kan aldrig bli fel.

Erstagatan är en annan gata jag tycker om. Den börjar vid en mur och slutar i en thaikiosk. Den gatan har allt, framför allt kärlek och gemenskap. När sommarnatten blir mörk, men värmen består, blir min älskling så vacker att vi höjer en skål för hennes skönhet.

Jag tycker om de skabbiga gatorna. 

De moderna, välskurade krogarna med kvinnonamn gör mig nervös. Den bakåtslickade publiken är inte mina kamrater. Jag hör mer hemma på framsidan, den skabbiga framsidan, som ofta framställs som baksidan.

Katarina bangata är en annan gata jag älskar. Allén, med hundarna, lugnet och eftermiddagsvinden är min arbetsplats och mitt andra hem. Det är en gata som ska vara anonym och också är det.

Den vackraste gatan av alla är dock Stigbergsgatan. En gata där det vackraste hus jag sett finns, där jag vill bo. 

En gång i tiden öppnades Söder för mig där uppe. Jag hade gått upp på Fjällgatan, genat upp till Stigbergsgatan och tagit mig genom valvet och såg ned mot Folkungagatan. 

Den smala trappan ringlade ner mot den korsning där jag nu bor. Det var nog den bästa syn jag sett av stan. Då blev jag kär i Söder på allvar. De var 1965. Jag var sexton, hade åkt med mina morbröder till Götgatsbacken där de jobbade på Järnkompaniet och sedan strulat vidare över Katarina kyrkogård och hamnat på Stigbergsgatan, där mina ögon öppnades.



Idag gick jag upp till Stigbergsgatan igen. Jag brukar gå dit då de kärvar någonstans i mig. Norske Kirke finns där. Ett litet hav av blommor låg vid kyrkan. Man fick bita sig i läppen för att inte börja gråta. Jag tänkte på livets skörhet, den vackra tystnaden i staden och genade genom valvet, såg ner mot Folkungatan, den skabbige, som lyste i all sin prakt. Jag gick ned för trapporna, tänkte på alla krogar som misslyckats i mitt gatuhörn. Solen lyste på tre män som drack öl i hörnan. De var inte perfekta, inte jag heller, men jag kände ändå glädjen över att inte vara perfekt.



Jag och polarn Al klättrar uppför ett brant klipphang vid stranden.
 

- Du klättrar som en jäkla get, säger han.


- Du då, säger jag. Det är ju sjukt att du fixar det här.



Al kryper nästan på knä. Till höger om honom är det brant och mycket aggressiva, vassa klippor. Han kommer upp, sätter i käppen då och då mot stenarna.



Al är 93 år. Han är lite trött, ler snett, sedan går vi ner igen och badar. 
Han simmar rakt ut mot Paros, långt ut. Det finns bara en tanke att tänka. 

Jag tittar på hans fru, den vackra, rödhårige Ami. Hon ler lite och simmar rakt ut åt ett annat håll. 

Havet är grönt. Det är trettiofem grader varmt den här dagen. 

Tanken jag tänker handlar om livet och döden. Om att dö i ett grönt hav en varm dag. Att den döden måste vara en vacker död.

Går till bilen. En ensam gubbe i min ålder väntar på bussen.


- Vill du ha lift, frågar jag.

Det vill han. Han pratar försiktigt som vissa invandrarmän gör.


- Jag ska inte så långt, säger han, bara till begravningsplatsen.


- Oj då , säger jag. Har det hänt något?
- Det är min son. Han blev skjuten, bara 19 år gammal....



Vi sitter tysta ett tag och snart är vi framme. Han kliver ur, vi skakar hand.


- Det var snällt av dig att jag fick åka med, säger han och går iväg.

Jag tänker på Koudelka där han ligger i ett skogsparti. Hans skor är dammiga. Han lämnade Paris och Magnums mörkrum i slutet av februari. Det är höst nu, augusti.

Han reser lätt, har inga pengar. Två hundra rullar film, två skjortor, två kalsonger, en sovsäck och en varm jacka.

Han går genom Europa, tio år, samma väg, mer eller mindre.

Han är inte mycket för att prata med folk.

Jag frågar honom: Hur gör du med maten då?


- Jag äter inte så mycket, svarar han.



I november återvänder han till Paris, några månader i Magnums mörkrum, sedan ut igen. I slutet av februari.

Det regnade från det lösa taket. Huset låg på en förortsgata, ganska tätt mellan husen. Det var en del folk på bakgården, annars var området tyst. Peter Michel tänkte som han alltid tänkte: Det måste finnas ett torg, några stolar och en känsla av rörelse.

Peter Michel saknade alltid känslan av att sitta på en scen, att iakta, bli iaktagen. Det var hans livsluft. Att vandra mellan illusionerna, drömmarna, det som tickade igång. Inte lugnet, inte gräset, inte döden.



Peter Michel funderade på henne med de röda läpparna. Hon var glad. Han trodde hon hade druckit några dryjjor innan festen.  Ja, han var ganska säker på det. Det sprakade i den öppna brasan. Det luktade nästan bränt om jeansen.

Det var en fin kväll, gatan utanför huset var av den vanliga, tysta förortstypen. Den där sorten där ett nedfallande löv skapar förändring, men brasan värmde, hans kvinna var varm och glad, även om hon senare sa att hon frös som satan hela kvällen.



Peter Michel frös aldrig. Han visste inte vad det var, men hon med de röda läpparna, the red lips, var glad, alla var glada, så då var Peter Michel också glad.

Jag borde sova nu. Jag är trött. Det har regnat. Det har varit en intensiv tid. Konstigt nog känner jag att jag har allt mindre tid över till något annat än att arbeta. Jag vill bara arbeta. Dagarna krymper allt mer för varje dag som går. Den enda riktigt sanna lyckan är att arbeta. Allt annat går att ersätta, men inte känslan av att arbeta med sina egna grejer. Den känslan går före allt annat.



Att vara fotograf är att inte existera, inte finnas. Jag vet att alla författare inte ses, finns i offentligheten, men litteraturen finns där. Fotografiet existerar inte. Det känns som om man lever i en värld som inte betyder något, trots att alla säger en hel del annat.

Vi sitter där och bläddrar, jag börjar fundera på om jag verkligen orkar med det här längre. Det här med att mitt medium inte existerar, att den fotografiska världen inte tas på allvar? 

Sedan kommer jag på hur jag ska se på det hela. Jag är en poet. Poeter existerar inte, kanske då och då, men de är livsnödvändiga. I alla fall för de känsliga, de som behöver något mer än maten på bordet.

Det är en varm natt. Jag sitter med bar överkropp. Natten är svart. Det är så här jag vill ha det. Läget som är just nu, det varma, svarta, stadens milda nattljud. Det är elementen som gör mig lugn, trygg, skapande. Det här läget kommer två, tre gånger per år i Sverige. Det är aldrig tillräckligt varmt här för att lugnet ska sprida sig genom kroppen.



Varje natt kring Medelhavet är så här. Varje natt är detta skapande lugn, denna dolda kåthet, denna insikt i vad mitt liv ska handla om. Lugnet, friden, skapandet, den milda kåtheten.

Natten smeker, den kan smeka det sorgesamma, men den smeker. Den hugger inte.


I natten tänker jag på lyckan att arbeta. För varje bild jag tar, för varje ord jag skriver, vill jag ta mer, skriva mer. 

Det är en oändlig ström, en elektrisk impuls som aldrig tar slut. Det är som med kärlek, det är kärlek, det tar aldrig slut om du älskar. Det bara ökar.

 Att arbeta är den största lyckan som finns. Att arbeta och inom sig känna att man gör skillnad fördubblar lyckan. 

Det finns inget slut för denna lycka, mer än döden. Det är därför man jobbar, för att hålla döden stången, göra skillnad.

Natten är varm. Jag har en fläkt som går, påminner om Naxos. Där går fläkten hela natten, tillsammans med ljudet av chikadorna spel. Ett ljud som jag med ålderns rätt hör allt sämre, men jag hör fläktens rogivande surr och jag hör stadens milda symfoni och jag tänker att arbeta, göra skillnad, är allt.

Micke Berg 2006 -2011