Charlies sista resa. En text för den som vill...

 

Charlies resor

Del 1.

Bon Voyage

Det var gubben som fick mig på banan. Jag hälsade på honom på Ploggatan. Hängde med Håkan  och Halvan för ett snack. Det var Håkan som skulle visa lite bilder för honom.

Han, Gubben, satt vid ett skrivbord fyllt med pennor och papper, några pipor och solen gled lätt in mellan persiennerna. 

Det var eftermiddag. 

”Han är ingen morgonmänniska”, sa Håkan när vi var på väg dit. 

Vi gick vägen över Norska kyrkan och trapporna ner, över Folkungagatan och Erstagatan upp. Jag älskade de här kvarteren sedan jag åkt med mina morbrödrar från Skeppsholmen till Götgatsbacken och rymt från dom för femtio år sedan. Jag var tio år och drog iväg på egen hand, kom i alla fall till Stigbersgatan, gick över kullen och kom ner på Folkungagatan och stannade vid ett ölschapp. En gubbe tyckte jag såg lite olycklig ut och frågade vem jag var och jag svarade som det var. Att jag inte visste, men han lirkade ur mig var mina morbröder jobbade, Järnkompaniet, och strax dök dom upp med bilen och jag återbördades till tryggheten.

Men, den starkaste känslan av den där rymningen var synen från kullen över Folkungagatan och upp längs Borgmästargatan och till Sofia Kyrka Det var den vackraste synen jag sett och jag skulle sedan ofta drömma om att bo där.

Nu hade vi gått samma väg och satt hos Gubben som sög på en pipa och kollade på Håkans bilder. Jag sa inget, men han vände sig mot mig och frågade.

”Vad gör du då Charlie”? ”Tar du också bilder”? 

Jag blev lite perplex och sa att det gör jag nog. Det var ju ett veligt svar, precis som om jag inte tog bilder. Håkan räddade mig.

”Han tar bra bilder, mycket från Spanien. Han kom just därifrån, Barcelona”.

”Bra”, sa Gubben. ”Det enda som gäller är att resa, lära sig språk och försöka vara med om grejer”.

Sedan satt vi tysta. Hans pipa slocknade, vi drack the, snackade lite löst och jag blev ganska betagen i känslan Gubben utstrålade. Äventyr, allvar och en en slags tung ensamhet.

När vi gick därifrån var det kväll. Jag hade lyssnar och jag hade förstått: Det enda som gäller var att resa, lära sig språk och försöka vara med om grejer.

Barcelona 

Tåget till Barcelona började på Stockholms central. Jag hade en lya, en etta som jag lät en ung kvinna från Norrbotten bo i. Ibland gick jag över dit, vi hade sex och bra snack, hon var trevlig och hennes hyra var samma som den jag betalade. Att man skulle ta ut någon extrahyra fanns inte i tanken. Man ställde upp för varandra. Man hyrde ut och man lånade själv lyor. Aldrig att man betalade en spänn mer än vad den kostade. Givetvis köpte man tio pilsner som tack, en vinare om det var en brud som lånat ut, men annars gick allt jämnt ut.

Tåget lämnade Centralen, det var det svåra ögonblicket, men när det gick på bron över vattnet mot Slussen och Södermalm var jag redan i en annan värld. 

På väg.

Tåget taxade in på natten i Barcelonas centrum. Den gamla tågstationen, hade träffat en amerikanska på tåget sista biten ner till Barcelona. Vi kom i samspråk då vi bytte tåg från den franska till den spanska sidan.

Det var den första amerikanska kvinnan jag träffat i mitt liv. Tidigare var nog en japanska det mest annorlunda jag träffat. Jag hade sett japanska kvinnor i konsten och på porr och alla ylade eller verkade ha fruktansvärt ont. Det kanske var så i Japan men nu satt jag med en blond amerikanska från NY på tåget som gled in på Atocha station mitt i natten. 

• Är det okej om jag följer med dig, frågade hon?
• Självklart, sa jag. Precis som om jag visste något om Barcelona. Vi tog oss över den trafikerade vägeoch kom in i stadens gamla delar. Det var magiskt och hororna stod uppradade längs husväggarna och tittade lojt på oss. Vi såg nog ganska skakis ut, men inombords jublade jag.

Vilket ställe, helt otroligt mumlade jag och Jane, som hon hette, tittade lite skräcklslaget på mig.

- Var ska vi bo, sa hon plötsligt? 

Det tog ett tag för mig att haja,,,,var ska vi bo, hon snackade i viform. Hon skulle bo med mig.

Vi gick vidare in in det gamla Barcelona, passerade Plaza real, klockan var snart två på natten och det var folk överallt men förbannat kallt och jag var hungrig.

.- Vi går in därborta, sa jag och vi genade över torget. Stället vi kom in på hade en takhöjd på tio meter och stora vintunnor fyllde väggarna. Golvet var sand och sågspån, kallt, det rök lätt ur munnen då vi kom in.

Jag beställde ett glas vin och en ostmacka.. Jane tog samma och när vinet och mackan kom in kunde vi inte annat är skratta. Det var en hel måltid. Ostskivan var lätt en cm tjock och mackan skulle räcka till frukost dagen efter.

Jag var förhäxad. Jane kändes orolig och vi gick vidare för att hitta ett ställe att bo på. Tio minuter utanför baren så låg ett pensionat och vi tog in där. 

- Double, sa portiern och jag sa Si och sedan var saken klar. Vi gick upp till en hängsäng, ett handfat och toalett i korridoren. Billigt och bra. 

Jane började med sina kvällsbestyr. Trodde aldrig hon skulle bli klar. Hon tvättade sig och hade sig, så som jag med tiden har förstått att det ingår iden amerikanska kulturen, skräcken för allting, framför allt bakterier. Jag trodde hon skulle skrubba av sig allt skinn innan hon kunde komma och sova med mig.

På morgonen skiljdes vi på gatan. Hon skulle ta tåget till Madrid, allt  enligt den amerikanska normen. En stad om dagen så hinner man göra Europa på en vecka. Konstigt nog träffade jag aldrig någon amerikan i Barcelona på den tiden som inte reste enligt den normen. En ny stad om dagen, en vecka och sedan tillbaka till USA.

Det var ändå där det började, året var 1970. Franco hade inte dött, det skulle ta några år till, men jag stannade över vintern, bodde på kalla hotellrum utan värme. På något vis kom jag att förstå att Medelhavet, länderna kring Medelhavet tillhörde mig mer än de kalla, blyga länderna i Norden.

Stockholm 1974.

Del 2.

Nils berättelse.

November. Självmördarmånaden. Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare

på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen.

Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det

märktes på maten som var ojämn i kvaliteten.

Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill

dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom

fram och slog sig ner.

- Vilket väder, sa hon. Nu märks det att vintern kommit på allvar.

Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som

hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig.

- Har du hört från Charlie den senaste tiden? 

- Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla

drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att

dö snart.

-  Ja, det vore ju inte en dag för sent, sa hon. Hur har fascismen lyckats behålla makten så

länge i Spanien?

Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på

vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma?

- Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?

- Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp

varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?

Det gick inte att ta fel på vinken.

- Var det inte gott? Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar.

- Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med

glassplitter.

  Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset.

Jag lyssnade mest. Hon drack några öl innan vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på

Allhelgonagatan. En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang.

En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker.

Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade

att köra långt in i munnen.

Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det

ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den

här tiden på dygnet?

- Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag

komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan.

- Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan.

Han kom upp, skäggig och sliten.

- Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en

gränd av snuten.

Han rättade till sina trasiga glasögon.

• Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon. Han slängde sin

Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.

Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav

honom en kram.

- Ta den här, så blir det lite mjukare. Hon gav honom ett täcke till att ligga på.

Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig,

särade på benen och lät mig komma in.

Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig

novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här

gången?

En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade

upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen.

Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad.

Vi hade växt upp i Norrland. Jag lärde känna Charlie på gymnasiet. En smal kille, duktig i

idrott och alltid klädd i fula mössor.

Han hade börjat fotografera. Styvpappan hade en kamera som han lånade. Snabbt kom han

på att det var ett medium som passade hans rastlöshet.

Charlie hade aldrig träffat sin biologiska pappa. Han kallade honom för den försvunne

samen. Det var svårt att förstå om han saknade honom eller inte.

Charlies mor var en blond lucia från Lycksele. En varm kvinna som hade det svårt med

nerverna. Han hade ärvt hennes konstnärlighet och dåliga mage. Egenskaper som han

grundade i barndomen då hans mor åkte in och ut på mentalsjukhus.

Nu satt han i min fåtölj vid fönstret. Trött, efter den två hundra mil långa resan från Spanien.

- Jag körde non stop i två dygn, sa han. Då hinner man tänka mycket. Hur går det med

ditt skrivande?

- Inget vidare. Jag har haft mycket på jobbet. Jag blev omplacerad till expressavdelningen

och där har vi en idiot till chef som kollar en hela tiden. Det är bara på nätterna som det är

lugnt. Jag jobbar i natt, förresten.

Charlie lyste upp.

- Bra, då kan vi väl ses vid midnatt. Är det inte då du har rast? Vad sägs om Finnstället på

Kungsgatan?

Han försvann ut på stan i sin gamla Volvo. Jag gick en promenad längs Götgatan. Nere vid

Slussen gick jag in på Krönet, hejade på italienaren som satt bakom draperiet med sina eviga

kort. Jag tog en kaffe och satte mig på den övre våningen så jag fick utsikt över den

halvtomma lokalen.

Jag tänkte på natten som varit. På Ingalills direkthet. Det var inte alltid lätt att veta vad hon

ville, men det kändes som om hon alltid visste exakt vad hon gjorde. Hennes mod att alltid ta

för sig gjorde mig förälskad i henne. Jag såg framför mig bilden av hur hon knullade Charlie

på morgonen.

Charlie skulle försöka hitta en lägenhet under dagen. Han körde omkring på Söder och letade

efter halvtomma rivningskåkar. När han hittat en tom lägenhet ringde han värden. Det

brukade gå snabbt, men i värsta fall fick han dela säng med mig en vecka eller två.

Även jobb var det gott om. Charlie brukade jobba natt på sjukhusen när han fick ont om

pengar. Jag jobbade också natt ett tag, satt vak, men fick nog när en patient svällde upp en

natt. Jag inbillade mig att han skulle spricka när som helst och sa upp mig, vågade inte ta

risken att vara den som satt med honom när han dog. Jag föredrog Expressbreven. Det var ett

intelligensbefriat jobb, men utan död och skrämmande sjukdomar.

Postjobbet fick jag av en ren tillfällighet. När jag var ny i Stockholm och pank var det någon

som tipsade om att det fanns jobb på Stockholm 1. Jag gick in på hörnan mot Klara Norra och

en kvart senare var jag anställd.

Vi arbetade hårt, men när all post var färdigsorterad gick vi hem. Ett system som skapade

effektivitet och lockade alla typer av människor. Posten var ett slags livsuniversitet, även för

dem som aldrig kom till det akademiska universitetet. Här blandades politiska flyktingar och

andra utlänningar med vanliga svennar och folk med konstnärsdrömmar.

Jag var en av de sistnämnda. Posten gav mig tid att ägna mig åt mitt eget konstnärliga arbete.

Dessutom behövde jag bara se och lyssna på jobbet för att få livsvisdom gratis.

Det var som vanligt på nattskiftet. Klockan fyra skulle vi packa en säck till Arlanda, men

eftersom det var lördag kväll snackade jag med »Gubben«, en alkoholiserad veteran. Om han

fick ett halvrör Explorer, kunde han ta mitt sista jobb, säcken till Arlanda? Det löste sig. Efter

halv tolv var natten fri.

Det var fullt på Finnstället när jag kom in genom dörrarna, men Charlies burriga hår syntes

i folkmassan.

Han stod lutad mot bardisken med sin öl, iförd mockaväst, mockabrallor och

mockastövlar. Leican, den slitna M2:an, hängde på axeln.

- Kul att du kom loss, sa han. Ska du tillbaka sen?

Nej, jag ordnade så jag fick ledigt resten av natten. Hur gick det med lägenheten?

- Bra. Jag ringde min moster på Skeppsholmen. Hon tipsade om en lägenhet på

Blekingegatan. Jag stack dit och på tredje våningen stod det en tom lägenhet. Jag ringde

värden. Han kom över, bodde på Skånegatan. Det var en tvåa, kallvatten, gasolbrännare, till

och med ett begagnat piano.

- Vad kostar det då?

- Tvåhundrasjuttiofem i månaden, plus att jag får pröjsa värmen själv. Jag har redan slängt

in en madrass, så du får sova själv i natt.

Han tog fram ett papper och började rita upp lägenheten.

- Det är fyra fönster, söderljus. Kan göra studio och labb i ena rummet, sova i det andra.

- Då stannar du hemma över vintern?

- Vi får se. Jag tänkte i alla fall vara hemma ett tag och kopiera mina senaste bilder.

Pengarna är slut. Får väl sälja bilen och slänga in en kamera på pantbanken.

Han tittade upp på mig.

• Har du något skit vi kan göra tillsammans?

Charlie hade riktat in sitt liv på att försörja sig på att vara Charlie Möller. Han

fotograferade sitt eget liv, sina egna upplevelser. Men ibland gick det inte runt ekonomiskt.

Då brukade han fråga mig om jag hade något uppslag, något vi kunde tjäna pengar på. Sådant

han kallade skit.

Vi satt kvar någon timme innan vi åkte hem för att sova. Charlie släppte av mig på Götgatan.

Det var dött på stan. Någon enstaka gubbe som lät sin hund göra sista nattpisset. Jag tittade

upp mot mitt fönster, önskade att Ingalill skulle ligga i min säng när jag kom hem. En dröm.

Jag mindes återigen natten och morgonen. Det kändes meningslöst att lägga sig. Jag plockade

fram några mynt och gick för att ringa upp henne.

November blev december. Charlie flyttade in i sin tvåa mitt emot Pelikan. Hans flyttlass var

inte stort. En säng som han byggt av tegelstenar och en spånskiva. Några böcker och

kamerautrustningen.

Vardagsrummet dominerades av sängen och ett ostämt piano. På väggen hade han nålat

upp sina bilder. Han la ett varmt rött tyg över sitt arbetsbord. Det gav en exklusivitet åt

arbetet. Köksutrustningen bestod av två glas och två kaffekoppar.

Det mesta hade han hittat i containrar. En natt hade han sett en soffa på en bakgata i Gamla

stan och burit den på huvudet hela vägen hem.

- Jag vågade inte springa hem och hämta bilen. Då hade någon annan snott den, sa han.

• Tyvärr var den full med ohyra så jag fick slänga den några dagar senare.

Nu var vi grannar, vilket inte innebar att vi sågs särskilt ofta. Det gick nästan aldrig att

bestämma ett möte med honom. Han hade sina egna fixpunkter i vardagen och vägrade

anpassa sig efter någon annan.

På morgonen och förmiddagen jobbade han. Lunch åt han hos fransmannen på

bottenvåningen. Kvällen var vikt för Lilla Paris.

Det var där vi brukade träffas. Han satt med Ingalill och en annan tjej när jag dök upp en

kväll.

- Tjena, slå dig ner. Det var ett tag sedan. Vad har du hållit på med? Han tittade nyfiket på

mig.

- Jag har suttit och skrivit på en grej om Majakovskij. Det är julrusch på Posten, dom

behöver extrafolk. Är du intresserad?

- Nej, jag har precis tjänat en massa pengar. Fick en serie porträtt till en facktidning. Sju

gubbar. Jag ringde upp allihop och kollade var dom höll hus. Tre stycken var i samma kvarter

så dom plåtade jag på en timme, hade bilen på tomgång medan jag sprang runt och knäppte

dom”.

Han sänkte rösten.

- De fyra andra var det lite längre mellan. Det tog en förmiddag, sa han och skrattade rått.

- Det vet inte tidningen om, så jag tog ut tre heldagar. Två tusen i handen. Skitbra. Nu har jag

pengar så jag klarar mig fram till februari.

Charlie lutade sig tillbaka. Det var hans syn på brödjobb. Det skulle gå fort och vara bra

betalt.

- Det där du sa om Posten, om extrajobb. Finns det fortfarande jobb?

Det var Ingalills kompis som frågade.

- Dom gnäller varje dag om att dom behöver mer folk, sa jag. Gå ner i morgon bitti och

anmäl dig.

• Är du där i morgon? I så fall kan du väl visa mig var jag ska gå.

Jag lovade att ställa upp. Ingalills kompis hette Eva. Jag hade träffat henne en gång

tidigare, men aldrig sett hur vacker hon var. Ena ögat var blått och det andra brunt, snedpage

och ett öppet ansikte. Smal, men ändå kurvig, på ett pojkaktigt sätt.

Charlie slog mig på axeln.

- Jag bjuder i dag. Vill du ha något att äta?

- Jag kan ta spagetti Carbonara och en öl, tack.

Det var inte varje dag han bjöd på middag. Oftast var det jag som bjöd honom. Charlie

måste ha en anakonda i tarmen för han åt enormt mycket och var ändå mager. Ibland nästan

utmärglad.

Kvällen rullade på. 

Charlie hade tydligen bestämt sig för Ingalill. Han hade första tjing på brudarna. Varför?

Kanske för att han var äventyraren? Jag tittade på Eva i ögonvrån. Hon verkade skör men

samtidigt sexig och jag kände ett slags ömhet.

När vi lämnade Lilla Paris kom den första snön. Det var lite mer än en vecka kvar till

julafton. Jag frågade Charlie om han tänkte hälsa på sin morsa i Norrland?

- Måste väl, men det tar emot. Hatar julen. Jag pallar inte hennes julångest, tomten och hela skiten. Att hon gräver i min väska efter något att tvätta. Det är mer än jag står ut med.

- Det låter väl inte så farligt, sa Ingalill. Hon vill ju bara väl. Du hälsar väl inte på henne

så ofta?

Hon fick en ilsken blick av Charlie.

- Aldrig att jag återvänder till den där ångesthärden. En dag, max två. Det är vad jag klarar

av. Jag måste ha bilen med mig, så jag bara kan kliva ut genom dörren och dra.

Vi gick tysta efter hans vredesutbrott.

Charlies morsa gick på nervlugnande, mådde inget vidare. Farsan rökte ihjäl sig när Charlie

var liten. När det var som värst hade Charlie dragit iväg från allt, ner till Danmark och sedan

vidare. Ensam, rakt ut i Europa. Han hade aldrig riktigt kommit tillbaka.

Vi skildes åt utanför Charlies port på Blekingegatan. Eva och jag gick till Allhelgonagatan.

- Vad arg han blev när ni snackade om hans mamma, sa Eva.

- Han har haft det skitjobbigt. Han har aldrig träffat sin riktiga pappa, hans styvfarsa dog

och morsan är helt utslagen.

Eva gick tyst. Vi kom fram till Götgatan. Det var tomt på bilar och när vi kom över gatan

började hon hångla med mig. Jag glömde bort Charlies problem.

På natten drömde jag att en stor timmerbil krossade oss när vi körde till Norrland. Vaknade

upp svettig, såg Evas blonda hår ligga i slingor över kudden.

Hon doftade rök och mynta. Jag kröp upp bakom henne, höll henne mot mig och somnade

om.

Vintern hade kommit på allvar under natten. På marken låg ett tjockt lager snö. Det gick

lättare att jobba när allt det vita lyste upp utanför fönstret.

Jag ringde till Charlie på rasten för att höra hur han mådde.

- Ingalill stack alldeles nyss, sa han. ”Du verkade ju kär som en djävla klockarkatt igår.

Han skrattade glatt.

- Förresten, du snackade om Majakovskij i Paris. Tror du att det är något att plåta?

- Jag vet inte, svarade jag. Snacka med någon tidning.

Charlie grymtade i luren. Det var tydligen kallt i hans lägenhet. Varmvinden strejkade.

- Jag har bara tio grader i labbet. Jag får bära varmvatten fram och tillbaka för att hålla

temperaturen på baden uppe. Jag ger fan i allting idag, lägger mig under täcket och läser

Orwell. Vi ses på Lilla Paris i kväll.

Jag återgick till postjobbet. Det hade kört ihop sig bland vykorten, så jag gick dit för att

hjälpa till.

Eva kom gående genom lokalen med en förman. Hon vinkade glatt och jag kände mig

varm inombords. Hon hade fått jobb och var på inskolning.

Jag gick över till Charlie. Han stod i labbet. De röda lamporna lyste över skålarna. Han var

skäggig och såg helförbannad ut.

- Dom här Parisbilderna tar knäcken på mig. Jag soppade filmerna och allt gick åt helvete.

Jag har så kallt i lyan att det blev något fel på temperaturen. Nästan allt blev för tunt och nu

går det inte att kopiera skiten.

Han kastade en kopia i sopkorgen.

- Helvetes djävla väder. Jag hatar det här landet. Det här sociala u-landet, med sitt satans

väder. Hur kan folk gnälla över att det är för varmt på somrarna? Djävla svenssonidioter.

Han slängde en kopia till i soporna.

Han var verkligen i toppslag. Kastade kopior till höger och vänster.

- Det här Majakovskijjobbet kommer inte att gå att sälja, varenda kopia ser ut som skit.

Han vandrade runt som en osalig ande i labbet. Han var fruktansvärt arbetselak, var alltid

förbannad då han arbetade och det gick honom emot.

- Har du grejerna med dig?, frågade han plötsligt.

Jag pekade på väskan som stod i hallen.

Han grävde i fickan.

- Här, ta bilnycklarna. Jag har packat bilen. Gå ner så kommer jag om fem minuter.

Volvon stod utanför dörren. En gammal PV 544, rostig och med ena framskärmen tillbucklad.

Hans bilar var vandrande katastrofer.

Charlie körde som en biltjyv. Redan som femtonåring var han ute i skogarna och körde

rally med lånade bilar. Han hade en dröm om att bli rallyförare, men en totalkrasch med

dödsfall i artonårsåldern fick honom att lägga av.

Han kom ner efter fem minuter och vi blåste iväg mot Uppsala. Det var först efter Uppsala

han började tina upp.

- Jag blir så förbannad då jag gör sådana enkla missar som att inte kolla temperaturen när

jag ska framkalla film. Jag måste skaffa två termometrar så jag är helt säker om den ena inte

fungerar.

Jag kom att tänka på festen vi haft hos Eva och Ingalill. Charlie hade plåtat en del sexbilder.

- Hur blev bilderna hemma hos Ingalill? Dom vill jag se.

Charlie viftade undan min fråga.

- Jag ska spara dom ett tag. Tio år kanske, för tjejerna kommer aldrig att gå med på att jag

kör ut dom nu. Om tjugo år blir dom glatt överraskade. De här bilderna kommer att bli

klassiska. Ett bevis på en tid och en livsstil som försvann. Om tjugo år är tjejerna medelålders.

Att då se sig själv naken, i en knullscen, är som att kliva in i en gammal, läcker film.

Han var tyst ett tag, körde över snösträngen och drog förbi en långtradare i förblindande

snöslask.

- Är du kär i Eva?

- Jag vet inte, svarade jag. Jag var det nog från början, men jag får inget grepp på henne.

Hon är så undflyende, samtidigt som hon är skitfin att snacka med och kanon i sängen.

- Skit i henne, sa han. Ta det för vad det är. Hon är en experimentbrud. En i grunden

borgerlig typ. Hon vill testa allt just nu, men om ett tag så försvinner hon, skaffar barn och

börjar jobba på dagis.

- Vad vet du om det, sa jag? Är du någon framtidssiare? Jag gillar henne, sedan får vi se

vad som händer. Det är väl inget fel med att skaffa barn eller jobba på dagis?

- Nej, det är klart det inte är det, men inte kan du vara ihop med en brud som jobbar på

dagis. Hur gör du då du ska ut och resa, ligga borta i månader? Du måste ha en brud som lever

samma liv, som kan följa med, som har ett eget arbete. Ett slags konkubinförhållande. Det liv

vi lever kan man inte ha familj i. Du måste först etablera dig, sedan kan du skaffa dig familj.

Charlie trodde inte på förhållanden, medan jag var mer osäker. Varför skulle det inte gå att

vara ihop med någon, leva normalt vardagsliv och skriva?

- Du måste välja, mässade Charlie. Du vill ha för mycket trygghet. Du måste välja

skrivandet först, sedan knullat och sedan vad det nu är?

Han skrattade nöjt som han ofta gjorde då han kommit på en bra formulering.

- Man måste överleva ekonomiskt också, sa jag. Och vad då välja arbetet först? Du har ju

alltid knullat först och arbetat sedan. Det är väl därför du blev fotograf, för att du får knulla

medan du arbetar.

Charlie såg irriterad ut. Han gillade inte att jag påpekade hur taskig livsstil han själv hade.

- Skit samma. I det här jobbet är inget gratis. En viss förmåga att ta chansen när den

kommer, men framför allt handlar det om att stå ut med att ha ingenting.

Han kastade ut bilen i en ny omkörning. Han hade rätt. Vi hade samma bakgrund och

drömmar. Det var vår gemensamma trygghet. Det som gjorde att vi höll ihop. Det var viktigt

att inse att vi aldrig skulle få något gratis.

Brevet

Tjena, är i Baskien.

Jag stack iväg på julafton till stan. Morsan mådde inget bra

alls, tjatade om att hon snart skulle dö. Hon är ju knappt

femtio, och jag kände att jag står bara inte ut.

Varför kan folk inte dö som soldater? Pang, ett skott och

sedan är det över?

Jag har försökt peppa henne med brev och hälsningar, men hon

har gett upp. Det är bara för sorgligt. Hon fick fel liv från

början. Hon skulle ha levt det liv jag försöker leva, men jag

får väl ta hand om hennes drömmar.

Här i Baskien är det otroligt drag. ETA är på hugget.

Häromnatten var jag ute och plåtade. Det är krig på gatorna

varenda kväll. Rent livsfarligt. I förrgår vände

demonstranterna på min bil, gjorde barrikad av den.

Det skulle Volvo veta. Att PV 544 är skottsäker. Turligt nog

så tände dom inte eld på den.

Jag bor på ett billigt pang. Djävligt fuktigt och kallt på

nätterna. Det regnar mycket i Baskien och inomhus tillbringar

jag mesta tiden i sovsäcken.

Det är gott om brudar, men jag får inte slag på någon just

nu. Det är språket. Dom är värdelösa på engelska och jag är så

dålig på baskiska. Jag stannar här någon vecka till, men sedan

kör jag ner till Andalusien och värmen. Min gamla flamma Nina

bor i Cordoba. Jag tänker gästa henne ett tag . Agur, agur

Vi hörs om en månad

Charlie

Hans brev fick mig att fundera på skillnaden mellan att skriva och fotografera. Själv kunde jag sitta i ett varmt rum. Lite ensamt, men musiken hjälpte upp, medan fotografen tvingades

delta hela tiden.

Ibland kom en väldig sorg över mig. Hade jag svikit mina föräldrar? Jag mindes mammas

ord från julen. ” När ska det bli något av dig?”

När skulle jag skaffa mig ett riktigt jobb?

Det är klart att postjobbet inte var något riktigt jobb i hennes ögon. Speciellt inte om sonen

tagit studenten och gått på universitet. Jag var den enda i vår släkt som fått den vita mössan

och gått på universitet. Nu satt jag och skrev meningslösa rader för mig själv.

Eva kom de nätter jag inte var på Posten. En natt var Ingalill med. Hon orkade inte åka

hem utan vi sov alla tillsammans.

På natten låg jag först med Eva och sedan Ingalill. Det var en upphetsande känsla att först

knulla en kvinna, sedan en annan. Förbjudet, splittrande, dynamiskt. Det kändes inte fel. Jag

fattade att det var på upphällningen med Eva.

Charlie kom hem från Spanien. Han ringde mig på jobbet.

- Jag är på Finnstället. Har du inte rast snart?

Jag lovade att komma över. En halvtimme senare träffades vi.

Han var grymt brunbränd, mitt i vintern.

- Hur du ser ut, som någon playboy. Har du legat och badat?

Han bara skrattade.

- Nej, så varmt var det inte, men jag har varit tre veckor nere vid Gibraltar. Vilket klimat.

Det är ju bara sanslöst. Hur kan du stanna kvar i det här pisset?

Vad skulle jag säga? Att jag trivdes ganska bra i kylan.

- Tack för brevet, förresten. Du snackade om att du skulle till din gamla flamma i

Cordoba?

- Ja, Herre Gud. Jag stack från Baskien, körde hela vägen ner till Cordoba, ringde på

hennes dörr och presenterade mig för morsan. Hon bara tittade på mig och sa att Nina hade

åkt till London.

- Snacka om blåsning. Jag fortsatte till Malaga och låg där i en vecka. 

Han vinkade på kyparen för mer öl.

- Jag kom hem för jag fick napp på en grej jag plåtade där nere. Det är demonstrationer,

livsfarliga grejer. Snutarna är som mördarbin. Dom vet att det brakar ihop när som helst och

försöker slå ihjäl så många underjordiska fackföreningar som möjligt. Jag var med ett gäng.

Vi blev injagade på en bar.

Kyparen kom med ölen innan han fortsatte.

- Jag gömde mig på muggen och lyckades plåta när snutarna mer eller mindre slog sönder

hela baren och misshandlade fackgubbarna. Tänkte soppa det i morgon. Labbet är ju

nerplockat, men jag har hittat en ung skåning som ska hjälpa mig.

Han tittade upp, som om han plötsligt upptäckte mig. 

• Du då? Du ser för eländig ut. Är det bra med Eva?

Jag berättade om kvällen när jag legat med båda tjejerna.

- Nej, det fungerar inte riktigt. Jag vet inte vad det är för fel. Nu kommer både hon och

Ingalill och ska ha gruppsex. Det är väl okej, men det är inte bra för vår relation”.

Charlie tände en spansk Ducados innan han svarade.

-  Det där med att dom kommer och ska knulla båda två är inget nytt. När du var kvar

hemma över julen kom dom och ville knulla med mig också. Jag tog en massa bra bilder. Du ska

få se dom någon annan gång”.

Det tog hårt att dom hade sprungit till Charlie också. Det kändes som Eva gått bakom ryggen

på mig.

• Deppa inte nu, sa Charlie. ”
• Vi går vidare. Jag tänkte vara hemma ett tag. Vi kan väl fixa

lite fester och jobba ihop. Du skriver och jag plåtar.

Vi satt kvar en timme och snackade. Charlies ögon spejade hela tiden av lokalen. Han

behövde någonstans att bo, eftersom han lånat ut lägenheten på Blekingegatan. Dessutom var

han utan stålar.

Jag lånade honom en hundring. Dagen därpå skulle han skrota bilen. Det gav fem hundra

kronor. En kamera på pantbanken, ytterligare fem hundra. Det räckte en månad för honom.

Dagen efter ringde han på mitt jobb.

- Du vet, den där unga skåningen som skulle hjälpa mig och framkalla film...den fan har

sabbat allting. Han bytte kemikalier och blandade ihop fixet med framkallaren. Varenda film

är åt helvete. Jag har sålt jobbet till Ny dag och dom vill ha bilderna om en vecka. Jag måste

åka tillbaka till Spanien och fixa något liknande.

Han lät trött och uppgiven. Det var inte ofta, men nu lät han faktiskt helt slut.

- Jo, grejen är att jag får 1500 kr för jobbet, men jag måste flyga ner, jag hinner inte köra.

Du får bilen av mig, kör den till skroten och ta stålarna om jag får låna 800 kr av dig. Jag har

bokat ett flyg i eftermiddag. Är det okej?

Han kom över en kvart senare, tog pengarna och försvann. Jag lät bilen stå gatan. Jag kunde

köra med den tills han kom tillbaka. Då skulle han säkert vilja köpa tillbaka den.

Charlie kom tillbaka efter det spanska snabbrycket. Han hörde inte av sig så jag gick över

till honom. Han hade återfått lägenheten och låg på en madrass på golvet. Dödsförkyld.

- Jag har feber, sa han, passa dig. Vilken djävla tripp det blev. Jag levererade bilderna i

morse. Mycket sämre än det jag hade utlovat .. det var helt sjukt.

- Först kom jag till Barcelona. Jag var tvungen att ta ett studentflyg eftersom jag inte hade

råd med något annat. Jag gjorde ett falskt studentleg så det fixade sig. Från Barcelona åkte jag

tåg till Madrid för dit hade allt spridit sig. Det var demonstrationer och snutbråk.

Han satte sig upp och hostade en halv minut innan han fortsatte.

- Sedan började det. Jag skulle tillbaka till flyget i Barcelona. Kom för sent, fick rådet att ta

bussen till Paris och morgonflyget därifrån. Då skulle jag kunna åka på min gamla biljett

istället för att köpa en ny.

Ny hostattack och snytning. Jag flyttade mig en bit från sängen.

- Kom till Paris, för sent. Den där bussen krockade på motorvägen och där satt vi mitt i

natten, svinkallt. Jag tog en taxi till flygplatsen utanför Paris för mina sista pengar.

- Det fanns inget flyg, inget studentflyg. Jag fick total panik. Jag hade ju inga pengar, helt

ren. SAS hade en lucka så jag gick dit. Det stod en kvinna bakom disken. Jag sa som det var.

- Jag är fotograf, har just blivit rånad ... dom här filmerna måste komma hem före kvällen

till Stockholm. Kan du hjälpa mig?

Han gjorde en konstpaus innan han berättade vidare.

- Hon tittade länge på mig, sedan gick hon in bakom ett skynke och kom strax tillbaka.

- Det går ett plan om en timme till Köpenhamn. Du kan ta det och sedan är du bokad på

första plan därifrån till Stockholm.

- Fattar du? Jag trodde jag skulle dö av lycka.

- Behövde du inte betala?

- Inte en spänn. Det var bara och kliva på. Nu har jag kopierat, levererat bilderna och mer

eller mindre dött av flunsan. Hungrig är jag också. Har du skrotat bilen?

- Nej, jag har inte kommit så långt. Du kan ta över den ett tag, så skrotar jag den framöver.

Jag är också hungrig. Du pallar väl inte att gå ut?

Han tittade på mig med himlande ögon.

- Jag är död.. Nu tänker jag ligga här i en vecka eller två. Du får fixa fram dricka

och käk.

Han reste sig upp, hämtade några kopior ur en röd ask. Det var barnbilder, nästan tio stycken.

- Ta med dom ner till Fransmannen. Hälsa från mig och säg att jag är sjuk, men behöver

mat. Jag betalar senare. Jag är säker på att han bjuder på maten när han får bilderna.

Han fick rätt. Fransmannen, som hade restaurangen i bottenvåningen, bjöd på maten när han

såg bilderna. Det var hans barn Charlie fotograferat.

Vi åt tillsammans, resten av dagen ägnade vi åt att lyssna på Cream, Röde Mor och Hoola

Bandoola.

Februari var värre än januari. De flesta tycker november är värst. Jag tycker januari, februari

och mars är knäckande med sitt kalla strupgrepp.

Jag satt mest hemma och skrev. Väntade på besked om olika artiklar jag skickat iväg till

kvällstidningarna på vinst och förlust.

Jag kände mig utanför det vanliga livet. Samtidigt ville jag också vara där, bland de andra,

men då måste jag skaffa mig ett fast jobb. Där gick skiljelinjen. Jag ville inte ha något fast

jobb.

Jag ville få in en fot någonstans så jag kunde börja tjäna pengar på mitt skrivande. Jag insåg

allt tydligare att om jag ville skriva ordentligt måste jag också leva på mina texter.

Att skriva är ett billigt liv. Materialet kostar ingenting. Det är tiden man får betala för och så

länge jag jobbade på Posten hade jag pengar, men dåligt med tid.

Charlie satt hemma i lyan. Gasolugnen värmde. Han hade lagt upp ett tiotal tidningar och

böcker runt sig på bordet.

- Jag inväntar våren, sa han. Det tar väl en fem månader till. Du vet hur det är i Sverige.

Våren kommer i mitten av juli, och sedan är det sommar i två veckor.

Han skrattade glatt. Han verkade må gott.

Han slängde fram en fototidning med fantastiska bilder på Rolling Stones.

- Det är sådana här jobb vi ska göra. Jag hörde hur det rann vatten i bakgrunden. Han gjorde bilder.

- Ingalill var uppe här i går. Hon ringde och ville ha neggen från våra knullsessioner. Jag bad

henne komma på kvällen, så idag har jag gått igenom materialet, kopierat bilder, så jag har för

framtiden.

- Tänker du sno undan en del bilder ?

- Givetvis. Hon får några negativ, men jag gömmer undan de tre, fyra bästa”.

- Att det alltid ska vara så här. Först har dom roligt och sedan får dom kalla fötter. Hur fan

ska man kunna fotografera någonting? Skit samma. Jag publicerar bilderna om tjugo år. Ska

vi ses ikväll?”

• Lilla Paris. Jag har en del idéer om Spanien som du borde vara med på.

Lilla Paris var sig inte riktigt lik. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya

ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva?

Charlie såg också trött ut.

Vi tog en öl och begrundade 

- Jo, Charlie tittade upp från ölen.
- Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig”.

Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt .

- Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss.

- Jag har inga pengar, sa jag.

Han viftade bort mina invändningar.

- Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner

över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett

hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare”.

Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det

ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång

måste man våga göra något oväntat.

En dag efter skrivandet gick jag till Biblioteket för att försöka låna några böcker om Spanien.

När jag stod vid hyllan kom jag att stöta till en kvinna som stod och grävde i grekhyllan.

- Förlåt”, sa jag och hjälpte henne plocka upp en bok som fallit till golvet.

Det var en grekisk guidebok på engelska.

- Så du är på väg till Grekland? Jag är på gång till Spanien.

Hon var i trettioårsåldern. Ett moget ansikte med smala, men tydliga fåror. Hon log emot

mig.

- Har du varit där?, frågade hon.

- Nej” sa jag. Har du varit i Spanien?

- Min pappa flyttade till Mallorca för tjugo år sedan. Jag var mycket där när jag var liten.

Det är helt underbart”.

Vi började prata och på något märkligt sätt hamnade vi på Billströms. Hon var nästan

genomskinlig i sin skönhet. Det fanns ett stråk av trötthet och sorg i hennes ansikte. Hon såg

ut som jag kände mig. Hon hade en son på fyra år och levde ensam. Efter ett tag gick hon iväg men vi bytte telefonnummrer.

Charlie hade återvänt från Norrland. Hans mor dog på morgonen, samma natt som han körde

upp. Han kom en timme för sent till sin mors död.

När han kom tillbaka var det med en bil full av blommor. Det var det enda han ville ha från

sitt barndomshem.

Från sin far hade han en guldring, som han sålde på pantbanken efter något år. Från sin mor

hade han ett fotografi och blommor.

Jag var lite orolig för honom. Han hade ett psyke som gick upp och ner. Han kunde må

fruktansvärt dåligt i perioder, med panikångest och isolering. Då tränade han, arbetade och

låste in sig. Kom bara ut på nätterna. Det var grunden för hans livsstil. Att han måste

kontrollera sitt eget liv.

Han hade lämnat en värld bakom sig. Varför visste han inte riktigt. Han passade bara inte in. Äventyret fanns någon annanstans.

Vi skulle snart åka till Spanien och träffades på Lilla Paris för att smida planer. En kväll var

Charlies unga medhjälpare, Johan, med.

Han såg slak ut. 

– Han har problem med sin tjej. Kan inte du ge honom något gott 

Johan förklarade 

– Hon tycker det är taskigt av mig att sticka med er i en månad nu när det blir sommar. Hon

vill att jag ska åka med henne till landet istället, men jag avskyr det där jävla landet. Sitta ute

i buskarna. Inte ett kafé, inte ens en kiosk där man kan köpa tidningen”.

Charlie garvade bakom 

• Vad säger du? Du som vet. Hur löser man det här?” 

Charlie var i kanonslag. Turbulensen efter morsans död, sorgen och ångesten hade fått

honom att träna extra hårt. Träning var hans terapi. I flera år hade han tränat karate. När han

drabbades av för mycket ångest och hans mage slutade fungera tränade han två gånger om

dagen. Det var märklig att veta att när han såg som bäst ut mådde han som sämst.

Han berättade en vacker historia för Johan om hur han älskade med en kvinna med öppna

fönster och hällande regn på Blekingegatan.

- Hon hade kroppen ute i regnet medan vi älskade. Vattnet rann ner längs

ryggen, in i lägenheten. Molnen passerade som svarta skyar ovanför taken. Den natten kunde

man höra ljuden från Gröna lund. Hon var fantastisk.

Alla hans kvinnor var fantastiska. På något vis älskade och uppskattade han dom alla. Det

enda som störde var att han aldrig nöjde sig med en. Han hade inte tid med bara en kvinna.

Kvinnorna fick inte störa arbetet. Därför hade han alltid flera. De var hans motor i livet. Kvinnorna,

bilderna och träningen.

Spanien

Det tog tre slitsamma dygn innan vi såg Barcelonas skyskrapor och förorter.

Då hade vi passerat autobahn i full speed, kört genom nattens dimbankar, Belgiens trefiliga

motorvägar och till slut passerat värmeridån i södra Frankrike.

Vi stannade femton mil från spanska gränsen. Klev ur. Det var mitt i natten. En het vind

fanns runt oss.

• Känner ni? Här börjar livet, det är den här värmen som är revolutionen. 

Hade sällan sett honom så nöjd. I takt med att värmen kom över oss, desto mer mjuknade han.

Det var min första resa med bil genom Europa. Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i

en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten.

Vi åkte in i centrum och gick ut på Las Ramblas, den vackra gångpromenaden mitt i gamla

stan. Trots att det var natt var gatan fylld med människor som långsamt vandrade promenaden

upp och ner.

Vi satte oss på några stolar. Tog igen oss efter resan. Det var varmt. Jag satt i T- shirt och

småsvettades.

- Där uppe på Café Zurich satt Hemingway och grabbarna. Det är ett kanonkafé och där

borta….

Charlie pekade på en bar. Han var vår reseledare eftersom han varit i Barcelona flera gånger

tidigare.

• Där kan man få varma wienerbröd med skinka och ost. Otroligt gott.

Vi njöt med en öl. Klockan var tre på natten. Det var full fart på gatan. Några äldre män satt

bredvid oss och snackade fotboll.

Jag sjönk in i ett meditativt tillstånd. Lyckan av att leva, resa, få känna dofterna av något

annat än det vanliga.

Jag, en fattig man, fick uppleva detta ljuvliga bara genom att avstå från så mycket annat

onödigt.

Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken

farande. Det var dags att sova.

Barcelona kokade av frihetslängtan. Alla visste att Francos dagar var räknade. Det gick att ta

på känslan. Hela dagen var en slags uppladdning för natten och kravallerna.

Staden var insvept i en berusning. En varm dimma av gemenskap och förändring. Vi levde

på och kring Ramblan. Hundratals barer, matstånd, kaféer, Det vågformade mönstret på

Ramblan blev en del av blodomloppet.

Varje natt klev jag på en Miromålning. Ramblan hade allt. Skönhet, närvaro, intensitet.

Barcelonas vackra hus gjorde mig glad. På dagarna smög jag omkring i Gamla stan, lät den

svala vinden i gränderna kyla ner mig. Gick in på kakelbeklädda barer och åt stora mackor

med skinka och ost. Jag lärde mig förstå att några kvarter kan innehålla hela livet. Om det är

rätt kvarter.

Jag tyckte mest om nätterna. Dagarna var nästan för heta. Nätterna perfekta. Vi satt uppe på

Cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan

med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en

omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade

råd med en snygg bil fick den söndersparkad.

En förtvivlad man klev ur sin nya Seat och skrek.

– Jag är en vanlig arbetare, förstör inte min bil..

Ingen brydde sig. Man slet i dörrarna och försökte slå sönder bilen. Det var en konstig

mardröm. Precis som om rikedomen satt i en ny bil.

Det kom allt mer folk. Alla skrek och sjöng, bilarna tutade.

Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande

gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom

fascistpolisen rusande, välorganiserad och med mord i blicken.

• Kom med för fan, skrek Charlie och drog iväg.

Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst

med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.

Vi stod kvar i gränden. Ibland sprang vi åt andra hållet, hundra meter, innan vi var tvungna att

springa tillbaka. Plötsligt kom snuten farande i vår gränd. På motorcyklar med en skytt bakpå.

- Spring, kom igen.... Jag hörde Charlies röst. En spansk man sög tag i mig och kastade mig

framför sig in i gränden.

• Rapido hombre, rapido…

Jag sprang tills jag trodde jag skulle spy. Tittade mig inte om en enda gång. Benen skakade av

skräck och jag bad till Gud för att överleva.

Charlie stannade plötsligt framför mig.

- Var är Johan?. Han såg sig oroligt omkring bland de andra som sprungit samma väg som

oss. Johan fanns inte där.

- Helvete, jag såg att han blev alldeles paralyserad och inte kom iväg. Djävla klant. Jag sa ju

åt honom att han inte fick tänka för mycket. Det är bara att dra när snuten kommer.

Vi gick en lång omväg tillbaka till den nedre delen av Ramblan. Överallt såg vi

polispatrullerna. Luften var full av tårgas. Rena giftgasen. Jag var helt livrädd, började förstå

varför folk skiter på sig i krig.

- Hur kan du plåta sådant här? Det är ju rena vansinnet.

Charlie skakade på huvudet och stoppade undan kameran.

- Det går inte. Man måste alliera sig med någon för att göra det. Jag

försökte en gång visa mitt presskort men dom bara klappa till mig. Dom här snutarna gör som

dom vill, skiter i allt. Jag undrar om Johan tagit med sig passet?”

Jag kände efter om jag hade mitt på mig, men det låg hemma på pensionatet. Charlie tog

upp sitt. Han hade två, ett för Öststaterna och ett annat för resten av världen. Det var viktigt

vilka stämplar man hade i olika pass. För många öststatsstämplar och det blev problem.

- Om dom har tagit honom så klarar han sig bättre med passet. Har han tur så blir han

behandlad som dum turist och får bara lite stryk, annars slår dom skiten ur honom.

Vi gick hemåt, förbi den gamla järnvägsstationen, passerade över den stora motorvägen som

brakade genom stan innan vi smög in på bakgatorna i gamla stan. Hororna var fortfarande

igång trots krigandet. I de trånga gränderna stod dom och log mot oss. Jag hade mer behov av

en morsa.

- Vi går in här. Charlie pekade på en bar i ett gathörn.

En rödklädd inredning. Kvinnor utspillda lite överallt i lokalen. Snacka om ett mustigt ställe.

På bardisken gick två katter patrull. Fram och tillbaka längs bardisken. Vi satte oss ner i ett

hörn. Jag beställde två calvados.

- Bar Mariell”, sa Charlie. Det är en bordell. Gå in där bakom skynket så får du se en annan

värld.

Han tog emot calvadosen innan han fortsatte.

- Kommer du ihåg när P-pillren kom på sextiotalet? Vilken revolution. Plötsligt fick man

knulla med alla tjejer. Det kommer att bli samma sak här. När Franco dött…

Vi smakade på spriten. Det var starka grejer. Hemma i Sverige skulle vi aldrig dricka på det

här avslappnade, lugna sättet.

Charlie verkade ha glömt bort Johan. Han pekade på en kille som rökte hasch i ett hörn.

- Tyvärr blir det samma skit med drogerna. Spanjackerna är tokiga i droger. Det är väl också

en moralgrej, att dom hållits nere i skiten så länge.

Vi satt en timme på stället. Jag kände mig hemma. Lugnt och spännande på samma gång.

Katterna gick hela tiden fram och tillbaka på bardisken. I sorlet fanns en trygghet. Det är

tystnaden som skapar ångest. Människoljud ger trygghet.

Jag skrev, blandade in sexljuden med minnena från gatustriderna. Våldet var skrämmande,

men det som gjorde mest intryck var bordellen. Den avslappande stämningen, katterna

som gick patrull på bardisken. Allt vävdes ihop den natten.

Johan kom vid sextiden på morgonen. Han var blåslagen och knäckt .

”Jag halkade och blev fast. Dom tog mig till ett rum, skrek och slog på mig. Jag fattade

ingenting, fick fram passet och då slog dom mig igen. Sedan kastade dom in mig i en cell med

tio spanjorer. Fy fan, det var jobbigt. Jag har inte sovit på hela natten, har ont i höften efter

fallet” .

Han såg gråtfärdig ut. Charlie tröstade honom.

På kvällen gick vi tillbaka till Mariell. Det var jag som ville det. Jag kände mig hemma där

och Johan kunde behöva glömma bort snutångesten.

Dagarna gick i ett makligt, skönt tempo. Värmen och de milda nätterna gjorde att dygnet blev

längre. Jag slapp också ifrån sommarångesten. Här behövde jag inte stressa ut de dagar solen

sken. Jag kunde vara säker på att den fanns kvar i morgon också.

Charlie och Johan försvann ofta ut på morgnarna för att fotografera. Jag gick ut på Plaza Real

med mitt block och skrev i några timmar. Att sitta anonym vid ett vackert torg och skriva var

en ny upplevelse. Jag trodde jag skulle bli splittrad men det var precis tvärtom. Husen, torgen

och människorna blev som bakgrundsmusik till mina texter.

Överallt var det droghandel och tjuvgodsförsäljning. Samtidigt blandades turisterna med de

bofasta. Dofterna från de olika stånden smälte samman med kafédofterna. Fult och vackert på

samma gång, livets rytm.

Jag satt i skuggan. Under tiden jag skrev flyttade solstrålen runt mitt bord. När den kom i

glipan mellan parasollerna visste jag att klockan var ett. Då var det dags att gå till

tjurfäktarrestaurangen och äta en fyrarätters lunch med Johan och Charlie.

Vi blev stammisar på restaurangen, hade fått flytta till det inre rummet. Väggarna var fyllda

med tjurfäktarbilder. Maten var perfekt, alltid perfekt.

Vi drack rödvin och mumsade på en Creme Caramel när Charlie tog upp sin fickalmanacka.

- Om fyra dagar börjar fiestan i Pamplona. Jag tror det är läge att åka upp i morgon. Då får vi

ett bra rum och kan planera.

Vi var med. Det skulle bli skönt att röra på sig. Vi åt upp efterrätten, tog en lång siesta. På kvällen gick vi till Mariell. Katterna vandrade på baren. Vi satt alla tre och tänkte på samma sak.

Resan upp till Pamplona tog nästan ett dygn. Johan hade fått för sig att han skulle ta en bild av

en bergsby. Överallt låg det övergivna byar som vi körde in i och undersökte.

Dom var helt döda, tysta. Ungefär som pesten slagit ner en natt. Det kändes otäckt att

vandra runt i de tigande byarna. De väldiga röda bergen låg på vår högra sida hela tiden. Det

var helt klart att Baskien var något annat än Katalonien och Barcelona.

Landskapet var grönare och hotfullare. Det kändes som om det grät. Påminde mycket om

Sverige i blandningen av skog, berg och hav.

- Det är regnet som gör det, sa Charlie. Baskerna är inte så livliga som katalanerna. Dom är

mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa.

Vi kom till Pamplona på morgonen. Vi körde in i den gamla stadskärnan, över ett torg och

nedför en backe.

Vi klev ur bilen och Charlie pekade bakåt.

- Ser ni det lilla torget? Det är där tjurarna kommer när det brakar loss med tjurrusningen”.

Johan såg rädd ut.

- Jag trodde inte gatorna var så smala. Hur hinner man undan tjurarna här?

- Du får springa som en galning eller gömma dig i ett gathörn när dom kommer. Det ordnar

sig, eller så dör du.

Vi gick in på en bar. En kraftig kvinna sken upp då vi kom in. Charlie sa något åt henne på

spanska. Hon kom fram och skakade hand med oss.

Vino?

Hon försvann ut genom bakdörren. Tio minuter senare var hon tillbaka. Vi hade fått ett rum

mitt i smeten med utsikt mot torget.

Rummet var litet, men helt perfekt. Vi såg hela gatan där tjurrusningarna började Strax

ovanför låg det centrala torget med alla barerna. Vi kunde inte bo bättre.

Jag frågade Charlie hur han kände kvinnan bakom baren.

- Det är hennes son jag känner. Han är Eta-kommendant. Jag träffade honom på en bar förra

vintern. Vi var ute en hel natt och jag fick sova här. På morgonen var jag skitsjuk, blev

sängliggande med trettionio graders feber. Hon tog hand mig som en morsa. 

Han hade knappt sagt det förrän det knackade på dörren. En kraftig man steg in, svartskäggig

och basker på huvudet. Det var Juan, kvinnans son. Eta-kommendanten.

Charlie och han kramade om varandra.

Han och Charlie började snacka på spanska och baskiska. Jag fattade ingenting, men efter ett

tag reste han sig upp, tog oss i hand och försvann.

Charlie såg bekymrad ut.

- Det kan bli problem i år med fiestan. Eta tänker göra aktioner och vete fan hur snuten

agerar. Jag tror vi ska flytta bilen utanför den här gamla stadsdelen så vi kan komma iväg

härifrån om det blir krig. Hans mamma bjuder på middag om en timme nere på krogen.

Vi tog en promenad genom den vackra staden. Pamplona är en gammal stad, samma känsla

som i Barcelonas hamnkvarter, men inte lika fattigt och slitet.

Efter en timme återvände vi till Juans mamma och middagen. Vi var inte ensamma. Ett

tiotal basker satt redan till bords. Vi sögs rakt in i gemenskapen. På bordet stod en jättestek.

Vinet flödade och alla sjöng och berättade historier hela tiden. Sjungandet var viktigt. Det var

ett sätt att hålla det förbjudna baskiska språket levande.

Om du går till jukeboxen och slår in Dylans Sarah, så får du höra en bask som heter

Hartzabal. Det baskiska språket är förbjudet, så dom gör allt för att hålla det levande.

Det var en flödande, levande middag utan krusiduller. Efter maten tog vi alla en krogrunda.

Snabba ryck in på olika barer. Max tio minuter på varje bar. En snabb, liten öl eller vin och

sedan vidare, sjungande, skrattande. Om två dagar skulle fiestan starta.

Vi var uppe redan vid femtiden för att få in den rätta stämningen. Natten hade övergått till

morgon. Överallt låg folk och sov med trottoaren som kudde. Charlie hade flyttat på bilen, ner

till järnvägsstationen i den nya stadsdelen. Han trodde det skulle bli bråk.

Vi gick in på en bar och tog en morgonöl och några stora mackor. Det var ett skrål utan

Guds like. Olika band kom indragandes på baren och spelade, drack en snabb churitto, en

liten öl, och försvann ut med sångerna på gatan. Ibland var det två eller tre olika grupper som

spelade samtidigt.

Man skulle kunna ha blivit tokig, men allt var gjort med sådan värme och glädje att jag bara

flöt med i det hela. Männen i sina vita, rödvinsfläckade folkdräkter dansade och skrek till varandra.

Juan dök upp på baren och gav oss tre biljetter till kvällens tjurfäktning.

Vid halv åttatiden samlades vi på torget där tjurarna skulle göra entré efter den första backen.

Portarna stängdes. Nu fanns det ingen återvändo. Det var mest män, men även några kvinnor.

Jag fattade aldrig om det var förbjudet för kvinnor. Nu var dom här och det förbudet skulle gå

samma väg som det löjliga kvinnoförbudet i Vasaloppet.

Alla såg sammanbitna ut, försökte skämta, men vad fanns det egentligen att skämta om?

Alltihop var idioti och ändå var vi här för att bevisa vår idioti.

Plötsligt small skotten, tjurarna var på väg. Jag kollade efter Charlie och Johan, men dom syntes inte.

Tjurarna kom uppför backen och folk kom rusande mot mig. Det var som att drunkna. Alla

rusade för livet, få inte panik. Jag försökte hålla mig kall. Vad hade han sagt om hörnet?

Jag hade två hundra meter dit, samtidigt som tjurarna kom invällande över torget. Ett tåg av

kraft och pissdoft kom emot mig.

Helvete, så snabba dom var. Dom bara dånade fram över torget. Jag rusade för allt jag

orkade. Helvetes djävlar så mycket folk ..

Vi sprang, nästan slogs, för att komma till en plats där tjurarna säkert kunde passera. Jag

tittade mig inte om utan sprang mot den räddande hörnan.

Det var ett enormt vrål över oss. Folk bankade i träplanken och skrek. Jag föll, snubblade

och kom upp igen. Mamma mia, tankarna rusade runt i skallen. Varför detta?

Jag kom fram till hörnet. kastade mig in bakom väggen. Jag var inte ensam, tre, fyra man

gjorde samma sak.

Jag fick en fruktansvärd smäll mitt i ansiktet. Pissdoften av en jättelik tjur passerade. Någon

skrek.Jag låg golvad på gatan.

Allt var vitt, ont. Jag såg tjurarna passera längre bort, försvinna med pöbeln efter sig

Några vitklädda män lyfte upp mig, kramade om mig. Hombre, bueno. Jag var på allas

läppar, fram med vinsäcken. Jag fick några riktiga duschar och alla klappade om mig.

Vi log som fånar mot varandra. Baskerna dansade och sjöng. Jag tittade mig omkring. Jag

hade klarat mig, hade lust att göra om det.

Johan kom framrusande.

- Jag såg hur ni small ihop. Vilken smäll. Han sprang rakt in i ditt nylle med knäet. Ni hade

ju tur som tokiga, hade ni smällt ihop en sekund tidigare vete fan om det inte hade blivit en

riktig tjuromgång.

Han klappade om mig. Charlie stod bakom och såg orolig och lättad ut.

• Fy fan, dom är inte kloka. En del drog tjurarna i svansen.

Folk började plötsligt skrika och slå i planken. Några basker kom rusande åt fel håll.

- Se upp, dom kommer tillbaka.

 Några av tjurarna har skiljt sig från gruppen. Då är dom livsfarliga.

Vi sprang upp på torget. Nu var det verkligen otäckt. Att bli jagad av en uppretad tjur var

inte vad jag hade tänkt mig.

Alla började skrika. Nere i svängen kom en ilsken tjur farande. Han stannade upp, siktade in

sig på ett gäng vitklädda. Några modiga slog honom mellan hornen och på kroppen så han

blev vilseledd. Plötsligt vände tjuren sig om och fortsatte tillbaka samma väg han kommit.

Det var över. Strax hördes ett skott. Alla tjurarna var inne på arenan. Folk hoppade över

stängslen, kom fram och omfamnade oss .

Ett gäng spanska tjejer började snacka med Johan. 

Vi följde med strömmen mot kaféerna och morgonkaffet.

Dagen var över. Jag kände lugnet som spred sig. Vi åt churros och drack varm choklad med

tjejerna. 

Vi åt hos Juans mamma. Hennes mat var klassiskt baskisk. Kött, vin, grönsaker, toppkvalitet

på allting. Vinet, spänningen, tröttheten gjorde att maten gick åt.

Jag var insvept i en behaglig dimma när vi gick vidare ut på

den obligatoriska krogrundan. Vi stod inne på en krog när det började.

Någon tog fram den baskiska flaggan och började skrika, samtidigt som någon annan tuttade

eld på den spanska. Det luktade provokation lång väg.

Det fullständigt exploderade.

Inom några minuter var snuten där. Bord och stolar flög ut på gatan. Glaskrossning,

gummikulor och tårgas. Vi sprang mot vårt hus. Det här var en omöjlig kamp, snuten var för

stark. Dom körde på med hela artilleriet .

• Vad håller dom på med? Dom är bindgalna, slår ju ihjäl folk.

Johan stod och darrade. Han hade fått tillbaka sin snutnoja. Snuten slog alla dom kom åt.

Jag orkade inte med skiten. Det här var inte min kamp. Jag fattade mig inte heller på baskerna

och deras nationalistiska ylande. En kväll hade jag suttit med Juan och fått hela Eta:s ide

presenterad.

Jag fattade att baskerna ville ha sina egna stålar, men Eta:s strävanden var nästan för

mycket. Och våldet som ständigt var närvarande. Var det nödvändigt?

Jag visste inte? Hur störtar man en diktator? Inte med kärlek i alla fall.

Det tog oss en timme att komma hem. Juans mamma hade stängt krogen och satt och grät .

En av Juans bröder förklarade att snuten hade gjort en razzia och plockat Eta-sympatisörer.

Juan var mer än det. Det såg inte alls bra ut. Dom var ute efter att ha ihjäl honom.

- Dom var här för en timme sedan. Tur ni inte var här, men dom kommer tillbaka så ta era

grejer och stick. Ni kommer också att bli arresterade om ni är kvar.

Vi packade ihop våra grejer och gick på bakgator ner till bilen. Överallt var det poliser med

värsta krigsutrustningen. Det var som Chile. Jag ville bara därifrån. Hur kunde baskerna leva i

det där förtrycket? Vi hittade bilen, körde ur stan .

Vi stannade i Deva. En liten by vid havet. Ett pensionat, ett torg, en långgrund strand och

några bra restauranger. På morgonen visade Charlie en bild i tidningen. Juan hade blivit

allvarligt skadad vid en sammandrabbning med polisen.

En känsla av sorg smög sig in i mig. Jag tänkte på baskerna. Hur kampen för frihet formade

livet, fyllde deras vardag med naturlig livsglädje.

Hemma kände jag aldrig så. Hade jag inget att kämpa för? Om någon skulle fråga mig vad

svensk kultur var så visste jag inte vad jag skulle svara.

En gång kände jag att Sverige var skogarna, järnet och älvarna. Jag kände enorm stolthet

över kvinnornas frihet, välfärden, skolorna , jämlikheten, barnomsorgen. Mitt blodomlopp.

Nu kände jag ingenting. Jag längtade efter roll i tillvaron. En uppgift som kunde få mig att

gå genom eld och vatten. Skulle jag kunna döda för det goda?

Det var vid lunchen som vi tog beslutet. Det var Johan som kom upp med idén först.

- Vad ska vi göra nu? Åka hem. Jag orkar inte vara ute och flacka längre.

Charlie tittade på mig.

• Jag håller med Johan. Nu blir det bara en upprepning. Dessutom vill jag hem och få lite kärlek.

Charlie höll inte med. Och det var här våraa vägar kom att skiljas. Jag insåg plötsligt varför han levde som han kom att leva sitt korta liv.

- Det är nu det börjar. Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i

att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt, men vill ni åka hem åker jag med.

Vi packade ihop efter lunchen. Volvon började misstända ovanför gränsen till Frankrike.

Bilskrället var på upphällningen, men vi tänkte ösa på så länge den höll ihop. När vi kom hem

skulle den skrotas.

Stockholm.

Juli. Regn, förbannat regn. Vi kom hem till svensk sommar. Det tog knäcken på mig. Charlie

la sig i sängen och sov en vecka. Jag försökte skriva, kontaktade tidningen Vi och berättade

att jag hade en story från Spanien.

- Det hade vi för tio år sedan, tyvärr.

Djävla luspudlar. Tidningar, fucking shit. Jag insåg att skulle jag skriva något så fick det bli

böcker. Det var det enda som höll i längden.

Charlie dök upp en morgon då jag satt och skrev.

- Sätt på fika. Nu ska vi kolla på bilder från resan.

Han slängde fram två Agfakartonger på bordet och gick in i köket för att göra thé. Jag

bläddrade igenom den första lådan. Svartvitt. Vilken magi . Den svarta Leican hade översatt

verkligheten till något mystiskt, starkt och längtande.

Trots att han var en sådan ung fotograf, bara tjugosju, kunde man redan se att han själv

fanns i bilderna. En sorg, stillhet, kändes under svärtan.

- Gillar du dom? Jag tror vi ska sikta på en bok om Baskien. Du skriver texten. Vi drar ner

några resor till. Vi måste åka ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där

nere”.

Han tänkte efter.

- Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och Eta. Det är pulsådern. Det finns,

tre, fyra bilder jag godkänner”.

Han valde några bilder som han la ut. Alla koncentrerade, svarta fält med ljusa inslag .

- En bra bild ska stå stilla. Du känner det direkt. Lägg upp en dålig bild bredvid och det blir

okoncentrerat. En bra bild är koncentration, stillhet.

Jag tittade på hans bilder. Vad skulle jag skriva till dom? Poesi, tankar om mitt liv? Jag

behövde skriva något som inte syntes i bilderna.

- Skriv om Mariell, för fan, om kriget, längtan. Det är vad det handlar om. En satans massa

längtan efter något ingen kan sätta fingret på.

Förresten, jag försökte sälja in en story till tidningen Vi,

men det sprack”.

- Har du prövat med fackblaskorna?, sa han. Vi gör upp en försäljningsdrive och drar runt

en dag.

Vi satte oss ner, valde bilder till olika facktidningar. Charlie valde bilder efter deras

inriktning, skrev bildtexter. Jag lovade att ha en text klar om några dagar.

Charlie skulle hälsa på sin mormor på Skeppsholmen. Han passade på att besöka henne vid

lunchtid. Hon hade kafé bakom af Chapman. En gammal militärmäss som fått vara kvar efter

militären försvunnit från ön.

- Hänger du med? Det blir gratis lunch och sedan kan vi sitta vid vattnet och kolla på stan.

- Nej, jag stannar hemma och skriver på texten så kanske den är klar i morgon”.

Han försvann på sin cykel. Jag grävde ner mig i texten. I morgon skulle det vara klart.

Höst

Det hade börjat dra ihop sig till höst, mitten av augusti. Jag visste inte hur jag skulle överleva

ekonomiskt. Kanske var det dags att återvända till posten? Eller skulle någon av mina

ansökningar om jobb på olika tidningar gå i lås?

Charlie fotograferade hus åt en arkitektfirma. Det gick hyfsat, även om dom då och då,

gnällde över att detaljerna var sotiga i hans bilder.

Jag flyttade allt mer in hos Sonja, en kvinna jag börjat träffa.  Mitt hem på Allhelgonagatan blev en tillflyktsort då jag ville vara ensam, skriva och läsa.

Då och då sov jag hemma, men oftast blev längtan efter hennes kropp och värme för stark

till kvällen.

Dagarna rullade på. Det blev november, mörka eftermiddagar. Jag trivdes med det. Jag tyckte

om mörkret, på sommaren och på vintern. Den svenska sommaren med sina ljusa nätter fick

mig att bli generad. Jag trivdes med Spaniens mörka nätter. November i Sverige var ungefär

samma sak. I slutet av november dog Franco och en vind av lättnad drog genom oss alla.

Charlie ville helst bo i en stor husbil, eller på en havskryssare. På något där du kan ge dig

iväg när som helst.

Frilansandet gick på kryckor. Jag jobbade på posten en natt då och då, men jag ville ha ett jämnare flöde.

Ragnar, en gammal polare, tipsade mig om ett nattjobb på en sexklubb i Gamla stan. Han

satt och väntade på mig i baren på juggerestaurangen.

- Det är inte så märkligt. Dom knullar på scenen och du sköter ljuset. Jag är less på jobbet,

så det är bara skönt om vi kan dela på det.

Vi tog en öl och gick sedan till klubben på andra sidan kvarteret. Det var en anonym entré.

En trappa ned låg knullklubben. Ett danskt par stod för den mesta av underhållningen.

Dom var gifta, hade småbarn och knullade på scen för att skaffa sig ett nytt hus och en

större segelbåt. Första arbetspasset drog igång direkt. Danskarna kom upp på scen till tonerna

av James Browns sex machine. Ragnar visade mig hur jag skulle lägga ljuset. Jag följde hur

danskan sög killen till ett rejält stånd innan dom började knulla. På slutet när Brown öste som

mest fejkade dansken en utlösning samtidigt som Ragnar drog ned ljuset.

Ett ganska enkelt jobb. I alla fall för oss. Danskarna verkade också helt oberörda efteråt.

Vi tog en kopp kaffe i väntan på nästa show som var ett strippnummer. Danskarna vinkade

adjö. Dom skulle vidare till en annan klubb i city. Fyra gånger per kväll uppträdde dom på

olika ställen för några tusenlappar svart per ställe. Dom tjänade grova pengar. Alla tjänade bra

på klubben. Allt var svarta pengar. Det var som ett vanligt jobb, mycket bättre betalt, men

sorgligt och lite solkigt.

Internationella delegationer som kom ner, såg showen och gick till de olika båsen för att

knulla eller bli avsugna.

Om jag hade taskiga vibbs för affärsvärlden förr, så inte blev det bättre nu. Tjejerna som

jobbade, var vanliga, snygga, unga kvinnor som lärdes upp.

Dom började i kassan. Efter en vecka var dom uppe och strippade. Bedrövliga nummer,

men det var så dom lockade kunderna till båsen och de stora pengarna. En vanlig kväll gav 2-

3000 kr svart.

Jag var både fascinerad och äcklad av den här världen. Charlie dök upp ibland.

Jag höll ut på klubben någon månad. Det som tog knäcken på mig var oxfilén som jag åt på

kvällsrasten. Den var blodig. När jag skar upp den såg den precis likadan ut som fittan som

jag sett på filmduken en halvtimme tidigare.

Det gick runt i huvudet på mig. Jag hade fått nog av köttmarknaden. Jag slutade samma

kväll. Åter var jag utan arbete.

Brev från Charlie

Tarifa / spain..

Har anlänt till Andalucia. Vilket ställe. Hur kan man bo någon annanstans? Det är nyår och

jag går i T -shirt. Mitt på dagen är det nästan för varmt ,,,,det är så underbart att man blir

galen.

Det är full fart på allting. Jag har aldrig sett så mycket bögar och knark på samma gång.

Nå, jag drog med Anna till Malaga och träffade hennes föräldrar. Du vet hur sådant kan

vara?

Där visade hon sitt riktiga ansikte. I Barcelona har hon varit frimodig och läcker, men nere i

Malaga blev det hela baletten med överklass, silverbestick, betjäning.

Jag tittade på Anna och jämförde henne med morsan. Ett snipigt helvete.

Var det sån hon skulle bli med tiden? Jag drog mig ur och stack vidare, först upp till Sagres i

Portugal,,,förbannat fint ställe, bodde en vecka i Portimao, en annan liten stad där nere .

Portugal är bra, litet, förbannat bonnigt på något vis.

Tillbaka till Spanien, betade av hela kusten där nere. Cadiz, fantastisk stad och sedan

hittade jag paradiset :Tarifa. En landtunga rakt ut mot Afrika. Det tar en halvtimme med

färjan att komma dit. En liten stad, gammal som satan, stort som halva gamla stan. God mat,

underbara människor .

Känns livsfarligt att vara här. Smuggelhåla till Afrika. Det är en del hippies och löst folk . Det

är som att vara med i ett cirkusssällskap. Två långa stränder, vilda hundar och ett cafe som

passande heter Cafe Central .

Det är där jag sitter på dagarna. Jag går mina rundor på stränderna. Iband tar jag bilen upp i

bergen eller kollar på tjuruppfödningsfarmarna. Jag har faktiskt aldrig varit på ett ställe som

det här. Det dyker upp speciella typer hela tiden. Nu har jag suttit och kollat på en snygg kvinna

ett tag. Hon ser ut som en spanjorska men läser en engelsk bok. Vad ger du mig för det?

Nej , nu har den här bruden som läser den engelska boken börjat kolla på mig. Jag ska göra en

framstöt. Tänk igenom om du ska komma hit ..

Skriv eller så ringer jag dig en kväll framöver..

salut och bon dia

Charlie

Brevet satte mig i gungning. Det var länge sedan jag gjort något utöver det vanliga harvandet.

Jag förstod varför Henry Miller led av förstoppning. Att skriva är ett djävla stillasittande.

Jag kollade resor. Det gick flyg till Madrid och därifrån kunde jag ta ett tåg till Marbella.

Jag skrev ett brev tillbaka till Charlie och förvarnade honom att jag var på gång.

Madrid.

Jag såg honom direkt där han stod och vinkade .

De slitna jeansen, västen. Den svarta skinnvästen med sina specialfickor. Långhårig och

orakad.

- Du är väl trött som fan efter den här trippen, sa han. Jag är också ganska seg. Jag vet ett

bra hotell vid Plaza Mayor. Vi sover där i natt och drar i morgon.

Hotellet låg på en bakgata. Hundra meter från oss fanns världen, barerna, stadens alla

människor. Avskilt, men ändå centralt. Vi tog en runda, åt en enkel middag innan vi båda stöp

i säng.

Madrid vaknade med bilbuller och frukostos över Plaza Mayor. Vi tog en snabb frukost. Det

hade regnat under natten. Gatorna var ovanligt rena och luften klar för en gångs skull.

Charlie gav mig bilnycklarna.

- Har du lust att köra? Jag har köpt en fotobok av Cartier Bresson. Den är helt otrolig. Vilka

bilder, tagna i rätt tusendels sekund hela tiden. Karln har bara ett objektiv, står hela tiden på

rätt avstånd.

- Bresson”, sa jag. Är det inte den där Magnumfotografen? Fransmannen med Leican?

Charlie tittade imponerat på mig.

- Hur visste du det? Jag såg en utställning av honom i Barcelona. Han är som George

Simenon. En vardagsskildrare i grått. Tänk om pressfotograferna kunde lära sig av Bresson.

Så man slapp dom där dårarna som jagar ikapp i en stor hög.

Han bläddrade några sidor, suckade av hänförelse..

Vi tog oss snabbt ut ur Madrid. De fula förorterna dök upp och jag körde upp på motorvägen

mot Malaga.

• Hur gick det med spanska Anna då, frågade jag.

Han la ifrån sig boken och vevade ner fönstret. Det kom en mild doft av bränd jord in i bilen.

Charlie pekade på en motorvägsavfart mot Malaga .

- Ta in där. Jag tänkte vi skulle köra över Torremolinos. Det finns en svensk författare där

nere. Sture Dahlström, han skriver som en Gud.

Jag mindes något om en galen skåning. Var det honom Charlie menade?

- Han bor i Torremolinos på vintrarna. Vi kan fråga runt på lite barer. Det vore kul att träffa

honom. Hans stil är något för dig, otroligt drag.

Vi satt tysta en timme. Charlie kollade i boken, skrev då och då i sin lilla svarta

anteckningsbok. Han detaljstuderade Bressons arbetssätt. Hur han närmade sig motiven. Hur

han byggde upp en bild.

- Jag blir aldrig som Bresson. Jag vill ha mer närvaro, känna människorna. Bresson måste

vara en zenmästare. Att klippa bilderna som han gör på gatan kräver otrolig snabbhet och

koncentration. Han måste vara beredd varenda sekund.

- Har du hört något från Strömholm och Fotoskolan?

- Nej, inte mer än att dom la av och Strömholm drog till Paris med någon kvinna och massor

med film.

Strömholm, Bresson och Eugene Smith var Charlies förebilder. Äventyrare, självgående män

med stor integritet och människokännedom.

Jag plockade fram ett band med Nynningens Majakovskijdikter. Det satt bra att höra Totta

Näslunds röst medan vi körde till Torremolinos.

Morgonen sprack upp. Solen låg precis i molnkanten. Havet fick färg. En landtunga stack ut i

diset. De vita husen lyste som sockerbitar på udden.

-Tarifa”, sa Charlie. Där har du stället.

Vi körde in i stan som var uppbyggd kring en gammal borg. Utanför stadskärnan låg en

milsvid sandstrand åt norr och söder. Charlie körde ut bilen på en sanddyn och öppnade

takluckan.

• Här är vi trygga. Nu sover vi ett tag innan vi går till Café Central och tar morgonfika.

Café Central låg i stans centrum. Charlie var igenkänd. Bakom disken satt en av hans bilder

på väggen. Det var hans signum.

Var han än kom gav han bort bilder, som i sin tur ledde till att han fick mat eller fika gratis,

billigt eller på kredit .

- Hola Charlie, es un amigo?

En blond kvinna klappade Charlie på axeln och nickade mot mig.

• Det här är Rosa”, sa Charlie och pekade på mig.
• En vän från Sverige ,,,skribent ....”

Vi beställde vårt mjölkkaffe och två tjocka mackor med ost och skinka. Vi satt i solen och

njöt medan den lilla staden vaknade. Kaféet hade tio bord, framför oss passerade huvudgatan.

En hund gick omkring och nosade nyfiket på Charlies kameraväska. Två unga grabbar

passerade på en moped. Han som satt bakpå hade en surfingbräda i famnen. Charlie pekade

på huset mitt emot.

Casa Amarilla, det gula huset. Världens bästa och billigaste hotell.

Vi gick över gatan, klev in på hotellet och fick ett rum mot gatan. Två sängar, bad på rummet,

balkong och en inredning som var hälften Afrika, hälften Spanien.

- Vad säger du?

- Här kan man ju bosätta sig, svarade jag.

Jag flyttade fram skrivbordet till balkongen. Nere på gatan hade folk satt sig runt kaféborden.

Kullerstensgatan glimrade i solen. Jag var mitt i livet och ändå avskild. Jag hade allt jag

kunde begära för stunden.

Tarifa gav ro. Den uråldriga staden, havet och närheten till Afrika sänkte ned mig i en

melankolisk dimma En dag gick jag ut på stranden, tog sikte på en kulle långt borta och

började gå. Efter ett tag dök en hund upp, sedan en till och snart hade jag ett gäng hundar som

följde efter mig. Jag satte mig vid en mur och lät solen värma upp mig. Hundarna la sig ned

bredvid mig, som en klan av vänner.

I normala fall tyckte jag illa om hundar, men inte när dom levde vilt som i Tarifa. Deras

lekar i sanden var en ständig påminnelse om livet, leken och kampen.

En man passerade i gummidräkt med snorkel på huvudet. En halvtimme senare kom han

tillbaka med en säck fylld med fisk på axeln.

Han nickade vänligt åt mig, stannade och pekade på säcken. Med ett leende öppnade handen

och tog fram en stor fisk.

- Café Central”, sa han och gjorde ätrörelser med munnen. Han lämnade fisken framför mig

och gick vidare.

Jag satt kvar i solen. Hundarna försvann. En blev kvar. En liten, smal sak som följde mig

hemåt på eftermiddagen.

Charlie satt på Café Central och snackade med Rosa. Hon vinkade åt mig och jag satte mig

vid deras bord. Jag la fram fisken. Rosa kom fram och tog den. Hon skulle se till att vi fick

den tillredd.

Vi fortsatte att leva det vardagsliv vi inrättat oss efter. Jag skrev. Charlie fotograferade och på

nätterna var vi ute med Rosa och hennes gäng.

Natten innan vi åkte hem bjöd dom oss på middag på Café Central.

Det var en sorglustig historia att åka hem. På den korta tiden vi varit där hade vi redan fått

vänner.

Jag fattade inte riktigt varför vi skulle åka hem. Jag hade fått ett erbjudande om att jobba på

Café Central och Charlie klarade sig alltid ekonomiskt.

- Tänk om man skulle stanna här, gifta sig med Rosa?” sa Charlie. Tror du det skulle

fungera?

Jag gick en sista runda på stranden, sa adjö till hundarna. På en av sandkullarna stod två stora

mobilehomecars. Den amerikanska modellen, stor som en tvårummare. Charlies dröm om hur

ett hem skulle se ut. Volvon dök upp på stranden. Charlie tutade och jag gick dit.

- Har du sett husbilarna, sa jag?

- Jag har gett upp det där, svarade han. ”Kapitalförstöring. Dom har inget

andrahandsvärde”.

Han klappade ömt på instrumentbrädan, gasade så det rök i avgasröret.

Okej Sverige. Here we come. Nu blir det gasen i botten.

Att köra genom Sverige gav mig klåda. Vilken mäktig skönhet det här landet äger.

Grönskan, skogen, stillheten . Och vilken otrolig tråkighet. När vi stannade för middag åt vi

den sämsta och dyraste maten på fyra veckor. Alla satt tysta och såg ner i borden. Jag såg hur

Charlies humör sjönk mot botten. Nu gick det heller inte att dricka vin och köra bil längre.

Stockholm. 

Charlie svängde in på Hornsgatan. Den instängda avgaslukten slog emot oss vid

korsningen med Ringvägen. Stan var helt tyst. Han stannade på Hornsgatan, släppte av mig

med en liten vinkning innan han fortsatte mot Nytorget. Den stålgrå Volvon puttrade iväg.

Ena skärmen hängde lös. Det var bucklor och elände mest över hela bilen.

Jag gick upp i lyan, sparkade undan posten, öppnade ett fönster och stöp i säng.

Stockholm

Våren blev en högoddsare. Varmt och skönt för en gångs skull. Jag tillbringade allt mer tid

nere på klubbarna i Gamla stan. Magnus Ladulås blev favoriten. Charlie fick ut sina bilder.

De blev uppmärksammade och ledde till ett stipendium. Han skrotade Volvon och köpte en

röd motorcykel som han målade svart och satte guldstjärnor på.

Hans boende var lite flytande, men han hade tydligen nästlat sig in i ett kollektiv på

Kungsholmen .

- Det är ganska speciellt, sa han. Varje torsdag har vi gruppsex. En av brudarna i

kollektivet är dramapedagog och hon har oss som en slags försökskaniner. Alla ligger med

alla.. det var kul i början men nu börjar jag ledsna. Så djävla skönt är det inte att kyssa

grabbarna i kollektivet..

Han gjorde en grimas. Vi hade bestämt träff på Magnus Ladulås. Det var fullt ös i lokalen.

Charlie spejade som vanligt. Fotoblicken.

- Jag blir nog inte kvar i kollektivet så länge. Har en ny lya på gång på Maria präst. Vi får se.

Det är torsdag idag, ska du hänga med hem och ha lite gruppsex.

Jag tackade nej, även om det kändes lockande. Det var mest det här med att hångla med

killarna i kollektivet som tog emot.

Vi stannade kvar på krogen. En trubadur dök upp, spelade skitdåligt. I tunnelbanan hade jag

hört en trubadur för en vecka sedan. En hes röst ...Bernt Staaf ....direkt jag hörde rösten var

jag tvungen att stanna och lyssna. Hans röst skar igenom allt.

Musiken var viktig för oss. Hur ofta dansade vi oss inte genom hela natten med Samla

mammas manna, Kebne och de andra grupperna på Mariahissen och klubbarna nere på stan.

Sommaren hade varit fylld med musikfester. Vi var på de flesta. Det var social verksamhet

och politiskt arbete på samma gång.

Charlie plåtade artisterna och det sociala livet. Han hade någon teori om bilderna bakom

scenen var viktigare än dom på.

Pengarna började ta slut. Det fanns ingen möjlighet att tjäna pengar som frilansare på

sommaren.

Charlie väckte mig till sans på krogen.

- Du måste skaffa dig en hoj, brudarna blir som galna då dom får åka. Först tar man en fika,

sedan säger jag lite snyggt ,,,ska du hänga med och bada ..jag har en motorcykel.

Charlie lyfte upp blicken från ölglaset.

• Då säger dom alltid ..har du en hjälm extra?

Jag tittade misstroget på honom.

- Låna hojen en kväll för helvete sa han. ”Du behöver göka lite. Du ser ju ut som en djävla

dysterkvist numera. 

Jag kände mig så djävla missmodig, trött och ledsen. Orkade inte hålla färgen uppe.

- Vad du tjatar, du lever ditt djävla tokliv. Knulla och plåta. Vänta ska du s”.

- Jag ger mig” svarade han. Jag vet ingenting, men kolla in den där bruden där borta, hon

med långa håret. Vore inte hon något för dig? Låna hojen, ta ut henne till Hellas och sätt på

henne mot ett träd. Ta nycklarna. Jag sticker hem till gruppsexträsket.

Han försvann innan jag hann säga nej tack. Nycklarna låg på bordet. Tjejen stod kvar borta

vid baren och konstigt nog vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag tog nycklarna

och gick fram till henne. Vad var det jag skulle säga ? Har du en hjälm, eller?

Charlie var på labbet dagen efter. Han satt i fåtöljen och såg sliten ut.

- Nej, nu flyttar jag ut ur kollektivet. Jag sover på labbet ett tag. Det blev ett sådant gräl igår.

Nisse, du vet där långa polarn, ville inte ligga med vår dramaguru. Hon blev galen och skulle

hänga sig och sedan var hon på gång och skar i handlederna ...fy fan”.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han såg för eländig ut.

Han lyfte upp en av sina två Leicor från skrivbordet.

- Jag måste panta en kamera, stålarna är på upphällning. Hänger du med? Jag ska kasta in

den på Vasagatan.

Vi tog hojen ner på stan. Charlie fick pengar för kameran. Jag stannade kvar nere i Klara

medan han körde ut till Skeppsholmen för att äta lunch hos sin mormor.

Jag gick runt i Klara. Ombyggnaden hade börjat. Sakta men säkert tappade området sin själ.

Mer och mer jeansbutiker och annan skit. De boende flyttade ut.

Jag hittade ett kafé som var av den gamla sorten. Jag tog en macka och the, satte mig vid

fönstret och tittade på folklivet. Livet kändes både bra och hopplöst. Inga pengar, ett trist jobb

på gång. Varför fick jag inte igång skrivandet?

Varför klarade sig en som Charlie alltid? Var det hans förmåga att lida och tricksa? Hans idé

om att alltid överleva till varje pris?

Han skulle aldrig ta ett fast jobb. Inte ens om han svalt ihjäl. Han skulle hamna på psyket för

nervproblem.

Det var väl det som var hans styrka. Hans skräck för att inte ha kontrollen över sitt eget liv.

Hans skräck var större än min. Jag kunde tänka mig ett fast jobb, medan Charlie gjorde vad

som helst för att slippa bli anställd.

Vad hade jag för drömmar? Att leva på mitt skrivande. Att få bo på en levande plats. Vad var

en levande plats? Ett ställe där män och kvinnor umgicks, nära till kärleken och knulleriet.

Det skulle vara en allmänning, ett torg för barnen. Gärna ett hav, sol och enkelhet, vänlig mat.

Jag hade inga märkvärdiga drömmar. Jag ville bara leva ett enkelt liv med kärlek och en bra

kvinna.

Charlie hade större planer. Han skulle visa världen vem han var. Den faderlöse sonen som

slog sig fram på egen hand, och under tiden kysste han alla kvinnor han kom åt.

Hans revolution var ett enklare liv. Ett utvecklat Christiania, jämlikt, stor närhet, kulturellt

dynamiskt. Män som Charlie är svåra att komma åt. Man kan tycka synd om dom, hata dom.

älska dom. Det spelar ingen roll. Deras radar är för evigt inställd. 

Sarah och Gunnar

Del 4.

Skånegatan hade öppet. Det var Sofonight. Alla butiker hade kvällsöppet. Det var en magisk

sommarkväll i Stockholm. Alla var ute och jag satt själv på en stol utanför Matkultur. Jag satt

vid ett bord med några människor jag aldrig träffat förr. Dom tog hand om mig som jag var en

stammis. Det var lätt att hamna här då man bodde på Klippgatan. Ett kvarter nedförsbacke och

krogen lyste välkomnande. Gunnar passerade. Han var på väg hem till sin lya i parken. Han

var en av det få som bodde i Vita bergen. Han hade tagit över kontraktet för trettio år sedan,

fått renoverat, bodde nu i en etta med sovalkov och fönster ut över parken. Hans lya var min

dröm. Att bo i en park, mitt i stan. En gång träffade jag en fotograf som bodde mitt i Madrid,

på taket, i en trerummare med egen trädgård. Då kände jag samma som hos Gunnar: Att det

var ett slags paradis.

Jag hade mitt eget paradis. Sommarnatten började lägga sig så sakta. Jag föredrog att blev

kolsvart vid halv nio, det gjorde mig tryggare. Jag har alltid tyckt om de mörka nätterna, med

levande ljus. Speciellt vid jultid, då man kan gå ut i natten, se ljusen från fönstren, den

dämpande snön och ha en känsla av viktlöshet.

Jag satt kvar ett tag, tills Matkultur stängde. Det var en av de här varma nätterna. Jag tog en

omväg hem genom Vitan. Det lyste från Gunnars fönster över staketet som omgärdade hans

hus. Jag hade hans telefonnummer och ringde upp.

- Kom in, sa han bara. Jag har varmt thé på gång.

Jag gick in på hans gård. Han satt utanför huset, i en fällstol, drack whiskey och thé.

- Så du är ute och vandrar. Vill du ha thé?

- Gärna..

Han reste sig upp och hämtade en kopp från det lilla huset.

- Ta lite whiskey också” Han hällde upp.

- Vilken natt, det är inte ofta det är så här.

- Nej, man får ta till vara på tillfällena. Har du varit ute?

- Var på Matkultur, det är trevligt”.

- Jo, jag gick där förr, men på något konstigt vis känner jag mig för gammal. Det är märkligt

med ställen. Man kan gå där i tio år, plötsligt så byter dom skepnad. Någon slutar, annan

publik dyker upp och så är man offside, liksom. Utanför…..”

- Känner du så? Du känner väl alla.

Gunnar petade i gruset med en pinne.

- Att känna är en sak. Att känna sig hemma, en annan. Det är ju så, det gäller din pappa

också. Att hitta polare i vår egen ålder, det finns knappt. Så man umgås med yngre som

plötsligt blir föräldrar, gör karriär och försvinner. Så byter man ut dom mot nya, ännu yngre

vänner, samma sak sker. Dom försvinner, till slut ids man inte mer. Man skiter i det, och

stannar hemma.

- Är det så det är nu?

- Ungefär…det är lättare på dagarna. Då är det mer folk ute, gamla vänner, ett annat flöde.

Nätterna i det här landet tillhör de unga. Kolla på din pappa. Han var ju alltid ute. Nu går han

ut på nätterna och promenerar. Han hänger inte på barer längre. Egentligen borde han skaffa

sig hund.

- Ja, ibland undrar jag hur han har det? Han har ju alltid älskat värmen och medelhavslivet.

Jag var ju och träffade hans kompis på radion. Du känner väl honom?”

- Jo, han var ju med på sjuttiotalet, men kroknade liksom, fick fast jobb. Det är ju så att om

dom får fast jobb försvinner dom. Charlie sa att du skulle göra något på hans bilder och

texter.

- Det är väl tänkt så, men jag fattar inte hur jag ska få ut det.

- Gör filmen först, det andra löser sig. Jag tror Charlie är ganska nöjd med att du tänker göra

något, lite stolt faktiskt.

• Vi får se, men jag tycker pappa börjar se sliten ut. Dricker han inte mer nu än förr?

- Jo, han mår nog okej, men han har förbannat ont i kroppen. Han har ju hållit på med det där

jävla skidåkandet hela livet. Det är ju livsfarligt, vara över sjuttio och köra störtlopp. Jävla

galning. Han kommer att dö i en lavin eller köra in i ett träd.

- Säg inte så. Det är min största oro att han och mamma ska dö. Jag känner så fortfarande.

- Tänk inte på det. Du är ung. Vi ska alla dö. Det löser sig, tro mig. Det har skett förr, skål på

dig.

Gunnar lyfte whiskeyglaset. Vi satt kvar i natten, småpratade. Till slut blev han trött, gick in

och la sig.

- Sitt kvar du” sa han. ”Det är mysigt att somna med dig utanför huset.

Jag satt kvar en timme, gick in och kollade om han sov. Han låg med fötterna utanför

lakanet i sin sovalkov. Jag stängde dörren tyst, gick ut genom trädgården och öppnade porten

mot parken. Några par låg på gräsmattan och hånglade. Jag hade tre minuter hem, somnade

direkt jag la mig.

Klockan var strax efter fem på eftermiddagen. Det hade mörknat ordentlig, träden stod kala

mot Sofia kyrka, funderade på att gå in i kyrkan. Jag vet inte varför jag kände så, överfölls av

någon slags sorg, ångestriden. Jag ställde mig vid kyrkräcket och såg in över Gunnars gård.

Lampan, som lyste över gården, stod på. Jag fick en känsla av att han skulle bli glad över ett

besök. Jag gick ner till honom, knackade på dörren. Ingen svarade.

- Gunnar, är du hemma?” ropade jag. Ingen svarade på det heller. Jag tittade in genom hans

ateljéfönster. Tvn stod på. Det var något som inte stämde. Varför stod tvn på vid femtiden?

Jag öppnade dörren, ropade på honom. Fortfarande inget svar. Jag gick in. Jag såg honom på

en gång. Han låg i sin säng, hade slagit omkull thékoppen på golvet. Jag behövde inte se på

honom många sekunder för att förstå att han dött. Han var kall och död.

Lilla Gunnar. Hade han dött i sömnen? Jag visste inte vad jag skulle göra? Ringa efter

ambulans? Jag ringde pappa.

- Hej. Jag är hos Gunnar. Han har dött. Han måste ha dött i sömnen. Vad ska jag göra?”

- Är du säker på att han är död? Jag menar, ser han död ut?”

- Ja, han är kall och stel. Inget snack om saken”.

• Jag kommer om tio minuter. Sitt kvar om du pallar.

Pappa la på och jag gick och satte mig i Gunnars sköna tv-fåtölj. Var det så här när någon

dog? Jag kände mig skräckslagen och rofylld på samma gång. Jag kände inte Gunnar. Det var

pappas kompis, men ändå tyckte jag om honom. Det smällde till i porten. Pappa var på

ingång.

• Jaha, här ligger han. Satan också.

Pappa satte sig bredvid Gunnar, tittade på honom ett tag. Det var smärtsamt att se. Jag kunde

känna hur hårt det tog på pappa. Gunnar och han hade en slags fyrtioårig livsnerv tillsammans.

-Ja, vad gör vi”, sa pappa. Det är ingen brådska med det här. Han är där uppe redan. Jag

ringer efter en bil som tar honom till bårhuset. Jag ska ringa hans dotter också. Han har lagt ett brev i en pärm som jag skulle öppna om han dog före mig.

• Jag gör en kopp kaffe, vill du ha?

Pappa nickade ja, samtidigt som han gick fram till bokhyllan och plockade ut en röd pärm.

Han plockade fram ett kuvert ur en av plastfickorna. På kuvertet stod ” Ifall jag dör. Ett slags

testamente”. Pappa la det på bordet och gick ut. Han kom snart tillbaka. Han hade gråtit.

Kaffet var klart. Pappa öppnade kuvertet. Han läste högt.

”Hej Charlie. Om jag nu dött före dig så vill jag bara tacka för allt roligt vi haft genom åren.

Du vet att jag värdesatt din humor och din brist på arbetsflit. Du vet hur mitt privatliv ser ut.

Det är kompisarna, Du, Nisse och Lasse. De två andra är bra grabbar, men dom är ganska täta

typer, men jag vill ju göra ett testamente som är klart och tydligt. Ett vitt och ett svart. Du vet

ju också att jag hatar banker, sedan dom nobbade mig att låna till bostadsrättsombildningen.

Nå, jag ska inte bli långrandig. Under sängen har jag klistrat ett kuvert med mina besparingar.

Det är några hundra tusen. Dom ska Du ta. Du är en fattig fan. Inte ett jävla ord till någon

annan. Det andra testamentet kan du skita i. Det får den som gör dödsboet ta hand om. Tanken

är dock att min kära dotter, som jag älskar, trots att jag hatar hennes åsikter och hennes snut

till man, ska få ärva hälften av mina tavlor. Den andra hälften får Du, Lasse och Nisse ta hand

om. Om Ni vill ha något? Det var allt. Vi ses i spegelsalen framöver”.

-Herre Gud” sa jag. Det var sanslöst. Kan man göra så här?”

-Vad då? Han gör väl för fan hur han vill. Nu gör vi så här. Jag tar hand om det

här. Jag vill vara ensam med honom. Om du vill, ta en tavla på väggen och gå sedan hem. Jag

ska ringa och vänta på likbilen. Det är min uppgift. Först ska jag ringa Lasse och Nisse. Vi

ska ta en sup här tillsammans med Gunnar. Det är så det här ska skötas.

Jag insåg att det inte var någon ide att tjafsa med pappa. Jag ville inte ta någon av Gunnars

tavlor, men pappa gick bort till väggen, tog ned ett fantastiskt stilleben i en krokig träram.

Han hade helt rätt. Den passade mig. Jag kramade pappa, gick ut, hörde hans röst då han

ringde Nisse.

- Gunnar har kolat i stugan. Kom hit och ta adjö. Jag ringer Lasse också.

Jag gick hem. På vägen kom tårarna. Den lilla tavlan under armen började redan kännas

som en tröst.

Det gick några veckor. Begravningen utlystes. Jag var på den med pappa. Kyrkan var full,

överfull. Alla älskade Gunnar, till och med hans dotter såg tagen ut. Jag hade inte frågat pappa

om pengarna, men på vägen till Sofiakyrkan berättade pappa att dottern tyckt det var märkligt

att det knappt fanns några pengar på Gunnars bankkonto. Efter begravningen gick vi på

Pelikan. Det var Gunnars stamhak. Hans bord, där han åt kvällsmål någon gång i veckan, stod

med vacker dukning och levande ljus. Det stod ett fotografi uppställt och en bok där man

kunde skriva en hälsning. Hela kvällen gick folk värdigt fram till boken och skrev några ord.

Det var vackert. Jag gjorde sällskap med pappa och brorsan efter vi avslutat på Pelikan. Det

slog mig att det var många år sedan vi gjort något tillsammans. Vi skildes åt vid Nytorget. Det

var snö i luften. Årets första snö. Innan jag hann hem till Klippgatan kom snöflingorna

nedsinglande.

  

Fotografen och minnets poesi.

Del 5

Mina morgnar är likadana. Jag vaknar vid åtta, tar en kopp kaffe i sängen, läser tidningen. 

Solen dyker upp. Jag plockar på mig Leican, och  börjar dagen med att gå ner till Nytorget.

Jag går förbi  restaurang El Mundo. Det är ett ganska hippt ställe med män och kvinnor i giftastagen. På dörren ser jag Elofssons bild från Argentina. 

Jag minns när han tog den för omkring 20 år sedan. På åttiotalet delade vi labb tillsammans. Vi hade en gammal fiskaffär på Skånegatan som labb. Det var en liten lokal, 35 kvm, som vi  inrett till mörkrum och kontor.  Hela området omkring oss var minerat med olika labb. På Erstagatan fanns bland andra Maud Nycander, Håkan Pienowski, Eva Stackelberg, Mats Bäcker, Robert Blombäck och några till. I hörnan mot Bondegatan fanns ett annat gäng, längst upp mot Klippgatan satt Gunnar Smoliansky och ruvade. Nedanför Sofia skola fanns Roger Stenberg, Neil Goldstein och Thomas Wester.

På Borgmästargatan satt Anders Petersen och Olle Lindstedt.  Den tidiga Fotoskolan som hade Christer Strömholm och Tor Ivan Odulf som lärare, hade också haft lokaler på Klippgatan. För att inte tala om Christers träkåk i Vita Bergen, som med tiden skulle bli tillhåll för Planketsfesterna.

Som vanligt på morgonen, var jag ensam i labbet någon timme. Det var den bästa tiden. Solen som smekte fönstret mot  Skånegatan, ljudet av barnen som gick till skolan. Det var en tidsangivelse, både för dagen och tiden. 

Vi var alla unga, men inte så  unga. Ingen hade barn, eller ytterst få av oss i alla fall. Jag hade inga barn och inte Elofsson heller. 

Jag framkallade lite film i mörkrummet. Elofsson dök upp vid tolvtiden.

- Hej, hur har du det? Han  satte sig i en av stolarna kring skrivbordet. Han var lätt rödskäggig och rökte starka utländska cigaretter. Det var märkligt hur han förändrat sig sedan jag träffade honom första gången.

I slutet av sjuttiotalet startade vi en stadstidning som hette Metropol. Ett gäng frilansare flyttade in i gamla bokcafeets lokaler i Götgatsbacken för att göra en ny  stadstidning. Min kompis Stefan Lundström,  var journalist och redaktör. 

En dag dök Elofsson upp på redaktionen för att visa bilder. I slutet av visningen klämde han ur sig att ha inte hade någonstans att bo. Lundström behövde någon att dela hyran med och på det viset kom dom att  flytta ihop.

Elofsson hade kommit till Stockholm för att arbeta som kopist åt Christer Strömholm.  Den unge västkustbon var en beskedlig kille som varken drack eller rökte. Det blev snabbt förändringar på alla plan, framför allt genom Lundströms legendariska fester som grundades med fri sprit från en hemkokningsapparat. Det var fruktansvärt dricka, men  gick alltid åt. 

Elofsson började jobba åt Strömholm, spelade sin småbandsjazz och bytte stil.

Efter någon månad dök hans flickvän från västkusten upp för att besöka honom. Hon bara tittade på honom och utbrast: Men Håkan,,,, vad har det blivit utav dig?

Hon återvände snabbt till Västkusten . Vi hörde aldrig mer av henne. Elofsson fortsatte i sin nya livsstil.

Elofsson  hade rykte som toppkopist. Han gjorde mjuka, mörka kopior. Själv gjorde jag mörka, hårda, skitiga  printar.

Vi försökte leva på våra projekt. Det gick hyfsat  för mig, medan Elofsson alltid hade en massa  jobb som kom i vägen. Han till och med jobbade i reklamsvängen vilket jag blånekade att göra.

En gång hade han lyckats få ett jobb av en stor byrå. Han skulle plåta en kräftskiva på Djurgården. Det var bra pengar och Stefan hyrdes in som chaufför. Bilen packades full  med grejer och dom drog till Djurgården. Ett  stort antal människor väntade, statister, stylister och allt som man anser reklambilder behöver. 

Det drog ut på tiden och blev allt mörkare. Elofsson sprang omkring med sina små Olympuskameror, men inga bilder blev tagna. När det var dags att plåta hade det  mörknat  ordentligt.

- Kan du ta några bilder i det här mörkret? Har du inget ljus med dig? Representanten från reklambyrån var lite skärrad.      

- Jag arbetar bara i befintligt ljus, sa Elofsson kallt.

Trots allt var det snart för mörkt för att plåta. Vad göra?

- Kör fram bilarna och sätt på helljuset, kommenderade Elofsson . Bilarna kördes fram, ljusen tändes och på något vis fungerade det. Elofsson hade visat var skåpet skulle stå. 

Det var vårvinter. Jag hade ännu inte uppfunnit mitt arbetsschema som jag lärde av Koudelka. Plåta hela våren, sommaren och hösten och stå i labbet någon månad på vintern.  Jag var frilansare och tog vad som gavs. Det innebar också att det aldrig fanns någon systematik i dagarna eller jobbet.

Vid lunchtid slog jag på tv-n som stod på skrivbordet. Det var ett litet svartvitt missfoster som visade en kanal hyfsat. Den andra kanalen såg ut som en överframkallad Tri-x. 

Elofsson satt tyst med sin cigg och kollade på tv-n. Det var skidstafett, tredje sträckan. Sverige, Ryssarna och Norge var loss.  

- Kom igen, skrek Elofsson och hällde upp det stinkande kaffet. 

- Vem är siste man i Sverige, frågade jag? Är det Gunde, eller vem är det?

Då ringde telefonen. Elofsson tittade på mig och skakade på huvudet. Nio samtal av tio var till honom. Åtta av dom var problem.

Jag lyfte på luren. En hysterisk kvinnoröst.

- Är Elofsson där? Jag tittade på  Elofsson som såg svettig ut och skakade på huvudet

- Nej, sa jag ..har inte sett honom.

- Men, skrek hon, det är märkligt. Modellerna är klara och han skulle ha varit här för en timme sedan. Vad skall jag göra?

Jag beklagade eländet och la på. Elofsson tuggade  på bullen och vi återvände till stafetten.

                                                                    x 

 En dag på labbet blev jag intervjuad av en blivande psykolog. Jag såg honom häromdagen i tidningen. Han var en slags chef på psyket. Intervjun med mig, för tjugo år sedan, var för Bildtidningen.

- Hur började det här med fotografi för dig egentligen?    

Först tänkte jag berätta om min barndom, saknaden efter en far. Sedan  om magin jag känt när jag kollade in i en kamera första gången. Den förföriska känslan, livsmöjligheterna. Ursäkten att vara och göra vad som helst. 

Hur började allt det här? 

- För min del var det i slutet av 60-talet. Jag lärde mig framkalla och kopiera i vårt badrum hemma i Sundsvall. Sedan utvecklade jag det hela när jag kom till Lund i  början av sjuttiotalet.

På den tiden fanns knappt färgfilm. Det fanns en diafilm, Agfa, som man tyckte  var bra och givetvis Kodaks långsamma diafilm som användes av National Geografics fotografer. Tyvärr  var den alldeles för dyr och långsam för mig. Nej, jag  körde  svartvitt. 

- Var du inte inspirerad av några fotografer?

- Jag var intresserad av de fria reklam och modefotograferna som  Silano, Hiro och Jean Loup Sieff.

 Det är svårt att säga VAD som var så spännande med dom, men jag tror det var bilderna och tjejerna dom  arbetade med. Det var fantastiskt vackra kvinnor. I slutet av sextiotalet kom ju  också politiseringen och jag följde med i den vågen. 

- Vad betydde politiseringen för fotografin?

- Den viktigaste  representanten för den vågen var ju bildgruppen Saftra  i Stockholm. Den startads av Anders Petersen, Kenneth Gustavsson, mfl, och hade sina rötter i Christer Strömholms fotoskola. 

Jag var med och bilda en liknande grupp i Lund: Grupp fem. Vårt mål var att vara revolutionära, som människor och bildmakare. Vi läste Aktuell fotografi, Populär fotografi, Foto. Man kan lätt säga att vårt internationella perspektiv var grumligt. Det som tog mig mest var de svartvita testerna av Leicas 21 mm objektiv. Jag har aldrig sett skarpare bilder och en sexigare glugg.  Det var  också en inlaga i Populär fotografi med Christer Strömholms transvestitbilder som hade en viss betydelse.

- Hur försörjde ni er?

- Vi behövde inte tjäna så mycket pengar. Jag bodde i en lya som kostade 49 kr i månaden, Okey, den var omodern, dass på gården. kallvatten, men vilken frihet det gav. Jag jobbade extra på sjukhus och som lärare då pengarna inte räckte.

- Vi kämpade på i början av sjuttiotalet med vår radikala bildgrupp. Det gick inget vidare. Vi fick en del jobb av Ny Dag, Vpks tidning och  sedan också från arkitektfirmor. Hur kul var det  att  plåta trista hus när man ville vara radikal? Jag kan gott säga att en sämre husfotograf än mig har aldrig funnits.

- Du har sagt att Cartier Bresson betydde allt för dig?

- Jag försökte mig till och med på reklam, plåtade dörrar och barnvagnar.  Det var en ganska rörig tid, ända tills jag fick syn på Cartiers Bressons stora bok. Klockorna stannade. Varken förr eller senare har jag haft en sådan fotografisk upplevelse. Vilken lätthet, grace och ändå fanns det allvar i bilderna. Bresson reste överallt och med ingen utrustning alls. Jag kände direkt att så här ville jag också leva och arbeta. Strax därefter upptäckte jag Eugene Smiths  Pittsburgsstory. Plötsligt förstod jag vad bildberättande var, hur mustig en svartvit kopia kunde vara. 

- Varför slutade du med att göra jobb åt olika tidningar?

- Jag insåg att om jag ville hålla på med den fotografi som var grunden till mitt intresse så måste jag  leva på mina egna bilder.  Jag brände också  Grupp fems kontakt med Ny Dag. Jag  försökte förföra reportern från tidningen. Det gick åt helvete och jag åkte ut  Vpks gemenskap.

Efter några timmar går journalisten. Det regnar ute och jag känner den där tröttheten jag alltid känner efter att ha blivit intervjuad. Att jag lämnat ut mig för mycket.  En bra intervju kräver hänsynslös utlämning, och därför kanske man bara skall göra fem, sex  intervjuer under en livstid.

                                                                  x                                                 

Det knackar på dörren. Utanför står Mats Bäcker, min förste och ende medarbetare i livet. 

- Jag har bullar med mig, skall vi fika?

- Självklart, Jag blev just intervjuad, känner mig lite mör.

- Kul, själv har jag plåtat en artist i parken. Det blev skitbra.

Jag skrattar för mig själv. Varje gång Mats gjort något blir det enligt honom alltid skitbra. Han är verkligen en skön typ. Han har ryckt upp sig från tiden i Lund då han jobbade med mig. 

Han skulle framkalla  mina filmer från en resa jag gjort i Baskien. När jag kom till labbet på morgonen satt han helt tyst, blek och grinfärdig.

- Vad har hänt? 

- Jag vet inte, svarade han ,,måste ha tagit fel på dunkarna..

Alla mina filmer var helt blanka. Tydligen hade han börjat med fixet. Han var helt knäckt. Jag orkade inte skälla på honom  utan åkte tillbaka till Baskien någon dag senare och tog nya bilder. 

En annan gång skulle han testa mina karatekunskaper, ville att jag skulle ta ett grepp på honom, Efter ett visst tjatande  kastade jag honom i gräsmattan. Tyvärr inte bättre än att käken gick av. Det var en sorglustig syn att behöva se honom på labbet. I sex månader satt han och sörplade soppor av olika slag. 

- Vad skall du göra med bilderna, frågade jag? 

- Det är Schlager som vanligt. Tidningen går  skitbra. Håkan och Thore har skrivit en hel del långa texter och jag tror nästa nummer blir topp.

- Fan, att jag aldrig kan få plåta för den blaskan mer, säger jag och kände mig lite stött.

- Du bränner ju bara upp dina filmer, säger Mats och skrattar. Det är ju nästan värre än min framkallning i Lund.

Jag gjorde ett jobb åt Schlager för några veckor sedan, men lyckades  få elöverslag i torkskåpet och en brand uppstod. Som tur var fanns jag på labbet och  lyckades själv släcka eldsvådan. När jag ringde Håkan Lahger på Schlager så hade han svårt att tro mig. 

- Nej, sa jag till Mats. Har nog bränt mina chanser på Schlager  för en stund.

Vi fikade och han berättade snuskberättelser från pop och rockvärlden. Jag kände mig avundsjuk. Varför var jag så politiskt korrekt? Nog för jag hade sex och kärlek så det räckte, men fanns det mer att få, så varför inte?

 - Jag såg att det var  vernissage i helgen ,,, skall vi gå dit och festa?

- Var är det? På FC...?

 FC, som var en förkortning av Fotograficentrum låg på Malmskillnadsgatan. Ett galleri i tre plan. Det var ett av tidens samlingsplatser. Stället drevs av Birgitta Forsell, som var en driftig kvinna med den rätta humorn. Det var alltid bra vernissager och roligt folk på föreläsningarna.

Mats och jag tog en öl nere på Kloster  på Vasagatan innan vi gick upp till FC.

- Är du inte hungrig? frågade han och pekade på menyn som hängde på väggen.

- Jo, som fan, har inte ätit på hela dagen.

Vi beställde två nya öl och två pannbiffar som var ställets special. Jag började gå till Kloster då jag jobbade på Posten som låg i nästan samma kvarter.

- Har inte du ställt ut på Fc? frågade Mats.

- Jo, två gånger faktiskt. Första gången var väl inte så lyckat. Det var då jag kom ihop mig med Dawid och Håkan Lind. Jag var ganska klantig, den där första gången. Han och Lind skulle sätta upp sin utställning, men jag ville sätta upp mina Mullvadsbilder. Jag  sa åt dom att mina bilder var bättre och intressantare. 

Mats fnissade tungt.

.- Kan tänka mig att det inte var populärt..

- Skit samma. Det var ju korkat av mig, och deras bilder var ju bra, men i striden hetta gör man bort sig ibland. Dessutom tog Dawid revansch på mig genom ett objektiv.

- Vad då? Slog han dig med ett, eller?

- Nej, men jag köpte en trettiofemma till Leican av Håkan Lind, en glugg som han i sin tur köpt av Dawid. Enda problemet med den gluggen var att det aldrig blev skarpt. Jag tror jag plåtade oskarpt i tre år på grund av den där förbannade Dawidgluggen.

Det var bra drag på Kloster. Det låg centralt och hade stans billigaste ölpriser utan att vara ett sunkställe. En timme senare kilade vi över Sveavägen och tog trapporna  till Fotograficentrum.

Det var råpackat i lokalen. Skön kubansk musik i högtalarna och massor med brudar. Konstigt att viss kultur alltid samlar mer kvinnor än annan. Gå på en bilutställning, så fattar ni vad jag menar.  

På sjuttio och åttiotalet var fotografi något att räkna med. På nittiotalet började fotografin ersättas av pajaskonst, fotobaserad fotografi, märkliga gallerier, och fotografiska skitutbildningar  som Fotohögskolan i Göteborg, men den här kvällen  levde fotografin  högt. 

I ett hörn stod Anders Petersen, Maud Nycander och några andra ur Saftragänget. Anders snackade och viftade med armarna som vanligt. Hans polare Kenneth Gustavsson, skuggan kallad, stod strax bredvid med sin vassa profil  och såg ut som en revisor som hamnat fel. 

Birgitta Forsell, som var kvällens värdinna kom fram.

- Hej , trevligt att ni kommer. Gå och ta en drink bakom  baren. Jag har en speciell flaska där, samtidigt som ni kan kolla i nya Bildtidningen. 

Det var fullt med folk bakom baren. Ingen ordning alls på stället, och vi tog oss en riktig jamare. Mats började se så där extra glad ut,  tecknet på att han började fyllna till.

Birgitta Forsells vackra dotter stod bredvid mig med sitt blonda hår och kollad i en bildtidning också. 

- Vad tycker du? frågade hon. 

- Ser bra ut, dom gör en djävligt  bra tidning. Jag gillar bilderna av Salgado, snyggt arbete och skitbra tryck.

Vi pratade ett tag. Jag fick lite hjärtklappning av hennes skönhet.

Överallt stod det folk jag kände eller hade hört talas om. Jefferik Stocklassa stod i trappen. Stor som ett hus, en envis typ som gjorde  egna böcker och hade japanska kamphundar som hobby. När Fotograficentrum flyttade in i lokalerna på Malmskillnadsgatan kunde man ena veckan se en röd stjärna ovanför entren. Nästa  vecka var den borta. Enligt ryktet var det Stocklassa som envisades med sätta upp den röda kommuniststjärnan. Vem som tog ned den vet jag inte. 

Bredvid honom stod Anders Birkeland, filmaren från Saftra. Jag hade träffat honom en gång tidigare på ett Saftramöte. Jag var lite nervös när jag gick till stormötet på Saftra. Jag hade en dröm om att få vara med i Sveriges Magnum, men det enda jag minns från mötet var att Birkeland tyckte Saftrafotograferna skulle skaffa egna bilar med namnet skrivet på bildörren.

På mellanplanet var det också fullt av folk. Anders Petersen kom nerdrällande med en öl i näven.

- Hej, nu jävlar är det fest. Han skålade med alla. Han lyckades alltid att få alla att bli på bra humör med sin smittande livsglädje.

- Såg din Mullvadsbok, såg ganska hyfsad ut ...sa han och skålade med mig.

- Jo, för att ha tagit fel bilder så var den väl okey, svarade jag. 

- Va, tog dom fel bilder? Hur fan kan man ta fel bilder?

- Jag hade lagt upp de rätta bilderna i en hög, och skiten i en annan, men en dag då jag var ute på lunch kom någon och hämtade bilderna på labbet. Givetvis tog dom fel hög , och ingen sa något till mig heller. 

- Märkte du ingenting? 

- Nej, först tre dagar senare ringde jag till tryckeriet och frågade om dom inte skulle hämta bilderna?  Då fick jag veta att dom hade redan tryckt boken. 

- Herregud, sa Anders. Det skålar vi på.

Vad skulle jag göra? Det har aldrig legat för mig att deppa över böcker. Folk tar det för allvarligt. Gör man en dålig bok, gör man en ny nästa gång. Det är bara att ösa på. Det måste finna ett flöde. Inget är perfekt i livet. Kolla på Fassbinder, eller Slas.... hälften mästerverk, hälften skit, men hela tiden ett flöde. Det stora fulländade mästerverket är bara bullshit.

- Det var en annan grej. Anders tände en cigg och blåste ut. Vi har vattenproblem i vårt labb, måste stänga några dagar. Kan jag komma upp och labba några dagar hos dig?

- Det är bara att komma. Kvällarna och nätterna är bäst.

Kenneth kom och drog iväg med Anders. Jag gick upp på övervåningen. Mats var borta. Jag gick bakom disken igen för att ta mig en ny jamare. Det såg ut att bli en bra natt.

                                                                 x                                           

 Jag fick min mesta inspiration från den  Svenska verkligheten. Det fanns inte internet. Vi använde inte färgfilm.  Under vissa perioder hade jag inte ens telefon. Vi hade alla labb som säkert inte motsvarade hälsomyndigheternas  krav. Jag hällde ut de använda sopporna i slasken. Fixet däremot återlämnade vi,  för man fick  bra betalt  för fixet. Det blev något helt annat då myndigheterna krävde att vi skulle återlämna  fixet , samtidigt som vi inte länge fick betalt för de använda fixet. Då började vi  kasta fixet i slasken. Snacka om  miljövård.

Våra labb var  våra hem. Jag hade ett fantastiskt labb på Skånegatan. Det  var ett labb  man kunde bo på. Jag har alltid tyckt labb skall vara hemtrevliga. Om man ändå skall vara där hela dagen så skall man kunna se på tv och sova middag. Elofsson kom alltid till labbet vid tiotiden på förmiddagen, sedan drack han  kaffe och snackade till sju på kvällen. Då började han arbeta, gjorde sina kopior på någon timme. Själv var jag morgontidig. Jag brukade kopiera mellan  åtta och elva på förmiddagen.

Ett labb jag alltid uppskattat mycket var det labb som Anders Petersen och Olle Lindstedt hade på Borgmästargatan. Det var mörkt och trångt, två förstoringsapparater  bredvid varandra. Ingen toalett,  ville man pissa togs det fram en bägare. Var det ännu värre fick man åka hem. Under sängen stod det en låda porrtidningar.

Anders hade en kompis som körde tidningar och han levererade alltid en bunt nya tidningar. Att inreda ett labb på den här tiden var en ganska enkel sak. Inte en femtiotusen, eller hundratusen kronors investering som det är med det digitala. En förstoringsapparat , lite skålar, ljus och eventuellt en hyfsad ventilation. Svårare var det inte. Hade man en gång investerat i en förstoringsapparat  så fungerade den för resten av livet . Jag har samma apparat som jag hade 1970, en Leitz focomat. Sedan köpte jag en ny maskin 1978, Fujimoto och den kommer att överleva mig  med råge.

Jag hade inget vidare rykte som kopist, medan sådana som Håkan Elofsson och Anders Petersen ansågs vara storkopister. Anders dök upp en kväll på labbet. Han höll på att göra en story om ett hyreshus, Jag minns att han kopierade en kvinna som dansade med flygande kjol. Den kvällen tror jag han gjorde trettio kopior av samma bild. Jag tyckte inte han  var klok, för alla kopiorna var mer eller mindre lika. 

- Kolla in den här, är den inte lite mjukare än den här? Han sprang runt och lyfte på kopiorna. Han hade kommit på en ny kopieringsmetod. Alla kopior belystes genom en damstrumpa och sedan fick printen ligga en kvart i badet så den blev riktigt mjuk och grå.

- Dom är bra , sa jag, men jag har alltid gillat den här 60-talsstilen. Agfa Brovira, svart och hårt. Som i dina Lemitzböcker..

- Nej, fy fan, dom där tyska ser för djävliga ut...kolla här nu ,,vad tycker du?

 

Jag hade inte fattat att det var hans arbetsmetodik, att göra om, göra om , göra om... hela tiden hålla på. På så vis fick han lite ro i själen  och utvecklade sitt arbete samtidigt. Om man jämför honom med hur  Håkan Elofsson arbetade så var det som natt och dag. Håkan satte alla kopiorna direkt, första eller andra försöket. 

Själv har jag aldrig fattat detta hokuspokus med kopieringen. Jag vet vad jag gillar, mörkt, hårt och bra kontrast. Det här mjuka, speciellt det som folk ofta kör med då dom har storformat är alldeles för klent och ointressant för mig. 

Jag har sett vissa stå och vrida på kopiorna för att titta på dom. Se de olika lagren av vad då? Det tog mig många år att se hur taskiga Cartier-Bressons kopior var, gråa, skitiga, men jag tänkte aldrig på det för upplevelsen av att se bilderna var helt överväldigande. 

                                                               

                                                               x

Jag gick ofta på ett ställe som hette Söders Hjärta. Dit gick också många andra som arbetade med fotografi, redaktörer, journalister, layoutare. En kväll  träffade jag Hasse Gedda. Han stod i baren med sin cigarr, feta klocka och såg nöjd ut.

- Hur går det? Bor du fortfarande i bilen?

-  Nej, jag har ett hem också. 

Gedda trodde jag bodde i min bil eftersom jag sagt i ett tv-program att jag bodde i bilen då och då. Vi var ett gäng som körde runt i Sverige  på somrarna och plåtade på  festivaler. Då sov vi alla i våra bilar.

- Har du några jobb, frågade han? Det var den eviga frågan. Hur skulle vi klara oss? Även om vi levde och bodde billigt så måste man få in lite  pengar.

- Så där, sa jag,,, men jag skall se om  jag inte kan skaffa lite jobb ikväll. Jag kollade runt i lokalen för att se om det var någon jag kände som satt på pengar.

- Vänta här, sa jag till Gedda. Jag hade sett Svante, en chef på SVS , som alltid brukade ge mig ett jobb då det knep. Jag gick fram till honom och frågade om han hade något till mig.

- Kom upp i morgon vid elvatiden. Jag har två stycken som behöver porträtteras.

 - Vad gjorde du? frågade Gedda när jag kom tillbaka till bardisken.

- Fixat jobb, sextusen,, två porträtt i morgon.

- Du är inte klok, är det sant? Han bara ruskade på huvudet och jag fick bjuda på öl.

Mina porträtt var lite speciella. Jag tog sällan mer än fem minuter på mig för ett porträtt, tyckte om när det gick undan. Det är samma princip som många fotografer idag använder med digitalkameran. En snabb bild, enkelt digitalt efterarbete och skicka iväg. Det blir pengar  med det smidiga arbetsflödet.

 Det fanns alltid folk runt omkring en, på barerna, på gatan, som  vi höll kontakt med och som hjälpte oss  att överleva. Det här var i slutet av sjuttiotalet till slutet av åttiotalet. I början av nittiotalet försvann allt det här. Varenda jobb och nästan varenda kontakt dog ut, och med dom nästan alla frilansare.

                                                                 x

Jag hade ett labb på Brunnsgatan 4. I samma hus som Edwall med tiden kom att starta sin teater. Jag älskade området. Mitt labb var en gammal knarkarkvart. Första gången jag kom dit för att inspektera lokalerna gick jag  genom den burgna porten mot gatan, in över gården och  upp i min trapp. Det var risigt och slitet, men härlig känsla i huset. Labbet var två rum, och en liten köksavdelning. Det tog en dag eller två att göra det hela till labb. Genom åren har jag haft många labb och det har alltid slagit mig hur enkelt det är att vara fotograf. Man köpte en apparat, några skålar, lite vätskor och så körde man igång.

Med tiden blev det allt mer komplicerat, men om man betänker att den bästa fotografin genom tiderna ofta har kopierats på natten vid ett köksbord så blir jag lite beklämd över den moderna utvecklingen där unga fotografer investerar ohyggliga pengar i modern utrustning. Det ger inte bättre bilder, men kostar så mycket och det enda man vinner är snabbhet...men till vilket pris.

Jag kom till labbet på Brunnsgatan i början av -80 talet. Då var jag 32 år, en ganska rörig tid i mitt liv. I samma hus fanns Journalistgruppen och med tiden kom också Schlager att husera där. Det fanns ett  taxifik i huset och mitt emot låg Dansakademin. 

När jag inte hade något att göra gick jag ner på fiket, satt och tittade ut på gatan, kollade in alla vackra dansare som passerade till träningen. I kvarteret fanns också Kameradoktorn, så jag var perfekt placerad.

Jag har alltid älskat att sitta och glo på folk. Frågan är om det inte är min bästa och viktigaste  arbetsuppgift: Glo och drömma.

 

Vänsterrörelsen som dragit över Sverige i mer än tio år började mattas ut. Det blev allt mer snack om individualistiska lösningar, men fortfarande hängde vi ihop genom tidningar som Etc , 399, Kannibal, gemensamma fester och Röda Rummet. Det finns några krogar som betytt mycket för den radikala fotografin: Lilla Paris på sjuttiotalet, Röda rummet på  åttiotalet, Söders hjärta på nittiotalet, El Mundo på 2000.

 

Det har snackats  mycket skit om sjuttiotalet. Att det var flummigt, ingen ordning, sekteristiskt. Som jag ser det så var den organisering som byggdes upp på sjuttiotalet grunden till den relativa frihet frilansare ändå har i Sverige. 1974 bildades Fotograficentrum. Förutom att stället visade utställningar, producerade tidningen Bild och försökte hjälpa fotografer med jobb, distribuera deras utställningar, så var FC framför allt ett slags hem för fria fotografer. När man gick till FC kom man hem, idemässigt, bildmässigt. kamratligt. Jag vet inte hur många goda ideer som föddes  på FC, ännu fler dog givetvis, men det fanns luft och vänner på stället. Ur den rörelsen, den organiserade vänstern, föddes en mer radikal kulturvänster, som med tiden skapade Etc, och andra tidningar vi jobbade för. 

Etc, som hette Partisano, innan dom bytte namn, var en härlig tidning. Jag tror svensk fotografi aldrig har haft en bättre tidning? Inte för att vi fick betalt, för pengar fanns aldrig. Dom enda gångerna det betalades ut något var väl när Stocklassa kom med sina kamphundar och krävde betalt. Då fick redaktionsmedlemmarna tömma sina egna plånböcker. I och för sig välte den dåliga ekonomin Etc över ända, men egentligen sket vi i betalningen. Vi tyckte vi jobbade för en bra sak. Det såg bra ut i tidningen och framför allt; det var roligt.

Jag minns mitt första jobb för Etc. Jag skulle ta några Stockholmsbilder, höll på en hel dag. När dom sedan valde bilderna så tog dom en bild av de två knäpp man alltid tar när man  drar fram  den  nyinsatta filmen. Det var väl en liten besvikelse, men jag hade  betydligt värre upplevelser av Etc.

En gång åkte jag till Bonn för att plåta Ronald Reagan när han kom till Europa. Jag tog tåget ner för mina sista pengar. Jag skulle samarbete med en svensk journalist.

Jag mötte honom på centralstationen. Det var en lång smal  kille, som tydligen varit en bra medeldistansare en gång i tiden. Nu rökte han friskt och såg ganska glåmig ut. Jag frågade hur läget var och var vi skulle bo?

Det verkade vara kontroll på läget. Jag åkte ut till flygplatsen för att vänta på Reagan. På flygplatsen stod alla de internationella fotograferna med sina telen. Reagan kom nedför trappan, vinkade som man sett en million presidenter göra  och försvann i en bil. Skitbilder. 

Jag hittade en dansk affärsman som skulle till Stockholm med flyget. Han lovade ta mina filmer till Arlanda. 

Jag ringde också Etc för att någon skulle möta honom på Arlanda. 

Jag åkte tillbaka till stan och medeldistansaren. Vi åt en bil på en krog, tog några öl. Jag började känna mig sliten, vill gå och lägga mig och sova. Journalisten verkade plötsligt osäker. Just det, sova.... var skulle vi sova? Han reste  sig upp, skulle ringa..

Han försvann en kvart. När han kom tillbaka såg han bekymrad ut.

- Jag får inte tag i min kontakt, men vi åker hem till honom.

Vi tog en taxi, en halvtimme utanför stan stannade vi framför en villa. Vi knackade på. Det började kyla på. Det var ändå i slutet av oktober.   

Dörren öppnades av en vresig typ.

- Hej,,,kan vi sova här? Ungefär så lät det och den vresiga typen såg sur ut. 

- Nej, det kunde vi inte, men kom in en stund i alla fall. 

Det slutade med att journalisten sov på någon tältsäng medan jag ledsnade på hela skiten, gick ut för att åka in till stan. Efter att ha letat efter en taxi i en  kvart gav jag upp, gick tillbaka till huset och sov på gräsmattan utanför Det var kallt, men det gick. Dagen efter släpptes jag in i huset, fick en kopp kaffe innan vi drog till centralen för att ta tåget till Berlin.

När tåget kommer in på Centralen var journalisten försvunnen. Jag letade efter honom, men hoppade  till  slut på tåget när det började röra sig. 

Jag letade igenom hela tåget, men ingen journalist. Mina pengar var också slut. Jag skulle inte att klara många dagar i Berlin. En kvinna med varm sovsäck blev min räddning på tåget. Hon erbjöd mig att bo hos henne i Berlin. Jag fick också låna hennes telefon och ringde till Etc.

- Nej, vi hade en kille på Arlanda, men ingen kom med dina bilder.

Jag ringde upp dansken.

- Nej, jag ändrade mig och flög till Köpenhamn istället. Vad skall jag göra med filmerna?

- Du kan slänga dom, sa jag. Dom skulle ha haft dom igår,.

 Berlin var inte förgäves. Reagan kom till Berlin dagen efter. Jag var ute i centrum vid femtiden. Det hade samlats en del demonstranter och snutarna stod uppradade. En timme senare var fem, sex tusen demonstranter igång och drog  genom stan. Vi följde med tåget som blev alltmer  hotfullt. Många av demonstranterna var maskerade i mc- luvor. 

Vi kom in i äldre stadsdelar med gatsten. Snabbt bröt mc-luvorna upp gatsten och började kasta på bilar och fönster. En gammal man kom ut ur sin tobaksaffär med en liten vit pudel. Han var naken på överkroppen, fet och livrädd.

  - Förstör inte min affär, skrek han till luvorna. Den vita pudeln skällde och ryckte i kopplet.

Den första stenen träffade  tobaksaffärens ruta som kollapsade med ett skärande  ljud. Nästa  sten träffade den fete, gamle mannen mitt i bröstet. Han föll ihop medan blodet spred sig på gatan. Hunden skällde och sprang plötsligt fritt.

  - Ge hunden en sten också, skrek en av luvorna. Någon siktade på hunden men den höll sig undan.

Jag fotograferade vansinnet. Vi drog vidare, men den gamle mannen låg kvar medan hunden sprang runt honom och skällde.

Det blev startsignalen till kriget med polisen. En halvtimme  senare var Kreuzberg ett slagfält. Det gick inte att ta sig någonstans. Varje gång en snutbil passerade bombarderades den med gatsten. En tysk fotograf bredvid mig fick en sten rakt i ansiktet och blödde som en gris. Snutarna var inte de värsta fienderna. Mc-luvorna stod för det grövsta våldet. Deras hat var makalöst. Var kom det ifrån?

Ibland gjorde snutarna en räd, fångade in en och annan luva. Det var hårda bud med taskiga grepp och  batongen mellan revbenen, men vad kan man begära om man stunden innan försökt döda snuten med gatsten?

 

Vid niotiden på kvällen började det ebba ut. Vi smög in på en bar och tog två snabba öl.

  - Jag är helt skakig, sa tyskan. Vilket  våld och varför?

  - Nej, man fattar det inte.  Jag har upplevt samma känsla i Baskien  många gånger. Unga killar som är galna av hat. Dom vill bara förstöra och döda. Vad är det för fel på dom? 

Vi kände oss husvilla och drog till vår kvarterskrog. Sonja och Vincent , två kompisar till tyskan var där.

  - Var ni på demonstrationen idag, frågade Vincent?

  - Ja, den var helt galen. Jag berättade om den stenade gamle mannen för honom. 

  - Jag hörde på nyheterna att tio  poliser var allvarligt skadade och en ung kille, en av demonstranterna, ligger för döden. Han blev visst överkörd av polisen..

Vi dränkte oss i öl. Jag frågade om vi skulle åka till Ruinen, den illegala krogen.

- Nej, sa Sonja. Det är fest i Öst och efter tolv åker vi till Checkpoint Charlie, löser ett visa och åker in och festar lite. Du hänger väl med?

Nog för att jag hade fått vad jag tålde, men en fest i Öst fick bli 

peaken på mitt reportage från Berlin.

En timme senare stod vi vid Checkpointen och löste visa av en sur  vakt. En taxi tog oss till festen. Vi hade köpt två flaskor whiskey i Westshopen.

Festen var hos några konstnärer. Dom blev överlyckliga över att  ha fått svenskt besök. 

På grammofonen spelades plötsligt Sarah Leander. Hon hade en helvetisk röst, hes och skön. Rena kåtdraget.  Jag hamnade på dansgolvet med en mullig östtyska. Jag begravde mig i  hennes värme resten av natten. 

Vi snackade inte så mycket. Dansen fick tala. Folk borde dansa mer. Inget berättar så mycket om en människa som hennes kropp, hur den lever i dansen.

Vid fyratiden var det dags att dra hemåt. Visat räckte inte länge till. Vi pressade in oss i en taxi och drog mot gränsen. 

                                                                           

                                                              x

Berlinbilderna fungerade och jag var ganska nöjd. Det här var en period då det politiska våldet ännu inte kommit till Sverige med gatudemonstrationer och gatukrig. Jag satt lugnt i mitt labb på Brunnsgatan, kopierade. På kvällen, när jag skulle gå hem till min lya på Rutgerfuchsgatan, passerade jag alltid Röda Rummet. Där satt alla i den så kallade Rödvinsvänstern. Stället skulle stänga och Anders Petersen och Olle Lindstedt var där  och jobbade på de sista  bilderna. Jag gick och satte mig vid ett bord med Mats Bäcker, Berno och några konstfackselever. Både Mats och Berno studerade på Konstfack. Jag fattade inte riktigt varför? Dom var redan fotografer med eget bildspråk, men vissa människor verkar ha ett behov av evig utbildning. 

Jag tog en kvällsmiddag. Stället hade dagens rätt på kvällen. Något jag föredrog  framför att gå hem och äta ensam i min etta på Söder. Trettio år senare förstår jag fortfarande inte hur vi klarade oss ekonomiskt. 

Jag gjorde max ett jobb i veckan. Vi fick inga stipendier, och ändå kunde jag sitta på krogen var och varannan kväll, äta ute, dricka öl och ta taxi hem till Söder. Det måste  ha varit  avbetalningssystemet på Kameradoktorn? 

Allt gick att köpa på avbetalning. Ibland kunde jag få en chock  när jag såg HUR mycket jag handlat på avbetalning. Då blev det panik, och oftast sålde jag en kamera billigt, givetvis en usel affär, men man kunde leva vidare. Pantbankerna var också mina räddare i nöden.

Jag hade ständigt något på  pantbanken. Jag var så pass känd på banken att jag inte behövde visa leg.     

Det var en av kvällarna på Röda Rummet som  någon frågade mig om jag inte ville bli bildredaktör på 399.  Det var en  tidning som jag jobbat åt i olika omgångar. Givetvis fick man nästan aldrig betalt, men det fick  man inte heller på Etc eller någon av de andra tidningarna. Jag tänkte kort på saken, köpte en ny öl och skålade med redaktören. Jag skulle bli bildredaktör.

Tidningen låg på Bastugatan och vi var fulla av entusiasm. Jag arbetade tillsammans med Bruno Ehrs. Trots att vi hade helt olika bildstil i vårt eget arbete så var  vi alltid helt eniga när det gällde att bedöma andras bilder. Jag trivdes med Bruno, kände stor respekt för honom och hans bisarra humor. Efter ett tag försvann Bruno ur bilden  och jag satt ensam som obetald bildredaktör. Jag var verkligen entusiastisk, tittade på bilder hela dagarna. Uppmuntrade en massa unga fotografer, köpte en del reportage och köpte också en del bilder från arkiv från utlandet. 

 Enda problemet var att det var inte jag som skötte ekonomin. Jag levde i tron att det jag beställt betalades. Först några år senare fattade  jag  att de fotografer jag köpt bilder och reportage av inte fått betalt. 

                                                                     x

Det var vid den här tiden jag bestämde att jag alltid skall ha betalt, även om det är lite pengar. Det är  ingen konst att sätta upp prislistor, timpenningar osv, om köparen säger att det är för dyrt.  För frilansaren blir det hopplöst. Det finns inget att sätta emot om man är utan pengar, och håller på att börja svälta. Då får man bara ta det som ges och sedan försöka mygla på något sätt. 

Jag fick ibland jobb, men oftast gick jag upp på redaktionerna med egna ideer. Arbetaren var ett sådant ställe där man av tradition alltid varit schyssta mot unga begåvningar. En dag  gick jag upp med två reportage från Köpenhamn.

Jag visade det första. Ett ganska värdelöst jobb med text och bild  från Vaktparaden.

- Nej ,det är inget för oss, sa redaktören.

- Du får det för fem hundra, sa jag.

- Nej, sa han, Det är inte våran grej.

- Okey, sa jag, kolla det här då? Jag visade honom ett jobb från Christiania. Du får det  för femhundra...

- Nej, sa han igen, inte våran grej ...           

- Ta båda då, sa jag, för 1200 kr,,,

 - Okey , sa han, vi kör de i de två närmaste numren. Du kan hämta pengarna en trappa ned.

                                                     

                                                                          x

Alla hade vi våra metoder. Elofsson hade kanske den mest utvecklade. Han var och är ett socialt fenomen. Han gick runt och fikade på olika redaktioner, satt ner några timmar och till slut hade han fått ett jobb. Jag ser fortfarande hur han sitter med en kopp kaffe  och röker sina cigaretter, skrattar, tar en kopp till ... och till  slut har han fått napp.

Vi levde inte fett, men vi levde. Ett tag hade jag både bil, mc, labb, lägenhet och sprang på krogen nonstop, utan att jobba  mer än en dag i veckan med sådant som gav pengar. 

Vi öppnade olika arkiv. Mira och Bildhuset. Tiofoto fanns redan. Att starta arkiv var en nytändning, gav oss  lite extra pengar i fickan. Med tiden kom vissa fotografer att specialisera sig på arkivbilder. En i mitt tycke  ganska sjuk inställning. Att bara släppa bilderna, att låta dom verka i vilka sammanhang som helst är för mig  konstigt. Med åren har jag blivit kritisk till arkiven, men  för oss var det ett sätt att motivera sig själv i mörkrummet och  ett sätt att få in lite  extrapengar. För vissa blev det betydligt mer än så. Jag minns Sven Oredsson, denna underbare man, när han visade mig sin  månadsutbetalning från Bildhuset. Det han tjänade på arkivet på en månad var lika mycket som jag drog ihop på ett år. 

Ett sätt att plåta för arkivet var våra sommarresor. Varje sommar gav sig ett gäng fotografer ut på vägarna i sina bilar. Vi möttes ofta på festivaler, musikfester och andra sommararrangemang,

Jag hade en grön Saab, som jag köpt billigt av en fotograf från Göteborg. Precis innan han gick i konkurs sålde han Saaben till mig. Den hade tacklucka. Där satte jag myggnät så jag kunde sova i bilen med öppet tak  i Norrland. Varje sommar var jag ute med Saaben några veckor. Hela tiden sov jag i bakluckan. En Saab är större än man tror. Jag  la in en madrass, hade ett stormkök. 

Hultsfredsfestivalen var en av mötesplatserna. Jag körde upp på natten. Sverige är så oändligt vackert.  Jag sov vid en sjö på morgonen och körde in i Hultsfreds festivalområde på förmiddagen. På parkeringen mötte jag bildarkivet Miras  stjärnfotograf  Mikael Andersson. 

När vi sitter där dundrar Anders Petersen och Olle Lindstedt in i Anders nya bil. Han köpte den för ett halvår sedan. Dagen efter han köpt bilen hade DN en test med småbilar och Anders bil kom på sista plats. Det var inte populärt att säga något om det.

- Tjena grabbar, hur mår ni, är det något drag?

Dom var lika  uppspeedade som vanligt. Anders är alltid på gång då han skall plåta. Olle , som i vanliga fall är en lugn herre, var också uppspeedad.

- Det är lugnt, dom har inte kommit igång ännu. Vill ni ha kaffe?

Mikael får plocka fram termosen igen. Jag hämtar en  flaska Jameson i min bil. Det smakar gott. Nu är vi parkerade för ett dygn eller två, så länge vi står ut. Vi sitter och pratar, snackar minnen och teknik,  innan vi  som på en given signal reser oss upp och går åt olika håll. Sedan skall det pågå på det sättet i två dygn. Vi träffs då och då, tar en whiskey, snackar lite, skiljs åt. Våra bildstilar är ganska lika. Det som skiljer oss åt är projekten. Jag har en ide om att göra bok: Anders  är också inne på den svängen. Vi försöker formulera oss  i projekt, medan Mikael och Olle ser det hela mer som en arkivsväng. . 

På Hultsfred känner jag mig ganska obekväm. Jag klarar inte riktigt av att låtsas  vara intresserad av folk för att få en bild, eller två. Jag avstår hellre att fotografera. Jag lyssnar, tar in, tills jag kommer i ett läge där jag har en bild som jag känner trygghet i att ta. 

Det visar sig att då jag ser tillbaka på fem, sex års resande i Sverige har jag inte producerat en bra bild.  Alla de andra har  lyckats  bättre än mig. Jag ångrar mig inte. Det var roliga år. Skönt att sova i bilen, extremt mycket ångest och existentiell ensamhet,  men inga bilder.

Den stora läxan var att det arbetssättet inte passar mig. Jag behöver små utrymmen, närhet, tid och förtroende. När jag tittar tillbaka på de andras bilder genom åren så tycker jag inte heller dom har lyckats speciellt mycket bättre.  Dom tog massor med bra, beskrivande bilder, men ingen har lyckats ta mer än en eller två riktigt  bra bilder. 

De unga efter oss har allt mer koncentrerat sig på artisterna. De få bilder jag sett,  utanför artisterna, av vardagslivet från festivalerna, är skitdåliga, utan gestaltning och närvaro. Så den som vill se den bästa fotografin från festivalerna,  musikfesterna  och marknaderna under 80 och 90-talet får gräva i arkiven. 

Det här med att skildra ett liv, en tid, verkar vara svårt för fotografer. Ännu svårare är ett att få det publicerat. Jag tänker på punken. Hur kunde punken  få sådan dålig beskrivning? Fotograferna på Schlager gjorde en del. Hatte, Tommy Nilsson, Mats Bäcker, Torndahl och några till, men var finns det samlade verket? 

Var fanns projektet, den engagerade fotografen som såg längre än till Schlagers artiklar? Lars Sundestrand och Micke Borg har fått lite respons i den punkbok som kom 2004, men det är mest  registrerande skitfotografi.

                                          

                                                                    

                                                                     x

När jag sitter och skriver det här får jag ett meil från en ung fotograf i Helsingborg. Jag har skrivit en krönika i F, yrkesfotografernas tidning. Han tycker jag är för nostalgisk. Han tycker jag skall skriva mer om nuet. Det är möjligt han har rätt? Frågan är bara varför han inte skriver själv? När jag bläddrar i mina böcker inser jag hur viktigt det är att det finns folk som skriver till bilderna. Ta Christer Strömholms Paristid. Vem skriver texten? Tor Ivan Odulf skrev en bra bok och har gjort en bra text  till Christers bok Poste Restante. Det är viktigt att tajma författarna och fotograferna i samma tid, så att berättelserna kommer fram.

Det går att leva ett helt liv i gamla bilder, i minnen. Fotografi är minnets poesi. Det finns en stark suggestion i bilder, och vi tar dom ofta för att minnas. 

- Javisst, skriver jag till den unge mannen. Jag lever mycket i minnen, men också mycket i drömmar. Och i drömmen har jag framtiden. Det enda som är viktigt i livet är att genomföra sina drömmar i nuet.

                                                                      x

                                                                  

Jag har fått min största inspiration genom böcker, framför allt genom författare. Få fotografer tar sådana bilder som jag blir inspirerad av. Jag vill se existentiella bilder. Om livet, som berättar om möten och livsstilar. Inträngande, ibland betraktande. Ytterst få fotografer lever upp till det. Än färre försöker göra dessa bilder. 

Idag, på 2000-talet, är det en barnlek att göra en bok . I värsta fall får man lägga ut den på nätet.

Jag tillbringade mycken tid i Baskien och Spanien på sjuttiotalet. Spanien blev mitt andra hemland. Efter ett otal resor gick jag till Classon på Galago förlag och frågade om jag fick göra en bok om Baskien?

Det var inte helt nej, Han svävade lite på målet. Jag satte igång och skriva min Baskientext,  samtidigt som jag kopierade upp mina bilder. Det tog mig en sommar. En dag gick jag ner till Classon. Han satt på Grindsgatan i en stor, ljus  lokal.

Överallt låg tecknade serier, halvfärdiga manus, andra färdiga att publiceras. En sann verkstad. Mitt i allt huserade Classon, frodig, bullrande med en cigg i näven.

- Tjena Micke, kommer du på besök. Hur går det med Baskienboken?

- Jo då, lite segt, men framåt. Kan du inte ge mig lite förskott?

Classon såg lite fundersam ut.

- Har du inga pengar? Okey visst. Du får 2000 kr i förskott så du blir klar.

Jag hängde kvar medan Classon fixade fram mina pengar. Jag skrev på ett papper som vi båda glömde bort i samma ögonblick det undertecknats. Jag återgick till att jobba med Baskienboken.  Vi blev oense om texten. Till slut blev jag förbannad och la ner hela projektet.

Tjugofem år senare höll Classon ett litet tal på en av mina vernissager. Påminde mig om att jag fått ett förskott av honom långt tillbaka i tiden. Att jag faktiskt var skyldig honom en Baskienbok. Det roliga var dock att i hans version var förskottet 20 000 kr. Minnets poesi? 

              

                                                      x

Dagarna på labbet var  ganska lika. Jag dök upp först, sedan Britt med hundarna, och till slut Elofsson.. Britt var ihop med Olle, som labbade med Anders. Britt hade  två hundar som låg på sängen och hårade friskt. Britt tog vänliga, fina porträtt av skådisar och politiker, klassisk stil. Sådant som alltid fungerar. Hon gav labbet en skön energi  med sina hundar och stadiga rytm. 

Elofsson och jag var det väl lite värre med. Mitt psyke som gick upp och ner. Den ständiga kampen för att  få pengarna att räcka. Kvinnoaffärer som slukade all energi. Jag var mager som ett beläte. Förhållandet mellan mina projekt och de här förbannade jobben som jag hatade att göra. Jag avskydde att tjäna pengar. Varje porträtt var tretusen kronor och inget annat. 

Några år senare, när Elofsson ersatts av Åsa Franck på labbet,  fick jag en ide om att jag skulle städa bland mina negativ. Jag hade 73 pärmar med negativ. Efter utsortering hade jag trettio pärmar kvar. Alla beställningsjobb, porträtt, allt som inte hade med mina  privata bilder och projekt kastade jag Det blev två stora, svarta sopsäckar som jag satte ut på gatan till sophämtarna.   

Dagen efter då jag kom till labbet var säckarna borta.

Inne på labbet satt Åsa och vaktade dom.

- Jag hittade alla neggen på gatan. Du är väl inte så galen att du tänker kasta bort dom? 

- Jo, jag behöver rensa ut skiten. Jag kommer inte vidare om jag skall ha så mycket skit i pärmarna..

- Det är ju historia, säger Åsa. Tänk om någon ringer och vill ha ett porträtt, en ny kopia. Det kan bli mycket pengar.

- Jag vill inte hålla på med sådan skit. Jag gräver inte fram ett skitporträtt för att tjäna fem hundra kronor. Jag avstår hellre.

- Jag står inte ut, skall du kasta allt det här? Åsa såg  förtvivlad ut.

- Tänk efter, sa jag. Hur många bra bilder tar man på en livstid? Två hundrabilder, tre hundra?..Knappast, säg två hundra? Det är fem pärmar. Resten är bara nostalgi. Jag vill inte titta på negativ som jag inte gillar.

- Det tar ju ingen plats, menade  Åsa. Sätt tillbaka pärmarna.

- Nej, det är mentalt. Jag vill inte se. Jag vill avsluta, göra rent. Nu kastas det. 

Dagen efter tog sopåkarna negativen. Trettio år senare  kan jag sakna vissa bilder. Några fina skott försvann faktiskt, men inte mer än fem, sex stycken. Jag ser på det som ett gott förhållande. Något försvann,  men minnena består och genom att rensa ut skiten kom jag vidare, fick en lättare packning. 

                                                  

                                                                    x                  

- Skall man gå här och dega hela tiden? Elofsson är rastlös, vill iväg igen. Han har precis kommit tillbaka från Sydamerika. Han var där för Etc räkning. Lars Palmgren har blivit utlandskorre och Elofsson har hängt på. Det höll på att sluta illa. Han missade planet hem och fick köpa en ny biljett, i första klass. Etc betalade. 

- Ja, nu lär vi andra få vänta på våra pengar ett år till, säger jag till honom.

- Var inte ledsen, svarar Elofsson. Jag hade det ganska bra. Fria drinkar i första klass. 

Vi sitter och tittar på hans bilder, små negativkopior. Han har kommit på något nytt. Snabb färgfilm, pressad, ingen blixt och låta färgförskjutningarna bli en del av bilden.

- Det blir måleriskt. Tänk om man kunde plåta svartvitt på samma sätt, som ett flöde med gråskalor, framför allt slapp kopierandet.

Det brummar till utanför. Det är Magnus, vår nye vän på labbet. Han är reklamfotograf, sysslar mest med att plåta modeller. Han lever gott på att göra portifolios för unga damer som skall in i branschen. Själv blir jag bara trött då jag ser alla dess  små söta tjejer som dyker upp för att bli avporträtterade. Magnus är underbar och snäll med dom, men hela branschen är helt efterbliven. 

-  Har du gammelHondan med dig, säger han och pekar på min svarta Honda med guldstjärnor som står på gatan.

- Kolla här istället, på Elofssons bilder.

Magnus är inte lika imponerad. Han som kommer från reklambranschen gillar inte färgförskjutningarna. Han vill ha det mer exakt. Vi trivs ihop, trots att vi tar så olika bilder. Vi skrattar åt varandra. Tiden går och snart är klockan sex på eftermiddagen.

- Helvete, vi måste köpa framkallare och papper på Kameradoktorn. Det stressar mig. Jag skall kopiera i helgen.

- Dom stänger om fem minuter, säger Magnus. 

- Häng på, skriker han åt mig. Vi tar min hoj,,, jag behöver också papper.

Han gasar iväg så jag håller på att flyga av. Det är hundrafemtio på Skeppsbron. En snutbil står i Slottsbacken. Jag ser hur dom slår på lanternorna när vi passerar som ett streck. Vi hinner precis innanför dörrarna på Kameradoktorn före sex..

- Nu är ni sena, säger Tomas och skrattar. Men, vi gör allt för våra kunder.

Vi hinner knappt börja rabbla våra beställningar förrän två snutar  äntrar butiken med bistra miner.

- Var det du som körde mot rött på Skeppsbron i full fart? Dom stirrar med elaka miner på Magnus, som ser oskyldig ut.

- Nej,  vi tog det  ganska lugnt, säger han medan snuten kräver fram körkortet.

Jag fixar beställningen med Tomas, medan snutarna förhör Magnus. Efter tio minuter försvinner dom, och vi återvänder till labbet med material.

 - Det var nära, säger Magnus, men det kommer att bli rättegång.

- Oroa dig inte, säger jag. En sådan där grej kan man inte bevisa. 

I rätten faller åtalet eftersom jag hänvisar  till min erfarenhet att arbeta på gatan. Min  fotografiska blick sa  att jag  var  hundraprocentigt övertygad om att poliserna suttit och tittat på Slottet då vi passerade på grönt ljus.. 

Tyvärr kör Magnus om en bilkö på insidan veckan efter. I bilkön sitter det en civil polisbil och körkortet ryker all världens väg för någon månad.

                                                                     x

Min dröm i många år var att få vara pressfotograf, men med åren har jag helt tappat lusten. Förr sa man att fotograferna var nedtryckta. Dom fick sitta i köket medan journalisterna gjorde sitt jobb, men jag tycker det är likadant idag.  Ser på tv-n, presskonferens om mördaren som stack ner Anna Lind. Det är fullt med fotografer framför poliserna som sköter snacket. Digitalkamerorna rasslar fram bilder. På vad då? Denna meningslöshet. Och på order från Överåklagaren får fotograferna skamset gå  och sätta sig, som små hundar. Jag blir nästan kräkfärdig  över denna meningslöshet, denna behandling fotograferna utsätter sig för. Var finns  integriteten? 

En gång illustrerades en artikel på kultursidan i Expressen av en Cartier-Bressonbild. Hela sidan lystes upp, ja hela tidningen faktiskt. Då såg jag vad fotografi kan vara. Ren konst som går på djupet. Jag blir beklämd av den vardagsfotografi  vi matas med i dags och kvällspressen. Inte blir det bättre av mode och reklambilagorna. Frågan är väl om dom inte gör oss en bit dummare och ledsnare?                                                                  

 

Jag försöker ta redan på vad jag tycker om inom fotografin. Först tänkte jag säga att reportage tråkar ut mig, men vid närmare eftertanke är det inte så. Tänker på Eugene Smiths Contrydoctor, eller hans reportage från stålstaden Pittsburg. Det finns alltid reportage som berör, men dom är alltid gestaltade, bearbetade av fotografen. Inte den här vardagssmörjan som presenteras som oftast utan tanke och skönhet. Cartier-Bressons lättflygande bilder är ren konst som också berättar  något om livet . Nachtwey tar samma typ av bilder, fastän sotsvarta om människans elände. Strömholm har en privat uppgörelse som också är en berättelse om livet för oss alla. Det finns sport och modefotografer som på samma sätt är så personliga i sitt uttryck att dom berättar mer om livet än vad bilden visar. Jonas Lindqvist på DN är en sådan. Det finns en engelsk överklassare som slagit sig ner i Kenya, arbetar som modefotograf, blandar text och bild, målningar i en helvetes röra. Det är helt korkat, men fantastiskt och det berör. Fotografiets betydelse har inget med genre att göra. Det är helt och hållet upp till fotografens besatthet och lust att berätta som avgör resultatet.

Jag tycker om Anders Petersens sökande efter det sexuella läget. Han når aldrig fram, men han söker något han inte får i livet. Det är vansinne, men det känns starkt. Jag tycker om bilder som är rent pornografiska,, dom blir opolerade och dom rör mig djupt. På samma sätt som jag helt kan snöa in på bilder av snygga hus eftersom jag letar efter ett litet hus att leva i. 

Det finns få fotografer som kan mäta sig med mästarna inom den klassiska musiken. Fotografer som gjort bilder som bara är mästerverk, utan diskussion  om vad man tycker om. Precis som Bach, Mozart är mästare, är Cartier-Bresson, Strömholm, Petersen mästare inom fotografin. Det finns andra att nämna, men tänk efter själv istället.

            

                                                                     x

Vi labbar granne med Vitabergsparken. Det är försommar. Det är dags för Planket. Christer Strömholm kommer vankande. Han är blek, trött, har precis hämtat sig från sin hjärnblödning. Det är märkligt hur villkoren kan ändra sig. För nästan tio år sedan lämnade han Fotoskolan,slutkörd, med högt blodtryck och drog tillbaka till Paris. Inte mycket händer, förrän han får göra Japannummret i Etc. Sedan kommer det slag i slag. Obscura, Moderna, nyupptäckt. Han är vår största fotograf genom tiderna tillsammans med Sune Jonsson och Lennart Nilsson.  Dom kompletterar varandra.  

Jag har hängt upp mina bilder, går omkring och tittar på andras bilder. Det är en viktig del av en fotografs arbete: Att  titta på andras verk, att delta. Alltid lär man sig något. Planket är ett sätt att umgås. Att ta bild på allvar och lek. Den perfekta kombinationen.

På kvällen är det fest i Christer Strömholms träkåk på Bergsprängargränd. Vi tar några groggar på labbet innan vi går dit.

Det är  en underbar sommarnatt. Kvinnorna är klädda i vitt. Jag är väldigt lycklig. Jag träffar Sven Oredsson vid entren. Han är klädd i vit kostym och en snygg hatt.

- Mina herrar, säger han. Välkomna. Han dricker vin och är  väldigt världsvan. Plötsligt tar han ett steg till vänster och försvinner tumlande nedför den  branta grässluttningen.

Vi går in på den lilla gården. Det är fullt med folk. Det här är fotografins höjdpunkt i Sverige. Så mycket folk, så mycket kärlek mellan fotograferna har det aldrig funnits förr och jag kommer troligtvis aldrig heller att få uppleva något liknande?

                                                                               x

                                                     

Peder Alton skriver lite surt att alltför många fotografer lever fotografi, är för fixerade vid hur dom ser ut ( armejacka och Leica runt halsen). 

Det känns lite märkligt att minnas dessa rader då jag tjugo år senare ser en framgångsrik reklamfotograf i New York se precis ut så: Combatjacka och Leica runt halsen.

Jag skulle kunna skriva mycket om fotografernas kläder, men en sak är klar. Fotovästarna har förändrat historien. Första hade alla de små eller halvstora Domkeväskorna, men det slutade alltid med att jag fick ont i ryggen. Sedan gick jag över till en ganska enkel fiskeväst, men sedan skulle jag köpa en stor, dyr kameraväst. En sådan där som alla reportrar hade. 

Jag åkte till Kameradoktorn, la upp femtonhundra och åkte hem, visade upp den för min fru. 

Hennes svar var mycket klart.

-  Har  du den där på dig gör jag slut. 

Senare, samma dag, gick jag ut för att köpa  mjölk. I kvartersbutiken möter jag  en skådespelare från kvarteret. Vad har han på sig? Jo, en kameraväst av exakt samma sort som min fru förbjöd mig att ha.

Nu såg jag hur ful den var. Jag åkte omedelbart ned till Kameradoktorn och lämnade tillbaka min väst. Min fru sa aldrig något mer,  men hon nekar ihärdigt till att ha hotat med att göra slut på vårt förhållande om jag köpt västen. 

   

  

                                                                       x

                                                                    

Jag har arbetat mycket utomlands. Den första trippen gjorde jag i början av -70-talet till Nordirland. Jag såg ett reportage i Foto från Nordirland och fotografen hade just en sådan väst som jag berättat om tidigare. Det var lika mycket västen, som temat och äventyret, som lockade iväg mig till Nordirland. Jag reste med en flickvän som också var fotograf. En del fotografer tycker det är skönt att komma iväg från sin älskade  några veckor. Jag föredrar att ha sällskap, försöka leva ett vanligt liv även när jag är utomlands. 

Jag sprang omkring på gatorna i Belfast, och det är märkligt hur skönt aningslös jag var. Det är sådant som också ger resultat. Idag är tempot och människornas aggressivitet  uppskruvat. 

 Om du riktar kameran mot några barn, speciellt om du pratar med dom först, så får du pedofilstämpeln på dig direkt. När jag gjorde min bok " Småmänniskor", frågade en kompis mig hur jag stod ut? Alla tror ju att du är pedofil.

Att arbeta som Cartier- Bresson gjorde på 40 och 50 talet går knappt idag.

Då  visste troligtvis inte folk vad det var han höll i handen. Den lilla Leican var en ganska ny uppfinning. Idag vet alla vad en kamera innebär och många upplever fotografen som ett hot. 

I Belfast hade jag  inte det problemet. Det var bara att plåta på. Det värsta var nog pubkvällarna. Att komma till en irländsk pub för en svensk halvnykterist var ingen lek. Alla skulle bjuda på en öl och det gick inte att  smita iväg förrän alla hade bjudit på en runda. Jag vacklade hem stupfull varje kväll. Hem till filmframkallningen. 

Jag framkallade  min film på hotellrummet. Det blev inte tillräckligt mörkt att ladda filmdosorna förrän vid niotiden på kvällen. Jag laddade mina dosor i ett stort skåp. Jag kröp in i skåpet, laddade filmen och kunde sedan framkalla i handfatet. 

Första natten gick filmframkallningen bra. Den andra natten välte skåpet över mig, in i rummet och alla filmerna  blev förstörda. Det visade sig att skåpet hade bara tre ben, och när jag klev snett inne i skåpet så föll det utåt rummet. 

Den tredje natten höll jag mig hemma från puben, filmerna laddade jag under tre täcken. Även om det var fruktansvärt hett och luftlöst så fungerade det.

                                                                   x

                                                                            

Det kommer ibland unga fotografer och frågar mig hur jag gör för att överleva? Det enkla faktumet är ju att jag och fler med mig som sysslar med gestaltande dokumentärfotografi inte skulle överleva om vi  inte hade våra stipendier. 

Vi lever i en marknad som inte efterfrågar våra produkter. Det är ingen som vill ha en bild förrän den är klar. Att syssla med reportage har ingen ekonomisk  grund att stå på. De frilansare som sysslar med reportage ägnar sig nästan uteslutande åt krig, elände och socialporr. Det är vad som går att sälja. 

Vill man inte syssla med det, får man gå till reklammarknaden, bröllopsbilder och nyfödda för att få det att gå  runt. Men att överleva som fri fotograf, som berättar om livet utanför de här ämnena kräver ett skrupelfritt samvete och ett bra stipendium.

Jag gör böcker och utställningar. Inget ger några pengar. Vid det här laget har jag gjort närmare hundra utställningar. Nittio av dom har varit förlustprojekt. Jag har gjort  sjutton böcker, och femton av dom har också varit ett förlustprojekt. Den stora hitten i mitt liv kom 1995 då jag fick garanterad författarpenning från Författarfonden. Det lyfte hela mitt liv, var lika omvälvande och viktigt som att få barn. Plötsligt hade jag en inkomst jag kunde leva på och som gav mig möjligheter att  ägna mig på heltid år  mina egna projekt. Jag var ganska färdig på alla sätt, fysiskt och psykiskt, då jag fick besked om att jag skulle få pengarna.

Början av  90-taklet  hade härjat friskt bland frilansarna. Nästan alla gav upp, togs in på ams-kurser i data eller något annat trams och kom  sedan aldrig tillbaka som fotografer. Jag hade två små barn, sålde labbet, bilen och flyttade hem verksamheten till köket. När barnen sov mörklade jag i köket och gjorde mina bilder på plastpapper, sköljde dom i diskhon och lär dom torka på hallmattan under natten. En gång när jag inte hade pengar till mat gick jag till sociala och blev utkastad utan hjälp. Det var hårda bud, men jag överlevde och när pengarna från Författarfonden kom, kände jag mig otroligt lycklig. Det är en stor ära att få dessa pengar och jag gör så gott jag kan för att leva upp till förtroendet. Jag vill helst göra en bok vartannat år, samt en utställning eller två varje år.   

                                                                     x

Träffar JH på El Mundo. Det går bra för honom. Han skall resa till Paris dagen efter och ställa ut. Jag förstår att han åker dit. Att ställa ut i Sverige känns ganska tröstlöst...det svänger liksom inte,,,,jag försöker förklara min känsla för att jag känner mig utanför och att jag inte an hitta något som riktigt tilltalar mig att plåta.

- Felet med dom i din generation är att ni trodde ni kunde ändra världen med era bilder, säger han svepande

- Just det, säger jag.  Se på fan,,det är precis det saken handlar om,,,jag vill tro att min bilder kan förändra världen,,,jag vet att dom kan förändra världen, jag vet att  en del unga människor  börjat  fotografera efter att ha sett mina bilder.

- Jo, på sätt och vis har du rätt. Det måste finnas något som förlöser livskänslan inom en, så man kommer loss och börjar göra det man vill göra, inte bara gör det som förväntas av släkten.

  

Hemmingway och Orwell drog mig till Spanien. Cartier- Bresson fick mig att börja resa på allvar. Det var min dröm, mitt sätt att tackla livet på den tiden. Det var litteraturen och fotografiet som fick mig att komma loss.

- Tack JH.  Det är så det är. Bilderna kan förändra världen, genom att  någon blir påverkad..

Vi tar en öl till , sedan måste  jag gå hem till mina barn. Han stannar kvar och tar en öl till och på något konstigt vis är vi avundsjuka på varandra. Han vill ha barn. Jag kan längta efter att ha hans framtid och frihet.

                                                                             x                                                

 Alla fotografer vill göra böcker, och alla tar alldeles för allvarligt på det. Tunbjörk och jag snackade om det en dag. Att jag hade gjort  sjutton böcker och han några färre. 

- Du gör ju bara tunna böcker, sa han som något konstigt argument. 

Alla fotografer måste  inse att även om boken har åttio bilder, så är knappt tjugofem bra, resten är en hög upprepningar. 

Det gäller Tunbjörk  också. Det fins ingen anledning att sätta sig på höga hästar för att man har gjort en tjock bok. Nu har  Tunbjörk gjort  bra böcker. Framförallt ”Landet utom sig” som är ett mästerverk. Men nog får man säga att  ”Office”  är en helvetes bra bok, med en del upprepningar? 

Tunbjörk står annars  i en klass för sig som fotograf. Han behärskar allt, färg, svartvitt, porträtt, reportage. Tyvärr tycker jag att han lite väl ofta drar ironin för långt i sina porträtt, men  han måste berömmas. Han har dessutom gett mig en av de vackraste solidaritetshandlingarna i mitt liv. På den tiden vi delade labb tjänade jag inte tillräckligt för att klara hyran alla gånger, men då gick han och de andra in och betalade min hyra för att dom tyckte det var kul att jag också var med i labbet. Det är sånt man aldrig glömmer. 

Det viktigaste med en bok är att den kommer ut, blir till. En bok som inte kommer ut, har inget värde. Därför är det viktigaste att den kommer ut, i vilken form och tjocklek som helst.  Om fler fotografer spände av lite, inte var så fixerade vid det perfekta,  skulle vi se fler fotoböcker. 

                                                                               x   

Perioden mellan nittonhundraåttiofem och nittiofem var en ganska mörk period i svensk fotografi. Jag tänker på postmodernismen. 

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som hände, men det blev tråkigt. Vi hade fortfarande tidningar som Etc, 399 och andra roliga undergroundtidningar. På den här tiden kunde ju en dagstidning också publicera ett och annat bra reportage, men i slutet av  åttiotalet svängde skutan.

Det började med att reportagen blev sämre. Från att man försökt berätta historier  började man lita allt mer på singelbilden. Att en bild skulle både berätta och kännas.  Det gjordes också en massa trista reportage  som kändes helt förväntade och tråkiga. 

Dawid hade sin stil, sina skruvar och andra experiment. Jag tyckte aldrig om hans bilder, men han hade en egen stil och gjorde något han trodde på. Med tiden skulle hans bilder också komma att bilda ett eget landskap i den svenska fotohistorien. En annan som stod utanför den vanliga fållan var Denise Grundstein med sina drömbilder.  

Fotograficentrum som länge varit en kanal för dokumentär fotografi började ändra inriktning och visade allt mer postmodernistiskt skit på väggarna. Flera konstnärer började använde  fotografiet och också videofilmen i  sina arbeten. Dom flesta var som barn i sandlådan. Bara det rörde sig, eller blev en exponerad bild, så var det konst. Om bilden innehöll något, sa något, eller ens förmedlade något  verkade ointressant. 

Dessutom följde kritikerna med i den nya rörelsen. Kritiker har ju alltid haft som uppgift att följa med,  inte producera. Det är ju klart att en misslyckad fotograf som Peder Alton och senare Lars O Ericsson skrev om  det  nya postmoderna. På något vis drev dom och andra intellektualister fotografiet till en återvändsgränd.

Tyvärr producerade alldeles för få dokumentärfotografer, eller fotografer överhuvudtaget,  något  nytt och viktigt. Vi har alla oss själva att skylla, men det är lätt att se hur fotografin gick en riktig kräftgång under de här åren. Jag skulle inte säga något om det hade kommit fram något av intresse, men jag minns inte en enda bra postmodernistisk fotograf? 

                                                                          x

                                                                                    

Till slut blev det för segt på Skånegatan. Dags att dra iväg på en resa. Sydafrika var på tapeten. Det var långt borta. Perfekt att resa dit på vintern, politiskt korrekt och möjligt att sälja.( politisk konflikt). Jag och journalisten Stefan Lundström flög över Frankfurt. I Frankfurts stora flygplats träffade vi på Aftonbladets journalist Staffan Heimerson. Han satt och skrev på en liten dator medan han väntade på ett flyg. 

- Jaha, pojkar, ni skall till Joburg..där var jag för ett år sedan. Han började berätta om sina knäck han gjort i Joburg. Den typiska journalistsjukan, men samtidigt är det bra att höra lite andra journalister och fotografer berätta om platser man skall till.

Vi satt med honom en halvtimme. Det som fascinerade mig mest var hur pigg han var. Jag fattar mig inte på  folk som är pigga då dom skall ut och resa. Själv blir jag helt lealös på flygplatser. Det enda jag tänker på är öl och sova. 

Vi kom med flyget till Johannesburg. En ganska lång resa, men värmen som mötte då vi klev av planet var värd hela resan. När det gällde jobb och resor brukade jag förlita mig på journalisterna. Det har visat sig att det är i princip omöjligt att sälja ett jobb utan text. När man förhandlar om reportage på redaktionerna så är det texten man snackar om. Fotografen kommer liksom med i farten.

 Bilder kan man alltid köpa, men en personlig text  hittar man inte så lätt. Stefan brukade alltid ha en fem, sex beställningsjobb i fickan då vi drog iväg på utlandsresor. 

Jag föredrog att göra ett reportage mer flytande, Cartier Bressonskt. Det fungerade tyvärr inte ekonomiskt, utan alla reportage fick byggs upp på flera små reportage som  jag sedan satte ihop till ett större. Det blev mycket arbetsplatsreportage till olika facktidningar.   Jag gillade aldrig riktigt det upplägget. Det blev för mycket småhackande, men å andra sidan betalade det resorna. Med tiden stod jag dock inte ut med det här upplägget, slutade  arbeta med journalister, föredrog författare eller skrev själv. 

Jag ville ha en mer novellistisk inriktning på texterna. Att dom skall vara mer tidlösa än journalisttexter. Journalistik behövs, men ibland undrar jag inte om journalisterna grumlar sikten mer än dom förklarar livet? 

I alla fall kan jag säga det om fotografin. Det mesta vi ser av fotografin gör livet mer krångligt och oförståeligt än det var innan  vi tittade på bilderna. 

Överhuvudtaget är fotografkåren ganska ryggradslös. En orsak är att  fotograferna drar på sig för stora kostnader och då blir det också att göra vad strunt som helst för att få det att gå runt. Jag tycker fotografer alldeles för ofta glömmer bort sin makt att påverka Att man saknar moralisk och filosofisk plattform.  

Jag hade inga moraliska eller filosofiska problem i Sydafrika. Jag var där för att ta bilder, för att berätta om hur folk hade det och på något vis hjälpa till. Jag tog också en liten risk eftersom jag inte hade något giltigt visa. 

Stefan hade ordnat kontakter. Jag fick en livvakt från ANC. Varje gång det krånglade eller stämningen blev hotfull gick  han i god  för mig. Då vi  hamnade i situationer där den fascistiska polisen kunde fånga oss och skicka oss ur landet gömde livvakterna oss. En gång körde dom oss ur ett stridsområde. Vi låg i baksätet, på  bilgolvet, täckta av mattor. Mina filmer  hade livvakten tagit, och dagen efter fick jag dom tillbaka i ett prydligt kuvert på hotellet.

När jag skulle resa hem, efter en månad,  kom en städerska in  på rummet. Hon blev  glad när jag frågade om jag fick ta en bild på henne, som minne och som gåva. Hon ställde sig lojt, så lojt och behagfullt som nästan bara afrikanska kvinnor kan. Jag tog några bilder och fick hennes adress. 

När jag kom hem var det den första bilden jag kopierade och skickade. Nästa gång jag kom tillbaka till Sydafrika bodde jag på samma ställe. Jag frågade efter henne, men hon var död. En alldeles för ung kvinna, som dött i en onödig våldshandling. Jag hade i alla fall skickat bilden. Det var en liten, liten tröst. 

                                                                       x

En morgon då jag skall kliva upp och skriva det här, stannar jag till vid min Leica M6. Den är sönder, föll ur min ficka förra vintern då jag satt i en lift i alperna. Den föll  tjugo meter ner och slogs sönder för vilken gång i ordningen.?

Jag struntar i att laga den. Nu står den på hyllan, men jag inser att jag måste ta den till verkstaden ändå. En sådan maskin måste lagas. En så smidig och tyst kamera har väl aldrig funnits varken förr eller senare? Dessutom med objektiv av högsta kvalitet. 

Kamerorna idag har återgått till att vara de stora klumpar man såg pressfotograferna ha förr. Både Nikons och Canons proffsverktyg är ohyggligt tunga. Det var en period under sjuttio talet då kamerorna blev mindre.  Men sedan har dom växt igen. Jag sitter ganska länge och tittar och känner på Leican, en vän som snart skall gå i graven. Jag blir som alla andra snart tvingad att använda digitalkamera. 

Jag skall digitalisera, och alla säger olika. Vem man än frågar så kommer  dom med olika uppgifter. Det är toppen att negskanna. Eller, det är värdelöst, det är dyrt, det går sönder... du kan sitta hemma och göra det, spar in labbkostnader. .... osv, osv...

Själv vill jag bara ha ett ställe där jag kan få ut hyfsade printar i 30/40 och  40/50 format. De senaste fem åren har jag sagt: Om en två, tre år är nog det digitala så bra att man kan använda det...och fortfarande säger jag samma sak. 

Jag avvaktar ett år till, alltså. Fast visst är jag lockad av att kunna sitta vid skrivbordet och bara plocka bilderna ur kameran rakt in i en skrivare och få kopiorna direkt. Det är en fantastisk känsla av snabbhet och närvaro i arbetet. Att varje dag, hela tiden kunna se vad man gör. Det är något mer komplicerat att först  framkalla filmen, göra kartor  och sedan titta på bilderna. Jag avvaktar ett år till , alltså.......?

                                                                         x

Jag vandrar omkring  i köket en grå majmorgon. De flesta fotografer tycker inte om solsken. Jag älskar solsken. Häromdagen fyllde Ander Petersen 60 år. Han stack till Istanbul för att plåta muslimska män. Det är hans senaste  projekt. Ett projekt i tiden, nu när motsättningarna mellan den muslimska världen och vår västerländska blir allt värre. Anders är en fotograf som blivit allt mer uppmärksammad ju äldre han blivit. Han har börjat söka sig utanför landets gränser. Det är tydligen så det måste gå till när utställningsscenen i Sverige brakar ihop. Inte för att man får bättre betalt  utomlands, men man kommer närmare en fotointresserad publik och kommer till spännande ställen.  

Själv känner jag mig tveksam, lockad och lite rädd. Jag ställde ut i Berlin i vintras och det var ungefär som hemma. En annan veteran som det lyfter för är Gunnar Smoliansky. Nu kommer han ut med den ena utställningen efter den andra. Små, intima bilder. 

Jag tänker på de gamla kompisarna från Erstagatan. Var tog dom vägen? Olle är rörmokare. Håkan och Maud gick till filmen. Många la av helt. Mats är på Operan. Eva träffade jag senast i Grekland. Vi har spritts för vinden, som löv på en bred grå gata.

 Själv är jag på gränsen till att lägga av. Jag är i vakuum, för lite respons på grejerna jag gör. Det finns en publik, men var är den?

Jag vandrar omkring i köket, kollar på mina 40/50 kopior. Skall jag byta format till utställningen? Skall jag gå ner på 30/40 format? Nej, jag bestämmer mig för att hålla 40/50 formatet. Det blir till att kopiera det sista till hösten.

När jag tänker tillbaka på mina tre största  utställningsupplevelser under de senaste trettio åren, så tänker jag på Robert Frank, Christer Strömholm och Maplethorpe. Alla på Moderna. 

Varför var det bra? Därför att det var utlämnande. Robert Franks bilder var av usel teknisk kvalitet,,,jag vill minnas att det var 24/30 bilder i i 30/40 ramar. Ovanligt många kopior såg ut som skit, gulnade, oretuscherade. 

Det gjorde inget. Det var bra ändå. 

Strömholms utställning var mycket större. I  samma format, men av bättre teknisk kvalitet. Fortfarande mycket enkelt. Bilderna gick fram i sin enkla form.

Maplethorpe hade en stor,  grymt dyr utställning. Det betydde inte att den fungerade bättre. Snarare var det så att den kändes kyligare och hade vunnit på att gå ner i format. Bli intimare. 

Det fungerade ändå för att den var så utlämnande. 

Det som slår mig att dessa tre utställningar var gjorde på ett  enkelt och klassiskt vis, och att det fungerar så bra för fotografi. Det skapas ett rum av stillhet, så man kan kliva in i bilden. Det är nog det som är konsten med fotografi: att känna stillheten. Det är kanske så att fotografi är väldigt omodernt i sitt krav på stillhet? 

Jag tänker på August Sanders porträtt. Där står det stilla. Det är därför vi tränger in i bilden. 

                                                                      

                                                                         x

I mitten av sjuttiotalet gjorde jag min första utställning tillsammans med de andra ur Grupp Fem. Några hus skulle rivas i Lund och vi bestämde oss för att göra en utställning för att motverka rivningsplanerna. 

Första gången jag agerade med kameran, aktionsfoto. 

Vi ägnade en vecka åt att fotografera husen som skulle rivas. Helgen gick åt till att göra utställningskopiorna. Thore som var den mest drivne vad det gällde designandet fick ta hand om den fotografiska banderollen. RÄDDA RÅBYGATAN  skulle det stå.

Det var inga fotografiska mästerverk, men ett fotografiskt grupparbete för ett bättre samhälle. Vi satte upp våra bilder på huset, bjöd in pressen ( tre tidningar i Lund) och väntade utanför med några av de  boende. Det var en  kick att se journalisterna strömma till. 

Det väckte uppmärksamhet. Dagen efter kunde vi se oss själva på bild.  Bakom oss hängde den stora banderollen  och lyste i klarskrift. RÄDA RÅBYGATAN. Vi hade stavat fel, men i stridens hetta betydde det  inte så mycket. Kanske att vi fick mer publicitet? Ofta är det ju det ickeperfekta som fungerar..

 Den första riktigt bra utställning jag såg var annars den som Anders Petersen och Kenneth Gustavsson gjorde på Stadsmuseum i Stockholm. En mörk utställning om boende, taskiga villkor. Jag minns mest de mörka, talande kopiorna.

Sedan kom de tunga utställningarna på rad. Jean Hermansson, Yngve Baum, Jens Jenssen,,, nästan alla utställningar  som skildrade arbetarklassen eller de utsatta. 

Jag minns Strömholms första utställning på Obscura. Den trånga lokalen, som dessutom var väldigt mörk, nästan klaustrofobisk i ett källarvalv i Gamla Stan.

Hur bra  de små  bilderna tog sig i spotlighten från några enkla lampor. Tystnaden och enkelheten i hängningen. På samma sätt  fungerade det ofta i tarmen på Moderna museet. Det var ett ställe där det gick att få ro..

Hemma på väggen har jag några utställningskopior. En har jag bytt till mig av Sven Oredsson. Häromdagen plockade jag ner barnporträttet från Sven, kände på kopian. Jag har haft den i många år nu. Den gulnar långsamt, men den är ett minne av Sven, hans labb, där filmerna hängde oklippta över en spik.

Själv planerar jag alltid två år i förväg vad jag skall göra. Startar ett projekt, sättet upp deadline. Då skall bok och utställning vara klar. Jag har minideadlines under  vägen. När texten skall vara klar, när bilderna skall vara kopierade. Sedan kör jag . Om jag har förläggare eller utställningslokal är likgiltigt. Jag gör klar min grej först, uppfyller min deadline. När jag är nästan klar börjar jag jobba på galleri och förläggare. Vill ingen förläggare ge ut boken, ger jag ut den själv. Det kostar inte mer än femtio tusen att ge ut en bok med 40 - 50 bilder i hyfsat tryck. Hittar jag inget galleri? Ja, då sätter jag upp bilderna i en park på tvättlinor. Det enda som betyder något är att det blir klart och att jag genomför min ide. 

Hur, när och med vilken ekonomi, skiter jag i. Helst vill jag få mycket pengar, men får jag inga, så gör jag det ändå.

Jag säger så,  för jag har sett så många fotografer som velat ställa ut, men inte anser sig ha råd att köpa de dyra ramarna. Det är en ynklig inställning. Fegt, en ursäkt. Skit i ramarna, var lite modig istället.

     

                                                                     x

                                                                                

Fotografi har varit mitt liv. Ett sätt att förhålla mig till allting. En ursäkt för min nyfikenhet. Nu vid femtiofyra års ålder känner jag med en viss skräck att jag  inte är lika nyfiken längre. Det är jobbigt och jag går till böckerna för att se om  det finns några fotografer som blivit bättre efter femtio. 

Jag går igenom hela listan. Bresson, Koudelka,, Brassai, Christer, Maccullin, Tuija, Mary Ellen Mark,, Petersen, ,,,, jag drar namn efter namn. Alla har blivit sämre utom Anders Petersen. Varför mognar inte fotografer som författare? Jag läste just Slas två senaste böcker. Efter att ha fyllt sjuttio skriver han bättre och mer avklarnat än någonsin.  De flesta fotografer efter femtio börjar med en slags stilleben, naturbilder. 

Christer Strömholm tog  en del bilder efter femtio som dög, men han började fotografera  som fyrtioåring. Det är något märkligt med fotografi och åldrande. Gunnar Smoliansky lyckas, men då gräver han mest upp gamla bilder. 

Foto är en ung vetenskap. Det känns som om man behöver en ung kropp och ett ungt sinne för att lyckas? Kanske blir man för blyg och rädd som gammal.

Jag har inget svar på den här frågan, mer än att jag känner igen allt hos mig själv. Plötsligt dyker en ide upp i mig. Jag ser mig själv gå  en strand med storformatare  för att fotografera hav och  berg, och där emellan skriva poesi. 

Mitt fotograferande blir allt mer skrivande. Jag har  alltid tyckt det skrivna ordet är intressantare än fotografi, men det har aldrig passat mig att sitta på ändan hela dagarna och skriva. Får en slags ångest av det, känner mig för ensam. Nu har lärt mig av  andra författare att jag behöver bara skriva några timmar om dagen, sedan kan jag gå ut med kameran, träffa folk, umgås. Problemet är bara att krafterna och koncentrationen räcker bara till att plåta eller skriva samma dag. Så när jag skriver plåtar jag inte o tvärtom. När jag skriver kommer det dagar då jag behöver fotografera, det känns  kroppen, och den dagen går jag ut med kameran och lägger ned skrivandet . Brassai  är en fotograf som kunde skriva. Sune Jonsson en annan. Genom åren har jag umgåtts med skrivare, oftast journalister , som jag arbetat med och haft som  bästa vänner. Håkan Lahger var den förste. Vi växte upp ihop, kom till universitetet tillsammans. Två arbetarklasskillar, som var intresserade av musik. Vi skildes åt ganska snabbt då Håkan  fick  fast jobb på skivbolaget MNW. Vi gjorde en del jobb ihop under åren, framför allt musikerporträtt. 

Jag gillar inte att göra  reportage. Det är för trist och fotografin reduceras ofta till illustrationer. Stefan Lundström var en fantastisk journalist  jag arbetade och reste med i många år. Vi var som hopväxta, som skildes åt då han en dag sa åt mig att han inte ville bli utlandskorre , utan istället skulle stanna hemma och satsa på sin  familj. Han skulle få sitt första barn och jag tyckte det kändes som ett svek. Nu förstår jag honom, men då fattade jag inte vad han höll på med. Gunnar Lindstedt är en journalist jag jobbat med då och  då, men den viktigaste skrivaren i mitt liv är Tina Messing. Vi levde och arbetade ihop i elva år. Hon skrev fritt, en slags poetisk journalistik. När hon var i form skrev hon otroligt bra. Ibland när jag läser igenom de reportage vi gjorde för Vagabond, (Istanbul och Sifnos) så är det så bra ett reportage kan bli. Hon skrev också en text till min bok ”Småmänniskor”, som är ett mästerverk i sig. Tyvärr gick hon över till att skriva dramatik. 

Det blev slutet  på vår relation. Jag bestämde mig  den vevan för att skriva själv. De flesta journalister som skrivit till mina böcker är kompetenta, men dom skriver inte som jag vill. Nu skriver jag själv för att jag kommer närmast  det jag vill säga, om jag säger det  själv. 

Att skriva och plåta är för mig också en slags rening av mitt psyke. Fotograferingen är den aggressiva biten. Då jag går ut och stjäl från människor. Skrivandet är meditationen, förlåtelsen. Då jag blir hel igen. Så ser det ut. Några  dagar skriva. Någon dag plåta. Några dagar skriva. Sedan kommer den totala meditationen. Den månad på senhösten då jag låser in mig i mörkrummet och kopierar mina bilder.      

                            

                                                                               x                                                                            

Sitter i solen på Kaffebar, mitt favoritställe på Hornsgatan. Ibland ser jag andra fotografer här. Dawid brukar dyka upp. Stefan Ohlsson och några unga plantor passerar också det här lilla kaffet med stans bästa latte. Läser tidningen, Annika von Hauswolf är intervjuad. Hon sitter tillbakalutad på en stol. Det är en vacker kvinna som jag har stor respekt för. Hon gör sin grej, även om jag tycket hon gör alldeles för små utställningar. Nu har hon tydligen vräkt på och fyllt 250 kvm nere i Köpenhamn. Det känns bra. Det jag ofta har emot konstnärerna som använder fotografiet är schabloniseringen och förenklingen. Att göra en 70/100 cms kopia i svartvitt av ett hus och sedan måla den  röd imponerar inte på mig. Tyvärr är det många kritiker som gillar sådant. 

I alla fall läser jag vidare i artikeln. Jag fattar inte riktigt vad artikeln går ut på? Att skriva om Hauswolf eller kasta skit på männen? 

Artikelförfattaren har långa utläggningar över männens hopplöshet, ojämlikheten inom konstvärlden. Konstfacks anställda män dras över en kam: gubbslem.

Det där irriterar mig. Jag har ändå hållit på i trettiofem år i den här branschen och har aldrig sett en kvinna som hållits tillbaka av en man, eller inte lyckats på grund av sitt kön. Jag skulle nog vilja påstå tvärtom faktiskt. På något vis är det trist att duktiga konstnärer/ fotografer som Grundstein, Lindström, Frank, Hauswolf,  Antonsson,  Rixon, Gotby mfl  kommit att bli en slags  gisslan i konsten på grund av sitt kön. Jag tycker dom är tillräckligt bra som dom är utan att behöva vara ett könsalibi.

På kvällen går jag på en vernissage med Helena Påls, som visar bilder hon arbetat med i fyra år. Det är en slags porträtt, mycket naket, mycket starkt. I flera år har hon jobbat med Anders Petersen. Han har varit hennes mentor. Visst har han påverkat henne mycket, men han har också hjälpt henne. Jag tänker på den döde Christer Strömholm som kunde få kritik för att han hade  unga kvinnliga fotografer hos sig. So what? Han gillade att umgås med kvinnor. Han lärde ut en del om livet och konsten. Det var upp till alla som jobbade med honom att dra vidare när det var dags. Precis som Helena Påls måste dra vidare från Anders Petersen.

Assistent skall man inte var för länge, då krymper man ihop. Allt det här har inget med kön att göra. Det handlar om individens personlig ansvar, att våga ta steget dra iväg. Att vara assistent handlar trots allt mest om att bli utnyttjad, men också att utnyttja, suga ut allt man kan komma åt och sedan  skapa eget liv. 

När jag lämnar vernissagen regnar det. Jag går genom stan , till söder, Kafe 44. Det är tjugofemårsfest av punkens bildande. Jag står längst bak i folkmängden och lyssnar på ett band. Jag tar inte ens fram kameran. Förr tjugofem år sedan skulle jag ha stått längst fram, svettats och slagits för mina bilder.

I  pausen säljer man ett punkfanzine. Jag känner igen bilden på omslaget. Det är en bild jag tog  på Kåren i Stockholm när Sex Pistols kom till Sverige. De som gjort punkfanzinet har snott bilden. Den här gången blir jag inte arg, bara glad. Det känns bra att få vara med och göra historia, ge de unga människorna något att titta på. 

När jag går hem på natten regnar det fortfarande. Det har varit en hel dag med fotografi, fastän jag inte tagit en bild själv. 

                                                                     x                                                                                

Bläddrar i min bokhylla. Jag har genom åren samlat på mig en hel del böcker. Det slår mig att det finns två olika sorters böcker. De tjocka, som skall ligga på hallbordet, som en slags skrytmöbel.  Jag sortera de tjocka böckerna, funderar på hur ofta jag öppnat dom efter jag fått dom? En, två gånger. För mig måste en fotobok kunna fungera som ett verktyg, som glädje, lindrare av sorg, som inspirationskälla. 

Jag lägger de få böcker som betytt något för mig i ett hörn. Poste Restante av Christer Strömholm. Hans tjocka, svarta, Konsten att vara där, får också plats. Cartier Bressons tegelstenar. De är nog de enda  av alla mina tjocka mästerverk  som jag har haft något utbyte av.

Jag älskar små, tunna böcker, gärna lite medfarna. Valpariaso av Sergio Lorrain, med text av nobelpristagaren Neruda. På insidan  har vännen Anders  skrivit en fin hälsning. Danny Lyons samlade verk är en illa medfaren volym. Han skriver bra, den gode Lyon. Jag tycker om fotografer som kan skriva. Brassai är den bäste i god konkurrens med  Sune Jonsson och Don Maccullin( läs hans Homecoming) .

   

Jag kanske har två hundra fotoböcker och fem, sex betyder något på allvar. Strömholm, Koudelka, Bresson, Lyon. Av den svenska utgivningen finns det bara tre, fyra mästerverk. Sune Jonssons blå huset, Christer Strömholms Poste restante, Tunbjörks första bok, Anders Petersens samlade verk,,,, resten kan vi dra en barmhärtig  slöja över. 

När jag sorterar böcker så sorterar jag  dom efter vilket liv fotografen levt. Hur han eller hon kan påverka mitt liv?

Jag söker alltid författare eller fotografer som levt ett liv jag kan lära av. Jag söker inte bildens skönhet, eller något sådant. Jag söker fotografens gestaltning av sitt eget liv i bild. Det är kanske därför jag kan finna så få intressanta fotoböcker. 

Jag tänder inte på helikopterbilder av Högalidskyrkan, eller långa berättelser av hur svårt det är att plåta en fyr. Andra gör det, och det är väl vad som är så skönt med bokutgivningen. Vi är olika och det finns förlag som lever på det. Tyvärr är den svenska marknaden så liten att jag tror  att ett samarbete  mellan de två bästa fotoförlagen( Max ström och Journal) är nödvändigt. Då kanske spetskompetens och salemind  kan förenas?

                                                                         x

För några år sedan skrev jag krönikor i F. Jag fick bra respons, kanske den mest vildsinta från Jens Assur. Jag skrev att jag var lite trött på den här  nya fotojournalistiken, med 28 mm, förment närvaro. Samtidigt  tyckte jag det var lite tröttsamt att alla fotojournalister samlade på negativa berättelse som aids, krig, horerier, ..Jens Assur gick ju i taket. Han har alltid påmint om Gunnar Sträng i sin mästrande stil och nu fick jag minsann höra vad jag gick för. Ingen koll, dessutom plåtade jag bara mina egna barn.

En gång sa jag själv till Elofsson: Att plåta barn är löjligt enkelt, så lågt sänker jag mig aldrig. Det var dumt sagt av mig. Det är sådant man säger innan man fått barn. 

Assur kommer säkert att ta en massa barnbilder den dagen han själv blir pappa. I min produktion är det mina barnbilder  som gett mig mest feedback. När jag gjorde boken Småmänniskor fick jag enorm respons. Jag hade närmare nittio rescentioner över hela landet och fick massor med brev från barn och föräldrar...

Jag hade fel. Assur hade fel. Barnbilder fungerar. 

                                                                                  

                                                                           x

Han bor kvar vid havet. Sängen står i det kombinerade vardags och sovrummet. På väggarna hänger olika slags konstverk och bilder. På en vägg hänger en Jaegger. En bild på hans far och mor. 

På skrivbordet ligger hans arbete" Kloka ord", del två. Det är vad han arbetar med att sammanställa sitt " Testamente". Vi vet alla att tiden rinner ut.

- Jag har tänkt mig fyrahundra bilder, säger  han från sängen.

Han lyser upp.

- Håll fast vid det svartvita. Det är inte många som behärskar det längre.

När han sover diskar jag och smygstädar hans lägenhet. Jag har köpt med mig mat, tänkte överraska honom med prinskorv. Han gillar prinskorv, men när jag öppnar kylen ser jag att det redan finns för mycket prinskorv. 

Det är snart trettio år sedan jag kom i kontakt med Christer Strömholm. Hans  konsekvens och speciella livsstil har alltid påverkat mig. Nu lever han ett ensamt liv vid havet. Jag minns annars hans ord om hur  han helst velat leva.

- Livligt...det skall vara  varmt och livligt, med en möjlighet till avskildhet. I Paris har jag mått bäst. Jag längtar tillbaka.

Första gången jag träffade Christer Strömholm var i slutet av sextiotalet. Jag kom från Paris, liftade med en  kvinna, med läckande taklister på sin MG-sport. Jag hade träffat henne på färjan mellan Danmark och Sverige. Vi var på väg till Stockholm. I Trollhättan bad jag henne stanna. Jag behövde ringa, hade hört talas om att fanns en fotoskola i Stockholm som var hyfsad.

Han svarade själv då jag ringde upp. Korthuggen i rösten.

- Jag hade varit i Paris. Hur länge då? Ett halvt år? Okey, kom upp, visa bilderna i morgon. Skolan har redan börjat, men vi kanske kan anta dig ändå?

Hon som körde bilen, var smal och blond, nästan blekt hår. Jag tog några bilder på henne i bilen innan vi körde vidare. När vi kom till Stockholm visste jag inte var jag skulle bo, så jag följde med henne hem.

Jag gick till fotoskolan dagen därpå, visade mina bilder. Nästan bara nakna eller halvnakna kvinnor. Han tittade kort på mig och frågade var jag bott i Paris? På hotell, rumsnummer 25, vängsänk,,,han uttalade det ..vängsänk...jo, jag kunde börja direkt. 

Jag gick hem, samtidigt hade jag insett att mina pengar var slut. Jag skulle behöva jobba extra på posten igen, hela vintern för att klara mig. På vägen från fotoskolan gick jag in på Stockholm 1, postkontoret på Vasagatan. Jag fick jobb direkt, börja i morgon. 

Det gick inte ihop med fotoskolan. Jag måste söka mig till en annan skola. Det var så jag kom in på Stockholms fotografiska  skola som låg på Högbergsgatan. Georg Sessler och Björn Myrman var lärare. Jag flyttade in i en kall lägenhet på Blekingegatan 65, och började på Stockholms fotoskola. Mitt labb var i sovrummet. På vintern låg medeltemperaturen runt 8 grader i labbet och jag fick värma sopporna med varmvatten hela tiden för att få fram kopiorna

Jag började på Stockholms fotografiska skola. Jag minns inte så mycket mer än att vi hade aktfoto och att Anders Engman höll inspirerande föredrag. 

Strömholm tappade jag kontakten med. Han försvann till Paris under en lång tid. Det var först på åttiotalet då Elofsson kom att bli hans förstekopist som vi träffades igen på Ploggatan. Han satt bakom sitt skrivbord, piporna på bordet och plirade blick. Jag undrade om han mindes min entre på fotoskolan?

- Jo då, du visade en massa nakna kvinnor. Inga dåliga bilder, men kopiorna var hemska. 

Vi övergick till andra ämnen. Håkan berättade historier. Christer satt förnöjt och lyssnade. Jag satt mest och undrade över hur han kunde ha så bra ordning på allting, försökte lära mig hans system, hans sätt att organisera livet. 

Nu, trettio år senare, är gräset oklippt i trädgården. En stor katt ligger under trädet och far iväg då jag passerar. En fåtölj står på verandan. Jag slår mig ner och tittar i några av Christers fotoböcker.

Ed van der Elskens Parisbok. Dom arbetade tillsammans på Cafe Mabillon. 

Wols, favoriten, som dog ung.

 Läser texterna  i det lilla häftet " Till minne av mig själv". 

Inser vikten av bra texter i fotoböcker. Brassai har skrivit några av de bästa fotobokstexterna. Bara tanken på att han och Henry Miller var kompisar är underbar. 

I bokhyllan finns Bengt Söderbergs " En livslång kärlek".  Den handlar om en äldre man som bor i Marocko med en yngre man. En bok om homosexuell kärlek och sen mognad, gnistrande hetta och livets slutskede. 

Jag frågar om han känner författaren?

- Vi är grannar i Fox,,,,han tänker mycket, säger Christer lakoniskt.

När jag lagar mat sitter han vid bordet och flyttar piller. Vi talar om kvinnor.

- Har du hittat någon som är bra, behåll henne. Det blir  sällan bättre av att byta.

Trots att han bor ensligt är han omgiven av kvinnor. Unga assistenter, tanterna som kommer och tittar till honom. I grannbyn finns Birgitta och på kvällarna ringer den stora kärleken från Stockholm.

Christer sover igen. Han sover mycket, för att orka, och för att han inte orkar  något annat. Jag vandrar runt i källaren, plockar bland hans bilder. I hallen står några naturporträtt. Om det blir några grå dagar  skall han ta de sista bilderna i  den sviten.

- Har han bråttom? Känner han att tiden rinner iväg, att han inte hinner slutföra arbetet?

- Nej, svarar han. Brådska spärrar vägen mot målet.

Han sover när jag reser. Hans bara ben sticker ut under täcket. Det är högsommar ute. De grå dagarna lyser med sin frånvaro. I sina " Kloka ord"  skriver han att det inte är rekommendabelt för en fotograf att arbeta i solsken. 

                                                                      x

                               

När hösten kommer brukar min fotografiska inspiration tryta. Jag träffade en gång Joseph Koudelka på en middag. Vi satt och förhörde oss om hur vi jobbade. Han berättade att han fotograferade mellan februari, då solen kommer upp, till slutet av oktober. Två hundra rullar film brukade han göra av med. November till februari var hans kopieringstid. 

Jag lärde mig mycket av det arbetssättet. För det första behöver man inget labb, förutom det två, tre månader man gör sina bilder.  För mig har det alltid handlat om att jag måste spara pengar för att slippa arbeta med annat om jag skall genomföra mina projekt. Jag spar mig in i mina projekt. På så vis är jag som Koudelka. Han gör inga jobb, överlever på ren och skär vilja. Idag går det  bättre för honom, eftersom han är en av världen mest kända fotografer. Han gör ändå inga jobb, han utnyttjar inte situationen på så vis

Vissa fotografer har workshops. Jag är inte mot workshopsystemet. Jag har själv haft ett antal, men man skall komma ihåg att det syftar mest till att försörja fotografen. Visst, det kan öppna ögonen på en del  unga fotografer, men min åsikt är den, att om man är så svag i sin egen tanke om sina egna bilder att man måste gå på kurs för att få det bekräftat då är man redan förlorad. För mig är workshop mer show, försörjning och en kontaktyta för framtida förhållanden , än ett seriöst sätt att  förhålla sig till sina bilder.

                                    

                                                                      x

Det är en grå dag ute. När jag tittar ut genom fönstret, ser dimman, ser det bildmässiga, tänker jag arkivbild. En neutral, vacker bild, utan människor, som går att sälja till allt. 

Något som går att sälja  är boken : En dag i Sverige. Det är ett amerikanskt koncept. Jag har genom åren sett ett antal sådana här böcker och alla har varit lika tama och trista. 

Det är dock en bra affärside. Först samlar man ihop olika sorters fotografer. Amatörer, proffs, samt låter också svenska folket delta. Självklart kommer alla som deltog att köpa en bok, och deras vänner och anförvanter. Det är ett slags  skildring av Sverige under en dag. Det skapar också många köpare. Sådana här genidrag säljer bra, skapar ett intresse för fotografi som är bra, lite fotoklubb över det hela. Samtidigt som man får en ganska glad och glättad bild av Sverige. ( säljer också). Jag lyfter på hatten för iden och genomförandet, även om jag tycker boken är trist. 

                                                                x

Besöker JH Engström och Anna i deras arbetslokal nere på Ploggatan. Det här var en av Christer Strömholms sista boningar innan han gick bort. I lägenheten bredvid bor Ingalill, en av Christers  kärlekar i livet. Förra gången jag var här låg Christer på sängen iförd morgonrock. De var mörkt och skumt i lyan den gången. Nu är det ljust, bilder hänger på väggarna överallt. I taket hänger målningen löst. Det har inte gjorts många knop för att renovera lyan sedan JH flyttade in. Vi sitter i köket för att JH har ringt  och ville bjuda på frukost. Det innebär att jag bär ned mitt kaffe och DN. Han har storstilat fixat fram en torr macka med prickekorv och ost på . När jag slukar mackan i två tuggor och vill ha en ny får Anna leta i skåpen efter hårdbrödet.

- Djävla frukost  säger jag till JH. Skall du svälta ihjäl mig?

Vi sitter i två nedkörda fotöljer och försöker reda ut hur JH skall få ut sin nya bok. Gösta Flemming har visat intresse men blivit ganska ljummen senaste veckan. JH har inhystat en hel del stipender senaste året och kan lägga en hacka för att själv vara med och finansiera boken. Frågan är bara om Flemming är intresserad av det? 

JH vandrar fram och tillbaka i rummet och köket, hämtar den ena fotoboken efter den andra. Jag är ganska likgiltig till verken han visar mig. Faktum är att dummyn till hans egen bok är intressantare än den ganska osorterade fotografi han visar mig i de böcker han plockar fram. Det är mycket plottrig japansk  fotografi, ännu plottrigare fransk.

Jag förstår att han är osalig. Här går en ung man som vill sätta avtryck  världen med sina bilder. Och det är så krångligt. 

Att det skall vara så svårt för en duktig fotograf att få ut en  fotobok i Sverige. Allt skall man betala själv. Arbetet, genomförandet, kanske till och med trycket. Allt detta för att sedan kanske sälja fem hundra ex av boken. Det är den svenska fotomarknaden. 

Tacka fan för att han vandrar osalig mellan rummen och Anna får leta hårdbröd i skåpen när jag vill ha frukost.

                                              

                                                                       x

Får en inbjudan till Vernissage av Åke E:son Lindmans bilder. Innan jag kastar lappen hinner jag uppfatta att det är på Cafe Opera. Det har gått bra för honom, tänker jag och minns mina första upplevelser av E:sons  bilder.

En gång i tiden var jag ordförande i bildarkivet Mira. Åke E:son var en av de unga fotografer vi tog in. Under min jourtjänstgöring på arkivet fick jag i uppgift att sortera in hans bilder. Det var en ren upplevelse. Jag har sällan sett så fin, mjuk, varsam fotografi som den han levererade. Många av oss reportagefotografer på Mira hade  en ganska rå bildstil.

 E:sons bilder var något annat. Hejdlöst romantiska, mjuka i sinnet, fruktansvärt bra. Jag var djupt imponerad av hans känsla för ljuset, tekniken och det är inte alls svårt att första att han är  kanske Sveriges bästa arkitekturfotograf. Han hade ljuset och förmågan att skulpturera.

 En annan fotograf som på samma sätt har imponerat på mig är Bruno Ehrs. Vi har aldrig ens varit i närheten av att ta samma bilder och ändå slog det mig hur lika vi tyckte om bilder under den tid vi arbetade ihop på tidningen 399. Det är härligt att förstå, att fotografer som tar helt olika bilder, ändå kan förenas i kärleken till bild. Till och med tycka om samma bilder trots att olikheterna i de egna sättet att arbeta. Bruno har för övrigt gjort ett storartat arbete med att  återuppväcka Goodwins bilder. 

                                                   

                                                                       x

Det regnar ute, Jag sitter på mitt loft och väntar på en kvinna som skall komma med sin son. Han skall fotograferas för hon tänker skicka bilderna på honom till en modellagentur. Jag vet inget om sådant, försöker minnas hur Magnus, reklamtotografen jag delade labb med, bar sig åt? Det skall inte vara några krångligheter, eller svåra bildlösningar. Folket på agenturen är proffs. Dom vill ha något rakt och enkelt, så  dom själva kan avgöra om killen passar i deras jobb eller ej. Jag letar reda på blixten. har inte använt den på något år,,,,se på fan,,,det blixtrar.

Det slår mig hur mycket min fotografi har förändrats de sista tio åren. Jag har aldrig använt blixt, alltid pressat filmen till 1600 asa, eller mer. Nu gör jag inte det längre, vilket lett till att jag sällan plåtar på nätterna. Jag tar mina bilder med en pocketkamera med blixt. Det blir inte  bra, hela modelleringen slås sönder av blixten.

Jag tänker på Magnus bilder, ofta var de blivande modellerna lite lättade och ljusa i ansiktet efter kopieringen. För att se ännu fräschare ut? Nu gör man väl allt sådant i photoshop? Vilken fuling som helst går att slimma till...

Det är svårt att gå fri i den här världen, speciellt som fotograf , eftersom nästan alla bilder man tar handlar om att sälja något. Är det inte livsstilar, så är det skivor eller produkter. Inte ens om man bra jobbar med att plåta folk på gatan går man fri. För några år sedan ville sossarna använda några av mina porträtt på folk till valkampanjen. Det handlade om ganska mycket pengar, och är det något jag behöver så är det just pengar. 

Eftersom det var reklam så behövde personerna säga ja till att bli  publicerade. Jag visste inte vad någon av människorna hette, men jag visste var jag träffat dom. I en hel vecka hängde jag på olika ställen, dygnet runt för att försöka få kontakt med någon av personerna. Tror ni jag lyckades? Knappast. Det blev inga publiceringar, inga pengar. 

                                                    

                                                                  x

Jag träffar JH  på El Mundo. Det är trevligt att ta en öl på kvällarna med honom. Han har varit i Göteborg, föreläst på Fotohögskolan, visat sina bilder, hetsat upp dom lite. 

Några timmar tidigare har jag varit nere på Galleri Kontrast, visat min nya utställning och bok för Karin Tengby. Hon tycker materialet är väldigt personligt, kanske för personligt? Det enda jag frågar mig då jag går därifrån är hur något kan vara FÖR personligt? Det enda jag har lärt mig  under trettiofem års frilansande är att det personliga, provinsiella, är det enda som håller i längden. 

Jag köper Oddners tjocka bok då jag går från Galleriet, sätter mig på ett kafe, kollar igenom den. Mycket bilder, ingen oro, inget hjärta, ingen personlighet. Jag lämnar boken på kafet. Fem hundra åt helvete. So what?

Innan jag träffar JH har jag varit på Södra latin med min dotter. Hon vill söka musiklinjen på gymnasiet. Det första jag slås av är entusiasmen på skolan, de brinnande  lärarna. Det är en befrielse, en otroligt skön känsla att se alla dessa människor som samarbetar, som skapar över gränser. 

Min dröm är att fotografi också skall vara så. Att vi arbetar ihop, att vi gör utställningar ihop, kreerar god energi, kärlek till bilden, skapar utrymme och glädje, att vi glöder för livet och bilden. Musik skapas i stunden, improviseras ofta fram. Fotografi är ett satans ensamverkande. 

Ibland kan jag nästan bli tokig av längtan efter andra människor i det här yrket. Vi måste återskapa polerna inom fotografin, som Planket och andra  gemensamma utställningsformer, i stort och smått.

                   

                                                               x

Bestämmer mig för att digitalisera. Köper en skanner, läser igenom instruktionsböckerna. Skitkul. Går ganska snabbt att lära sig det mesta. Några kvällar så sitter baslägena i kroppen. Jag lär mig kopiera, beskära, ändra ljus och kontrast. Märker ganska snabbt att det kan bli för perfekt, får nästan en längtan efter att förstöra kopian, göra den lite sämre. 

Det här perfekta retar mig. Det går heller inte snabbare att kopiera digitalt än  klassiskt. Jag blir skitsned på att datorn surrar och arbetar så hårt hela tiden. Det värsta är dock att minnet inte räcker till i datorn. Några bilder och minnet är fullt. Jag måste köpa ny dator. Jag blir stum av besvikelse. Det har jag inte råd med just nu. Jag måste också köpa skrivare, har jag heller inte pengar till. Jag får packa ned grejerna i en låda. 

- Till hösten, säger jag till mig själv. Om tio månader köper jag ny dator och skrivare. Då skall jag digitalisera, men då är väl min skanner omodern? 

                                                              x

Träffar Elofsson på  gatan. Han har blivit femtio, är trött på att jaga jobb. 

- Känner mig som en stofil, skittrött på att jaga jobb. säger han. Det finns bara ett sätt att överleva framöver. Jag måste  bli konstnär med mina bilder. Få ut dom i bokform och utställningar.

Jag håller med honom. Han har material för flera böcker. Det borde gå. Vi säger hej och går åt olika håll. 

Morgonen efter ser jag i DN att han gjort ett stort reportage från Olivetti i Italien. Nåja, än lyckas den ärrade veteranen ragga jobb.  

Fast då vet jag inte att han har ont i hjärtat, känner sig slut och kommer  att åka på en hjärtoperation inom en månad.

                                                                     x

Går in på Christer  Strömholms hemsida, läser en text av Anders  Marner. Han skrev texten efter Christer dött. Det är inget fel på texten, men jag reagerar på slutraderna. Att Christer var en utdöende art. En av de sista som arbetade  på gatan, med den analoga fotografin. Marner  skriver att Strömholm inte gillade det digitala, inte ens färgfilm, att den tiden är över. Snarare är det så att den digitala fotografin innehåller så mycket nytt konstnärligt skapande, att det är framtiden. 

Jag blir sur på sådant svammel. Det är som att säga att det blev fler nya, mer intressanta böcker när ordbehandlaren kom..dhjävla idioti helt enkelt. 

Datorn, den digitala kameran, Photoshop osv,,,är ju bara redskap. Det finns fördelar och nackdelar, men inte har den digitala kameran gett oss några nya spännande bilder? Att fotografera är precis som förr ett sätt att meddela sig till omvärlden, beskriva något. Att jobba som Strömholm gjort kan man lika gärna göra med digitalkamera. Jag kan till och med se en bra sak med digitalkameran. Du kan visa bilden direkt för den du fotograferat, på så viss närmar sig kameran musiken. Du skapar i nuet,  men inte ger det några nya bilder med digitalkameran? Det kommer alltid att vara lika svårt eller lätt att fotografera. Det är inte i mediet det sitter, utan i huvudet. Vad det gäller att  fotografera på gatan, så är det upp och ner. Vissa årtionden är det ute, andra inne. Det kommer  och går. Det enda som gäller är att fortsätta med det man gillar.

                                                                  

                                                     X

Berlin. Jag har flyttat till Berlin. Det tog slut med den kvinna jag älskat i tio år. Det gav mig en ursäkt att flytta till  Berlin och en annan kvinna.

Jag vaknar av att byggjobbarna drar igång vi sju. Dom kör värsta drillborren så jag får huvudvärk. Det är rått och immigt på fönstret. November i Berlin får november i Stockholm att framstå som ett ljus i mörkret. Går ut i köket och kör igång gasvärmaren. Första gången jag kom hit var K bortrest. Jag fattade aldrig hur jag skulle få igång värmen. Det blev en vecka utan värme. 

Berlin är fattigt och slitet. Det är inte många av mina Berlinvänner som har någon vidare standard. Dom verkar inte heller så intresserade av att ha det så pysmysigt som  svenskar har det. Det finns en klar kulturskillnad. Vi har lärt oss stanna hemma, bo i våra fina, varma lägenheter. Berlinarna går hellre ut. Ölen är billigt och haschet flödar fritt.

Nena, schäferhunden, kommer ut i köket och gör mig sällskap. Berlinarna verkar  vara galna i hundar. Alla tycks ha en okopplad jycke dom tar med överallt. Jag har samma uppfattning om hundar som Strindberg: Deras enda uppgift i livet är att förorena.

Jag går till labbet, ner mot Ostbahnhof. Berlin är en märklig stad. Denna blandning av hysteriskt feta boulevarder, stora torg och slitna, smala gränder. Det är en fruktansvärt ful stad, samtidigt som den är fylld av parker och en slags frihetskänsla.

På väg till labbet passerar jag ett gäng unga killar och tjejer som är arbetslösa. Dom har redan kört igång med  ölen och rökat. För en annan som är droghatare är Berlin en påfrestning. Ibland tycker jag den svenska synen på droger är tröttsam, men när man kommer till städer som Berlin, Barcelona, Amsterdam önskar jag att det fanns  någon slags drogpolitik. Att någon hjälpte de unga att hålla sig undan den värsta skiten. På det senaste partyt jag besökte låg exstacytabletterna i ett högt berg som godis på en bricka. 

Jag tycker om Berlin. Det är som Stockholm på sextiotalet. Skitigt, fattigt, renoverande. Det är billigare i Berlin än Stockholm, men skillnaden är inte så stor, men det går att komma över lokaler någorlunda billigt. Tyvärr renoveras staden upp i blixtfart. Vårt hus på Stubbenkammerstrasse är fyllt med kulhål, en riktig krigsklenod, men nu renoveras det.  

I parken utanför mitt labb sitter ett gäng pundare. Arbetslösheten är säkert 30 procent i Berlin. Det verkar vara ganska hopplöst att få ett jobb i stan. K arbetar som trädklippare, ett populärt jobb i trädtäta Berlin. Uwe, min granne, driver kafe och galleri. Det går dåligt. Han jobbar sju dagar i veckan. Själv skall  jag ställa ut på hans Galleri. Det fungerar mycket bra. Jag arbetar på samma sätt som i Sverige, och får bra press och säljer bilder. Jag blir också erbjuden att göra omslag till  två Cd-skivor. Jag blir överraskad över hur enkelt det var att lyckas i Berlin? Det jag lärt mig hemma genom åren verkar fungera överallt. Det kanske är så att Sverige och svensk fotografi, trots vår lågkonjunktur, ändå har ett och annat att lära ut? 

Jag flyger mellan Berlin och Stockholm två gånger i månaden. 

En gång flyger jag hem  bara för att hämta bilder jag skall leverera till köpare i Berlin. När jag checkar in lutar jag bilderna mot disken, glömmer dom och landar tomhänt i Berlin. Det blir en dålig affär eftersom bilderna försvinner på Arlanda.

 

                                                                            x

På vintrarna  fotograferar jag skidåkning. Jag är uppväxt på skidor och skridskor och har med åren blivit skidgalen, slalom av alla sorter. Jag fotograferar i svartvitt, som vanligt. Har Leican runt halsen och något av det första som händer mig är att jag kör omkull, Leican studsar upp i munnen och slår sönder fyra tänder. Det är en lärorik erfarenhet, framför allt dyr. Jag stoppar kameran i innerfickan. Det går bra tills jag kraschar i full fart och Leican  trycks in i bröstet och nästan knäcker alla mina revben. Jag skaffar ryggskydd och  en höftväska där jag stoppar Leican.

Nu kan jag krascha utan att krossa revben eller tänder. Det som händer istället, är att jag sitter trettio meter upp i luften i Sierra Nevada, då Leican  glider ur höftväskan och faller ner i snön. Vi sitter fast i luften och försöker memorera VAR den faller? Ner i full fart så fort vi klivit av liften. Vi hittar kameran, men den är helt mosad.

Vi åker vidare, men ibland när folk frågar mig hur det går med mina skidbilder brukar  jag säga att det tar sin tid,  att det är lite problem då och då, men att de inom  sinom tid  kommer att bli något. När jag räknar efter har jag fått  ihop tio bilder på tre år, å andra sidan har jag bara sett tio bra publicerade skidbilder under tjugo år. Och med bra  bilder menar jag inte den här dagisfotografin skidfotografer sysslar med  då dom visar hopp och skutt och en massa pubertalt larv.   

                                                                  x

När det går dåligt, eller när jag känner att jag behöver tröst, eller koppla av, lägger jag mig i badet. Det gör jag nästan varje dag, oftast vid siestatid. 

Det är där jag ligger när JO ringer. Jag umgås med en JH och en JO. JH har precis åkt till Paris. JO är kvar i stan, jobbar extra på en kundtidning och far runt stan och plåtar folk med  digitalkamera.

- Tjena , skriker han. Jag hör att han  sitter i bilen.

- Ligger du i badet, skriker han . Jag hör hur det ekar. Hur är läget?

- Det är skit, har jagat folk hela dagen för att få betalt. Först  ringde jag ett ställe och frågade var pengarna är? - - - Det var något fel på din F skattesedel, sa kvinnan. 

- Hur då? Jag har ju skickat in den med fakturan. 

- Hittar den inte. säger hon. Hittar inte fakturan heller.

Efter några minuters rafsande hittar hon fakturan och F-skattesedeln.

- Är det okey då , frågar jag? Skicka pengarna omedelbart för nu har ni legat på fakturan i två månader.

- Jag tror inte jag kan det, fungerar inte med våra rutiner. Du får den nog i nästa månadsskifte.

- Herregud, säger jag. Då har ni ju legat på pengarna i nästan tre månader.

- Fy fan, säger JO. Det är samma visa hela tiden. Jag åker omkring med den här förbannade digitalkameran. Jag hatar den. Jag och Magnus satt oss ner och räknade ut  hur mycket det skulle kosta att  köra med vanlig film och papper, mot att köra digitalt och allt skit som hör till, minneskort osv....snacka om att det blir billigare på gammalt vis. Jag skall ta mig fan köpa film och papper för trettio år framåt, stuva in det i en  jordkällare eller frysbox så det håller sig. Jag  hatar den här kameran, skitdålig och det tar evigheter att få fram en bild.

- Var glad för att du har det där påhugget, säger jag.  Dom flesta får ju inga jobb alls idag. Plåta gubbar bakom skrivbord är det enklaste och snabbaste jobbet som finns.  Snabba pengar, inga krav, alla vill bli av med en så fort som möjligt.

- Har du tid att fika? Nej, förresten, skriker han. Jag ser att jag inte hinner, måste till Gärdet och plåta några gubbar. Vi ses.

Han slänger på luren och jag ligger kvar i badet. Det känns tungt. Hela dagen har jag  jagat  folk som inte betalat. Alla har dragit på pengarna i mer än två månader. Det är landsting, privata firmor, kompisar  och det spelar ingen roll vad man gör. Ingen hör av sig. Jag måste göra allt, jaga upp dom, vara snäll, ringa tre gånger till, bli riktigt förbannad, skälla och bli av med en uppdragsgivare. Alla tycker det är konstigt att jag blir förbannad. Pengarna kommer, dom är bara lite sena , som dom uttrycker en eller två månaders försening. Om dom bara tänkte tanken att dom skulle få sin lön med två månaders försening kanske dom fattade något?

    

                                                                         x

                                                                  

Gunnar Smoliansky ställer ut på Waldemars udde. Han har en egen, lågmäld stil. På senare år har han börjat komma i  ropet. Hans gamla Slussenbilder, och nu Waldermarsudde. Enkla, intima bilder som står sig bra i en hetsig tid. Hans bilder visar också på vikten av att bli gammal som  fotograf. Man skall inte underskatta fotografiets historiska dimension, minnet som friskas upp. Få saker är roligare än att titta på gamla bilder. Min dotter kan sitta i timmar och se på bilder från sin barndom. Bilder som inte är mer än tio, tolv år gamla.

Det är som när jag ser på kontakter. Även om bilderna är  tjugofem år gamla, minns jag det mesta från fotograferingstillfället.  Det är märkligt och ännu mer märkligt är att den  avfotograferade kan minnas något helt annat  från när bilden togs.     

                                                              x

Man får inte vara en idiot om man skall överleva som frilansfotograf. Mary Ellen Mark har drivit  sitt arbete  självständigt , men också med ett finger i luften. Hon har bra kontakter i filmvärlden och ofta har hon gjort  en bok på ett tema som också kommer ut  som film. På samma sätt försöker jag arbeta. Skall det delas ut ett stort Stockholmsstipendium, så försöker jag året innan  göra en utställning med Stockholmsanknytning. Med lite tur kan det leda till att jag överlever ekonomiskt i två år. Det är den typ av fotografisk prostitution jag kan acceptera hos mig själv. Överhuvudtaget tycker jag det är viktigt att göra en utställning om året i min hemstad. Helst på vintern, för då är det nödvändigt med lite party och aktion i den annars så sega tillvaron. Att göra en utställning på trettio bilder tar  inte mer än en vecka att snickra ihop och alltid finns det ett kafe eller  någon lokal man kan använda. Det finns ingen som helst  anledning att  ställa ut på museer. Man ser bilderna lika bra på ett kafe eller i en bilverkstad. Man får inte heller sämre betalt eftersom muserna sällan betalar.  

Vad det gäller rescentioner så är jag av den åsikten att du får den uppmärksamhet  du själv arbetar  fram. Om du lägger ner  mycket arbete  på att få press, så får du det . Litar du på att någon annan skall göra  jobbet händer inte ett skit. Det är som med allting  annat: Du måste göra det själv.

      

                                                                  x

Vaknar på måndagen, ilsken som ett bi, arbetselak. Fick en faktura på 2000 kr på fredagen som jag inte fattar vad den handlar om? I alla fall tar den knäcken på min ekonomi. Snackade med en fotograf i veckan som talade för mellan  sex och tio tusen i månaden i sin mobil. Min fru har knappt råd att köpa mobil, än mindre prata i den, men så gör hon lite nytta också. Hon kör buss. Varför är det så vansinnigt att de viktigaste och nyttigaste  jobben i vårt samhälle är de sämst betalda och då menar jag verkligen sämst betalda. Öppnar tidningen Foto, ser hur Susanne Wahlström  berättar om sina  reklambilder, skjortor i vatten och på tork. Jag blir galen då jag vet hur väl  betald sådan meningslös skit är, i jämförelse med de kollektivanslutna jobben. Ännu mer irriterad blir jag då en sådan otroligt duktig  fotograf som Wahlström ägnar så mycken tid åt trams. Höj skatten på reklam, höj skatten på all skit som produceras. Svårt att avgöra kanske vad som är skit, men en sak är klar. Samhällsnyttig tjänst måste betalas bättre och pengarna måste tas från pseudojobben, typ  reklamfotografi. När jag talar med Susanne om det här senare så berättar hon om hur jag som lärare för henne och andra sagt att man skall passa sig för reklam och helst inte ens jobba på tidning. Nu var hon en suverän pressfotograf på  DN ett tag och gick sedan över till reklamen för hon fann inget annat sätt att försörja sig som fotograf. Jag förstår henne, men det är sorgligt att så många unga begåvningar lägger ner tid på ett arbete som i grunden är reaktionärt. Jag ser ingen lösning på det hela mer än att den som vill leva på sin egen fotografi helt enkelt måste vara rik eller vara beredd att slita hårt och  leva fattigt. Det går inte  i en storstad som Stockholm där en bostadsrättsetta kostar en million eller mer.

         

                                                         x

Den här vårdagen, maj 2004, har jag två ämnen som sysselsätter mig. Hur skall jag få det att gå runt ekonomiskt? Hur skall jag göra med det digitala? Jag har inget labb längre och knappt heller råd att skaffa ett nytt . Jag har prövat det digitala och det är helt hopplöst, samtidigt  är det tydligt att det blir vad som gäller i framtiden. Jag beslutar mig  för att  hålla kvar vid filmen ett år till, sedan kanske det kommer en digitalkamera som tillåter mig att göra snygga  svartvita utskrifter i 40/50 cm eller större? Idag finns det inget som håller måttet och de utskrifter jag sett från Crimson och dylikt är direkt undermåliga. 

Hela våren har jag sökt utställningslokaler. Olika museer, men museerna håller tydligen på att klappa ihop. Det som verkligen saknas i Sverige är ett samlat fotomuseum. Ett ställe där olika typer av fotografi visas, där du kan se filmer om och av fotografer. Där du kan bläddra och låna hela världens fotografiska tidskrifter och böcker, och givetvis, skall det ha ett trevligt kafe. När får vi vårt nationella museum? Hur kan Finland ha råd att ha ett sådant museum, men inte vi? 

Moderna Museet borde balka av en bit till fotografiet. Det skulle lyfta det där skittråkiga stället  ganska ordentligt, fick dom också ordning på sin skolmatbespisning så skulle det kunna bli riktigt trevligt där ute.

   

                                                               x

                                                      

Det regnar ute. Jag förbannar det här sociala ulandet. När jag bodde i Spanien, eller nu i Grekland, har jag aldrig  ringt eller meilat för att träffa folk. Det är bara att gå ut så träffar man dom. Lika självklart  är det att käka ute. Inte som i Sverige, där man håller på att skita knäck för vad det skall kosta om man sitter för länge vid  bordet. Senast jag tog en  whiskey i Sverige kostade en , en sexa 105  kr,,,,det är ju kriminellt...

Det var något ditåt jag lät, dessutom gnällde jag över vädret, när jag träffade min granne, en pensionerad  illustratör.

- Åh, ni fotografer. Ni är likadana allihopa. Ni är som clowner, alltid glada då man möter er. Först då man lära känna er, förstår man att ni alla är mörka till sinnet. Inga djupa depressioner, men ni blir galna om inte solen skiner. Alla fotografer jag träffat under fyrtio år har varit  som mörka clowner. 

Ja, en sak är klar. Efter att ha träffat honom blev jag faktiskt på mycket  bättre humör.

                                                       x

Går  ut på Kafe, tänker på Sven Oredsson, som bodde på Folkungagatan och gjorde det området till sitt distrikt. Där tog han arkivbilder som sålde kanske bättre än några andra i Sverige. Livet kan utspelas på en liten yta. Gunnar Smoliansky har samma princip i sitt arbete. Bilderna tas där han lever och verkar. Så är det väl för de flesta fotografer? Lars Epstein , DN fotografen, bor i Gamla Stan och ibland kan man få för sig att han aldrig kommer utanför den stadsdelen. Vi rutar in våra revir. Jag går på  några kafeer på dagarna, och tar mina bilder på väg dit, där och på väg hem. Egentligen fotograferar jag hela tiden jag rör mig. Målet är rörelsen, men den skall ske inom begränsad yta.

- Varför reser du inte mer, säger folk till mig. Du som är så fri, varför reser du inte mer?

- Har du rest ensam någon gång? brukar jag fråga.

Konstigt nog har de flesta sällan rest ensam, men om man provar på att resa ensam, stanna borta ett tag, så kommer de flesta att tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Ett helt värdelöst liv utan socialt umgänge, maximal sorglig ensamhet.

- Nej, jag reser inte ensam längre. Min dröm handlar inte längre om att resa. Jag försöker gilla läget där jag bor, brukar jag svara. Res själv...och det slutar alltid med att vi pratar om något annat .

                                                              x

Jag börjar leva ett liv som allt mer liknar det jag levde innan jag fick barn. Går på krogen då och då och finner att jag trivs ganska bra med det. Håller man ölkonsumtionen på rimlig nivå så mår man bra och när rökförbudet träder i kraft blir krogen en riktigt bra mötesplats.

Den här kvällen är jag på Hjärtat för att fira min äldste kompis Håkan som fyller  femtiofyra. I början av sjuttiotalet reste vi tillsammans till Asien. Jag ger honom en bild från Afghanistan. Det var en tid då vi reste till Aten, liftade upp genom Turkiet, försvarade en kvinna med bowiekniv från närgångna turkar. Vi kom att resa med en slavhandlare och på vårt rum i Kabul var det stort hål under sängen som jag täppte till med en plåtburk. På natten var råttorna som galna på burken för vi stängde av deras transportväg till maten och köket. Genom att göra bilden kom minnena upp. Att sedan Håkan och jag hade olika versioner av den resan är en annan femma. 

När vi sitter där på krogen slår det mig hur fantastiskt det är. När vi var i sexton, sjutton års åldern satt vi på hans soffa i barndomshemmet och bestämde oss för att erövra världen tillsammans. Han med texten och jag med bilden, och så blev det. Han är ju en av Sveriges bästa rock och kulturjournalister och jag en hyfsad fotograf.

Samma tankar hade jag dagen innan då jag var på El Mundo. Träffade en  trevlig fotograf som frilansat hela livet, men nu måste ta ett halvtidsjobb som fritidsledare för att överleva. Det var nog på gott och ont. Sådana jobb kan leda till mycket, men jag kände mig lycklig över att ha överlevt alla lågkonjunkturer och annan skit.

                        

                                                        

                                                                  x

El Mundo. Går ner en sväng, slår mig ned,tar en öl...Vibeke slår ut två vinglas på direkten,,JH ser ganska seg ut. En av brudarna i gänget kommer fram och snackar, ganska vindögd. Alla är ganska vindögda. Vibeke slår ut glas nummer tre. JH ringer Anders, som vill snacka med mig, berättar att jag fick inga pengar från Stockholm stad, min ansökan var för kortfattad. Vet dom inte vem jag ÄR.....? Har jag inte gjort 19 böcker o hundra utställningar,,,det är ju fan,  dricker ur ölen.

Dom andra skall gå vidare till party på Folkungagatan  hos Jens.Disco,  låter kul.,.,,,Vibeke vill ha gruppsex, i alla fall drömmer hon om det. JH ser allt vindögdare ut,,,

Jag lämnar stället innan Anders dyker upp.Går hem, barnen ser på Pretty woman, öppnar balkongen. 

Det droppar. Det är olika ljud där ute, inser att jag snart har ett rum till att leva i. Känns som en gåva. Våren  är inte långt borta, inte heller det rödmålade fotografiska planket i vitan.....

                                                               x

Tänker på mina ungdomar, JH och JO. I dag har JH vernissage i Paris. Han satsar hårt, måtte han hålla kollen på supat. Han är hård på drickat när det bär av. Min andra ungdom, JO, har gett sig ut på vandring på Island,. Äventyren hägrar, medan jag själv sitter på balkongen och skriver, gör budgetar och funderar hur jag skall klara mig till hösten? Jag har kommit till ett läge i livet där det vanliga inte intresserar mig längre, inte heller att göra jobb, eller utföra andras tankar. Det är inget enkelt läge, men så har det alltid varit för mig. Det enda jag kan är att genomföra mina egna tankar och drömmar och få dom att gå ihop ekonomiskt.

Min fru skriver. Hon har kommit till ett läge i sitt liv då hon inte orkar skriva brödtexter, texter på beställning Inte ens om hon själv fött ideerna.  Hon föredrar att köra buss istället. Det ger henne mer skrivlust och hon får tänka på något annat  än att just skriva.

På samma sätt är det med mig, Jag har slutat göra jobb, beställningsjobb. Vet inte varför jag inte klarar av dom längre? Det känns förnedrande på något sätt att göra saker man inte tycker om att göra.

 I en  bok av Georg Klein  berättar han om  ett  primitivt folkslag. Dom jobbade stenhårt om det fanns någon mening med jobbet, men om dom inte fann någon mening med att  bygga en väg, så la dom av och gick hem. På samma sätt är det med mig. Jag kan inte plåta porträtt på folk, göra reportage om sådant jag inte är ytterst intresserad av. Inte ens pengarna kan locka mig. 

Jag behöver inte mer än mat och ett ställe att bo på. När jag har pengar till det, tryggheten är ordnad, så slutar jag arbeta för pengar. Då föredrar jag att göra något  som jag brinner för, eller lika gärna ingenting. Ibland undrar jag  om vi inte gör alldeles för mycket, konsumerar för mycket, som vi inte behöver göra. Bara av rastlöshet kanske? 

På samma sätt är det med fotografiet. Behöver vi ta så mycket bilder? Jag tycker fortfarande att familjeporträtten är de enda bilderna som verkligen är viktiga. Det andra? Behöver vi det? För minnena? Blunda, så minns du? Eller gör du inte det? Jag drömmer i  svartvitt. Jag har aldrig lyckats skapa en minnesbild i färg. Skärpa är det också ont om  i mina drömmar. Och ändå är allt så tydligt.  

                                                                       x

Hemingway skrev ofta att man måste hålla sina arbetsredskap i trim, skärpa dom, arbeta med dom varje dag.  Det stämmer. Ibland då jag ser någon gammal klassisk fotograf med glasplåtebilder så fattar man vilket hantverk det är att vara fotograf. Att en liten bild på 13/18 cm kan innehålla så mycket liv. Jag tror vi är tillbaka till de små bildernas utställningar. I och med det digitala kommer längtan efter klassiskt hantverk att öka. Tuija Lindström ställer ut på Liljewalchs. Stora bilder. Vete fan om det är rätt melodi, tycker hon tappar bort sig? Hade föredragit en intim utställning. Kopiorna ser ut som skit, trots att dom till synes är perfekta.

Läser DNs portfolio, där dom visar olika fotografer. Jag skickade in mina Naxosbilder men fick nobben. Mycket strunt dom publicerar, men det är i alla fall en slags rörelse i gång. Det ofattbara är att Capas bilder från 40-talet fortfarande är bäst. En anledning till att dom fungerar så bra är att dom inte är perfekta. Det finns något  sympatiskt i det, som att det understryker helvetet på Madrids gator då bomberna faller. Jag tycker Capa är fantastisk. Sådana bilder fungerar alltid. Synd att dom tas så sällan. 

                                                                              x

                                                                                           

Jag sitter med en ny utställning. Den innehåller en del nakenbilder. På andra kvinnor än min nuvarande fru. Hur gör man? Jag kan inte ta bort dom för då faller utställningen ihop. Jag vet att hon kommer att bli sur. Helst hoppas jag att hon skall bli upphetsad, men det är väl att hoppas för mycket? Bilderna är från perioder då vi inte var ihop, men det är i alla fall svårt att visa knullbilder, andra nakna, kåta kvinnor för sin fru. Jag  drar mig verkligen för att visa dom, men jag måste. Om hon blir ledsen eller sur? Hon måste acceptera det. Gör hon inte det är vår relation över. Det är konstnärens dilemma. Man kan inte refusera sig själv, då bli inget kvar att visa, eller så blir det löjligt  svagt. 

När jag visar bilderna säger hon att dom är fantastiska, att hon blir svartsjuk, men att jag aldrig får refusera mig inför henne. 

                                                               x

Vaknar upp till en av dessa försommardagar. Solen skiner, känner att idag vill jag ta sexbilder till mitt nya projekt. Bläddrar I DN på nätet, kollar Tuijas bilder, hennes blandning av dröm och saklighet. Vi brukar ofta diskutera bild på El Mundo. En av invändningarna är att fotografiet är för sakligt. När jag ser på Tuijas bilder ser jag  vilken styrka sakligheten är. Fotografiets  vassaste vapen är skärpan och förmågan att berätta sakligt. Hur ofta har man inte läst ett reportage om ett hus, eller ett reportage ifrån en händelse och man har saknat förmågan att beskriva? 

Brassai gjorde en hel del för sin tid, men jag saknar förmågan att berätta, beskriva i dagens fotografi. Okey, reportaget är ute, men även subtilt och känsligt berättade historier vinner på saklighet och beskrivande bilder. Inte alla, men några, så man får ett rum att röra sig i och förstå var, när och hur bilderna togs. En annan sak med Tuijas bilder är att hon blandar färg och  svartvitt. Det är vackert och förstärker framförallt de svartvita bilderna. Jag tänker ibland på Tuija, som en god, gammal vän. Minns alla fester, men kan fortfarande inte förstå varför hon arbetade på Fotohögskolan? I mina ögon helt bortslängda år, men hon tycker säkert inte det? Vem vet vad vi behöver olika perioder i våra liv? Hon kanske behövde trygghet, pengar och en viss social standard? Inget ont i det, men hon tappade så mycket i sin egen fotografi. Anders Petersen gjorde också ett inhopp på Fotohögskolan, vilket inte  heller verkade  vara riktigt genomtänkt?  Jag tror i alla fall inte han fick ut vad han hade tänkt sig. Själv kan jag bara  se på utställningarna som Fotohögskolan gjort och tänka: Hur kan det bli så tråkigt och platt med så enorma resurser?    

Jag går ut en sväng för att komma igång, går genom Vita bergsparken. Det är fruktansvärt äckligt och skitigt efter en natt med fulla ungdomar. Överallt krossat glas, skitiga förpackningar. Jag dokumenterar förstörelsen. Det finns en story att göra. Jag försöker göra starka bilder. När jag kommer hem skall jag skriva en liten text och skicka materialet till några tidningar. Överallt finns det saker att berätta om. Det viktiga är att man gör dom, tänker både intellektuellt och känslomässigt. Inte bara i ord, bild berättar minst lika bra som ord. Saklighet, skärpa och  känsla är  fotografins vapen. 

                                                                 x

.

Min fru är mest intresserad av mitt porrprojekt. Hon fattar inte hur jag skall kunna vara trogen om jag fotograferar folk som knullar med varandra. Ärligt talat så fattar jag det inte själv heller. Det får väl lösa sig med tiden? (Lösningen kom att bli att vi skilde oss.)

                                                                      x

Jag sitter med tre projekt framför mig. Dom är klara, skall bara kopieras och det är början av september. Jag vill inte gå  in i mörkrummet före det mörknar, i slutet av oktober. Jag kollar genom negghögarna varje dag. Det är kanske två hundra  bilder att kopiera. Det tar en månad, sedan är jag klar med mörkrummet för året. Jag cyklar ner till YFO för att kolla om det finns något papper kvar i dessa digitala tider. 

Det finns faktiskt kvar på hyllorna, samtidigt så kollar jag in det senaste på digitalmarknaden. En Nikon D70. Den är behändig och ligger bra i handen, känns lite plastig. Kanske skulle jag gå över till det digitala i vinter? Jag frågar säljaren om kvaliteten. Håller den för en snygg 30/40 kopia. Han svar är helt rakt på sak.

- Nej, säger han. Någon gång kanske, men inte som standard. Nej, det håller inte kvalitetsmässigt. 

Jag lägger kameran på hyllan, släpper tankarna  på det digitala ytterligare ett år. Samtidigt känner jag stor respekt för säljaren på YFO. Han visste vad jag sökte och han försökte inte överbevisa mig på något sätt. Ytterst proffsigt och ärligt svarat . Det är sådant som skapar förtroende. Den dag han säger att den håller för 30/40 kopior så kommer jag att tro på honom och köpa kameran.  

Det digitala tar upp alldeles  för mycket av min tid. Jag kopierar mina bilder i 18/24, flatbäddskannrar dom och skickar CD-skivor till arkivet. Först tyckte jag det fungerade bra, men sedan insåg jag vilket efterarbete det var. Retuschen tar för mycket tid.  Det är  betydligt jobbigare och krångligare än förr då jag skickade in kopian med  bildtexten på baksidan av bilden. Dessutom får jag ofta  tillbaka skivorna på grund av allehanda fel. Just det digitala kan  få mig att fundera på att lägga av med fotografi. Ingen kvalitet,  mycket krångel och en utrustning som kostar  enorma pengar och skall bytas alldeles för ofta

Det värsta är ändå att folk slutar kopiera bilder. Deras kopior ser ut som skit och det blir allt färre snyggt kopierade utställningar. Och ändå kommer det digitala att segra för det är enklare för amatörerna och de stora kommersiellt drivna företagen, medan vi hantverkare, småföretagarna,  hamnar mellan två stolar.

Jag skall inte beklaga mig, gillar ju tanken på det digitala, men blir galen av att det inte är någon kvalitet om man inte köper en  kamera för  femtio tusen eller en skanner för nästan hundra. 

           

                                                                x

Jag  ringer mina ungdomar JO och JH. Hela  året har jag försökt varna dom, att dom skall se över sin ekonomi, inte spendera så mycket i material eller på krogen. JO har blivit tvungen att börja jobba som bagare. Han köpte för mycket prylar och kunde till slut inte ens betala hyran. Hans fotografiska karriär är snart  över. Han får börja om som amatör, och det  behöver inte vara  dåligt. Fixa pengarna någon annanstans och göra de bilder man själv vill.

Är man smart och vaken ger sådana jobb fotograferingsmöjligheter, betydligt  intressantare  än att fara omkring och ta porträtt för ICA kuriren.

Min kompis Monika har börjat som skolfotograf. Jag ringer henne varje dag. Någonstans är jag imponerad över hur hon orkar jobba med något så vansinnigt. Varje dag en massa skrikiga ungar och göra en fotografi som är totalt  maskinell men som vi alla älskar och vill ha. Hur underbart är det inte med skolfoton?

- Jag är helt slut, orkar snart inte mer: Hon ligger i soffan och stönar efter dagens jobb. 

- Upp sex, bygga upp studio, få dom att sitta och vilken satans  ljudvolym. Man behöver hörlurar. Hur står lärarna ut?

Jag njuter av att höra hennes berättelser. Själv ligger jag i badet efter en dag med mig själv, mina egna tankar, mitt ego. Här har jag en människa som sliter för att överleva. 

Alla hennes bilder är skit, totalt ointressanta för alla utom för de som är på bilden, men hon arbetar och hennes berättelser är fantastiska. 

Hon berättar om tejpade reglage, ungar som inte vill bli plåtade, dator som krånglar. Det  är två månaders jobb, sedan skall hon ha fått en säck med pengar så hon klarar sig  någon månad. 

Vi enas om att när hon jobbat klart skall vi åka skidor ihop. Jag  tänker på skillnaden mellan oss. Hon arbetar  för att tjäna pengar, för att sedan göra något roligt. Min paroll har alltid varit att tjäna pengar på det jag gör. Varje projekt, varje rörelse måste bli ekonomi i slutändan. Det  blir slitigt, men jag har också alltid kunnat göra allt  jag vill göra. En slags kompromisslöshet. 

Min bäste vän, kirurgen Peter, tycker jag lever ett hårt och skoningslöst liv just på grund av min kompromisslöshet. Att jag får slita i onödan. Själv tycker jag att jag lever ett helt fantastiskt liv där jag reser utomlands tre, fyra månader per år, gör precis vad jag vill och bestämmer  över min egen vardag. Det viktiga är känslan, hur man upplever att man lever. Människan har bara en uppgift i livet och det är att genomföra sina drömmar. Känns det bra, är det bra.

                                

                                                                     x

Instabilt heter en ny svensk utställning på Kulturhuset. Peder Alton är en av curatorerna. I många år skrev Peder Alton hopplösa rescentioner om fotografi  i DN. Det gick en befrielse genom fotokåren då han började skriva om hus istället. Det är med tvekan jag går och ser utställningen, och den motsvarar helt mina värsta förhoppningar. 

Vi är tre personer i lokalen och efter två minuter är jag irriterad över att jag  betalt entren. Det är  frustrerande att se så dålig fotografi. Jag förstår inte vad de unga fotograferna tänker med? Allting är som ett förbannat dagis.  Den bäste biten i utställningen är en  ung kvinna som fattat  att det är en dagisutställning och konstruerat månfarare och andra skojfigurer. Hon är verkligen kul, men resten?  Jag fattar mig heller inte på erkända fotografer som släpper en enstaka bild i sådana här grupputställningar. Det är  helt meningslöst, deras bilder betyder  ingenting i sådana här sammanhang. Instabilt är det  tramsigaste jag sett på år och dag.

                                                                            x

Det dimper ner ett meddelande i mejlen. Från Sundsvall och Mitthögskolan. Det drar ihop sig till bildfestival igen. Jag kollar igenom programmet…d,Agata, den spekulative fransmannen som plåtat sitt eget eländiga liv. Knull i sus o dus, som jag kallar det. Han är en fotograf som jag känner en viss skepsis inför. Han är för spekulativ och jag tycker nog han har utnyttjat sina horor och drogkompisar lite för mycket. Det känns  inte riktigt  som om bilderna är tagna under ärliga förutsättningar. 

Det känns som om han har mörkat med vad han skall använda bilderna till. Jag kan bli upphetsad  och kåt på hans sexbilder och laddade kvinnobilder, men någonstans tar det emot.

Det snöar och jag kommer ingenstans. Tomas Andersson Wij, musikern, ringer och frågar om jag vill hänga med på en miniturne, köra bilen mellan Umeå och Skellefteå. Jag funderar på saken, men det finns ingen snö i backarna ännu, så jag avstår. 

Däremot kommer jag att tänka på Sune Jonsson som bor i Umeå. Hur har han det efter sin hjärnblödning? Sune Jonsson är verkligen något eget i Svensk fotografi, ungefär som Koudelka. Tyvärr är Jonsson den mest misshandlade  fotografen i svensk fotohistoria. Kan ingen ge ut en bra bok med hans livsverk? Hemma har jag en skitdålig tv-film om den norrländske mästaren. Vem gör en modern, bra film om  Sune Jonsson?

Några kvällar senare går en film om Cartier Bresson på tv. Han är mer än nittio år, har svällt upp lite sedan jag såg honom senast. Han är helt klar i huvudet, lyssnar på Bach och förklarar lite  om sina bilder. Det är egentligen en ganska trist film. Fotografen lyfter bilder från skrivbordet, mumlar något om bilden, tar en ny bild , osv , men vilken produktion. Det är  helt sanslöst så mycket bra bilder han tagit. Jag vet  ingen fotograf som tagit så mycket bra bilder. Cartier Bresson har varit överallt och ändå känns det inte hafsigt eller ytligt någonstans. 

Cartier Bresson är den störste fotografen i mina ögon. Christer Strömholm, Robert Frank kommer närmast i min grupp av inspiratörer. Danny lyon   berör mig också. Ingen kvinna? Nej, tyvärr är det väl så. Mary Ellen Mark tyckte jag om förr, men de senaste  tjugo årens produktion, efter det att hon gick över till att plåta med Hasselblad,  är skittråkig..

                                                                   x

Vaknar till en supergrå dag. Det är lätt att deppa,  men jag försöker intala mig att det gråa är dagens tema. Det är det jag skall skildra. Det är ju så att alla lägen går att dokumentera och idag gäller det gråa. Jag går ut  en timme med kameran, planlöst. Det är aldrig någon ide att ha en plan, eller jaga bilderna. Först kommer äventyret , att gå ut, sedan kommer vad som händer framför mig. Jag  går ner till vattnet. En polisbåt  ligger bakom en skum, skitig båt. Knarkbåt , tänker jag, full av fördomar, inbillar mig att polisen skall stoppa den skumma båten. Det gör dom inte. 

Dom passerar bara på utsidan och mina fördomar fick sig en nödvändig knäck. Jag tänker på Christer Strömholm  som köpte sin lägenhet i Paris för pengar han tjänat ihop på halvskumma båttransporter på femtiotalet.

Det blir en rulle under promenaden, inga bilder, en bild, kanske? Det är här digitaldårarna hade sagt: Tänk om du haft digitalkamera så hade du vetat om det blev någon bild. Vad svarar man på det? Dom har ju rätt. Jag hade sett om jag fått någon bild och det gör mig lätt frustrerad. Å andra sidan: är det så bråttom?

                                                                        x

November går in i december. Det är tungt för en fotograf som älskar sol. Jag funderar över vad jag skulle ha gjort om jag var runt de första tjugo åren? Om jag var en ung, stolt ung man med ambitioner  att erövra världen med mina  bilder.

Nu, som femtiosexåring kan jag bara säga en sak: Res, res och res. Det är där man utvecklas och får perspektiv.Tids nog kommer läget då man stannar upp, måste försörja sig,  ha en slags ekonomi och standard. När man får barn får tiden, arbetet och livet en annan rytm, men före dess,,,res, res, res….

Mina barn lämnar hemmet om fyra år. Då skall jag utveckla mitt resande igen, vara borta, bo i andra länder under längre perioder, arbeta i utländska projekt. Om man hyr ut sin lägenhet kan man stanna borta länge, leva snålt och njuta av andra kulturer.

Jag har haft olika perioder i mitt liv. De första professionella åren, mellan tjugo och trettio, då jag jobbade som fotolärare, tog de jobb som erbjöds och jobbade extra på sjukhus och skolor. 

Efter trettio började jag med projekt på allvar, och finansierade dom genom att helt enkelt göra klar dom och sälja ut dom i form av böcker, utställningar och reportage. 

Efter min sextioårsdag hoppas jag kunna flöda igen som en tjugoåring, resa, supa, älska, fotografera i farten. Det är viktigt att koma ihåg att livet skall levas och i livet tar man bilder. Så man inte tar bilder först och lever sedan,,,det  blir nog ganska tragiskt i längden?

Jag ser en film om den amerikanske krigsfotografen James Nachtwey. Det är en sorglig film om en fantastisk fotograf. Han är så märkt av sitt hårda liv, flera gånger har  han blivit skjuten och fått  diverse  hemska sjukdomar. Han är  min ålder, strax över femtio,  ingen familj, dömd att fortsätta med sitt livsfarliga  hantverk. Troligtvis kommer  han att dö på en krigsskådeplats och på något vis är det också riktigt, Nachtwey  är som en musiker som dör på scen, på sin arbetsplats. 

Jag lyssnar på  hans trötta röst, lågmäld,  ser på hans slitna, magra ansikte, känner stor sympati för en människa som vigt sitt liv åt fotografins värsta skådeplatser. 

                                                                             x

I början av december går jag till tandläkaren. Den årliga kollen , som är vartannat år för mig. Det går helvete. Jag har spräckt en stifttand, som  kostade ett antal tusenlappar då den gjordes och nu kostar den pengar då den åker ut. Jag blir utan tand, kommer knappast att ha råd med inplantat. Det känns deppigt och jag åker till Max Ström som har glöggfest i mitt barndomshem på Skeppsholmen. Jag träffar Marika Stolpe som äger  förlaget med sin man Jeppe Wikström. Trots att det är tjugo år sedan jag såg henne är hon sig lik. Vi skrattar åt det och hon visar mig runt i det hus som  var mitt barndomshem på femtiotalet. Nu är det ett ordinärt kontorsbygge där allt av värde från den gamla tiden är förstört.

 Jag blir ännu mer deprimerad och tar en snabb glögg, tittar på förlagets böcker som alla är för glättiga för min stil. Jag träffar krogen El Mundos ägare och frågar om han inte skall köpa en bild av mig? Jo, det kanske han skall. Vi skall höras en annan dag. Det betyder att jag tar bilden under armen och går till krogen. Då är det enklast att göra affär.

Hemma sitter min son vid datorn. Jag värmer köttgrytan och den bränner fast. Han är så hungrig att han inget märker och jag lägger mig deppig på sängen. 

Då, plötsligt, uppenbarar sig perspektivet. Jag bor mitt i smeten. På Söder, i ett  område som för dagens unga upplevs som  centrum av världen. 

På samma sätt som jag upplevde  Montparnasse och Paris , då jag läste om Henry Miller och co. Jag sätter mig upp, börjar skissa på en ny bok, med texter och bilder. Jag inser att jag har  en fantastisk dokumentation framför mig.

Jag är klarvaken. Jag har funnit en uppgift, ett ämne som legat  framför mig hela tiden, men perspektivet har saknats. Perspektivet är allt. 

Det är inte segrarna som skriver historien. Det är berättarna, författarna, fotograferna, tecknarna. Jag somnar nöjd, en tand fattigare, som om det skulle betyda något?

                                                                         x

Jag är tidigt uppe. Nu är alla väder, alla känslor tillåtna. När det kommer till att dokumentera något gäller det att anpassa sig efter  verkligheten. Det gäller att njuta av läget, njuta av det fula, av allt. På mitt morgonkafe är det fullt tryck. Jag kommer in med god energi och kan böra fotografera direkt, snackar loss och det känns fantastiskt. Jag får den underbara känslan i kroppen som säger att jag vill gå hem o framkalla filmen direkt. Det är så det känns när det fungerar för mig. Jag vill hem och se bilderna.

                                                                              

                                                                         x

Går på krogen med en gammal kompis. Vi träffades i början av sjuttiotalet på Lunds universitet. Vi skulle båda studera juridik och vi kom snabbt på att det var inget för oss.  Nu sitter vi och försöker minnas hur det var, hur vi bodde. Han talar om sitt kollektiv och om sitt hus och om en lägenhet där han bodde. Jag minns inte ett skit av vad han talar om. Jag minns knappt hur mina egna lägenheter såg ut och vi är helt överens om att det hade varit bra med bildminnen. Jag säger åt honom att från och med nu skall jag plåta allt för minnets skull.

  

                                                                        

Min skidåkningsfotografi blir allt mer ett skämt. Jag reser till Sälen för att ta  bilder på försäsongen. Det spöregnar hela vägen upp och då jag kliver ut bilen är det en halvmeter vatten på vägen. Jag går till baren för att trösta mig. Det står tre bilar på parkeringen och i baren härjar polackerna. Dom gör skäl för smeknamnet ” full som en polack”. Dom vacklar  hit o dit, men hem går dom inte. Det gör jag däremot. 

Dagen därpå är det kallt och backen är ett isigt helvete. Jag halkar omkring på för dåligt slipade skidor. Några bilder blir det inte, för vad skall jag plåta? Jag  stannar  fem dagar och under den tiden hinner jag får ryggskott, tappa bilnyckeln så jag får bryta upp bilen, köra hundra åk och få knän stora som fotbollar. När jag reser hem spöregnar det och jag har tagit  två rullar film. Vem som helst skulle säga att det är idioti,  men ändå känns det rätt på något sätt?  

                                                                            x

Jag plockar isär min Retro-utställning jag gjorde 1999. Det är vackra svartvita kopior på fiberpapper. Det slår mig vilken skönhet det finns i välgjorda svartvita kopior. Jag lägger undan  nästan femtio kopior i en kartong. Om tjugo år, om jag lever då, skall jag ta upp dom och låta dom ingå i min sista utställning. Jag har tjugo år på mig att göra nya bilder. Det känns bra och jag minns Christer Strömholms visdomsord: Brådska skymmer  sikten.

                                                                           x

Jag ligger och pratar med min fru en natt. Hur skulle man göra om man bara hade ett år kvar att leva? Skulle man sätta fart, eller? Hon skulle försöka skriva något bra, leva i nuet med barnen och arbetet. Däremot skulle hon inte resa bort utan koncentrera sig på att försöka få det skrivet som hon vill ha sagt. 

Själv skulle jag organisera den stora ultimata boken med mina bilder och texter så det finns något att a hand om efter jag gått bort. Jag skulle organisera det hela för att undgå en massa  smaklösheter och pinsamheter. 

Det märkliga är dock vilken bra pådrivare döden är? Bara tanken på att man skall dö får en att skärpa sig,  börja fundera på vad som är viktigt i livet? Kanske skulle man tänka på döden oftare, fundera  över om man gör rätt bilder, lever rätt och göra sin val efter det? Det leder i alla fall till att jag morgonen efter nattsamtalet kliver upp och sparar ner ca 300 bilder på cd och går igenom mina texter och sparar dom på en annan cd. 

Jag lägger allt i ett kuvert som jag skriver ” efter döden ” på. Nu har jag i alla fall gjort en inbetalning för framtiden och mitt  fotografiska arv.

                                                                 x

Fotografins hus har funnits snart i ett år på Skeppsholmen. När det startade var jag helt  övertygad om att läget och bra utställningar skulle leda till succe. Det är sorgligt att konstatera att det blivit tvärtom. Varför kan man fråga sig? När jag åker ut till den fina lokalen konstaterar jag att dom tar entre, femtio  kronor. 

Jag skulle aldrig betala femtio kronor för att se en halvdålig utställning.  Fotografins hus har inte haft någon riktigt bra utställning hittills. Det som kommer närmast är  den afrikanske Hasselbladsvinnaren halvroliga bygdeporträtt. 

Fotografins Hus har det jobbigt, saknar den rätta ekonomin och har gått in i en spiral som långsamt leder nedåt. 

Det behövs alternativ i Stockholm för fotografin. En gång i tiden fanns Fotograficentrum , Index, Gauss, Moderna , Stadsmuseum, mfl och några var riktiga centrum för fotografiska samtal. Idag finns inget och det är vad jag kallar sorgligt. 

Det som fungerar bäst är Galleri Kontrast och då är det ändå ljusår från Moderna, Gauss eller Fotograficentrum då det fungerade som bäst. Fotografins Hus enda chans att överleva är att ha gratis entre och koppla ihop sig med den fotografiska anda som finns i Sverige just nu. Blanda högt och lågt, servera öl och ha debatter, happenings, se till så folk fattar att det är tänkt som en samlingsplats för fotografer och andra bildälskare.    

                                                                              x

 Läser en gammal intervju med Frank Horvat och Koudelka. Det är gjort 1987, snart tjugo år sedan och Koudelka talar om att han är rädd för den period i livet som innebär att ”intensiteten ” minskar. Han tror att maximum är kring  fyrtio. 

Jag  håller med honom. En fotograf som lever på gatan, bland folk, som söker och väntar in det maximala uttrycket, har nog sin storhetstid kring de fyrtio. I Koudelkas  fall kan man se hur han har mer eller mindre ha slutat fotografera människor. Han går en mer ensam väg, ut i naturen, bland stenblock, halvdöda städer. Det är inte dåligt, men mindre intensivt, mer mediterande fotografi än hans zigenarbilder.

Själv känner jag mig färdig vid femtiosex års ålder med fotografi. Det lockar inte på samma sätt att gå ut och fotografera, det lockar  inte heller att publicera sig och göra utställningar. Däremot lockar det att plåta, skriva, skapa bild och textpoesi, bortom museerna och de stora utställningslokalerna. Jag vill göra smått, obemärkt, Ingen behöver veta att jag tagit bilderna, ja, det är till och med så att jag skulle föredra det. Jag vill bort från hela svängen med erkännande, publiceringar, kritik.

Mina  bilder kommer i alla fall att leva. Jag vill  bara ta dom och njuta av att jag någon gång per år tar en bra bild, Inget annat tilltalar mig. Andra gör på sitt sätt, men jag förstår inte vitsen med alla fotografiska utbildningar, allt skitsnackande, alla workshops? 

Vad skall de här människorna tillföra? Fotografi är världens enklaste  yrke. Det är som att vara författare. Det handlar bara om att  berätta och ha något att berätta. Vilket kan vara svårt, kanske svårare än något annat?

                                                                x

Börjar morgonen i datorn, läser om Canons D20. Äntligen verkar det ha kommit en kamera som kostar vettiga pengar och är snabb, tålig och ger bra teknisk bildkvalitet? 

Klockan är tio på morgonen och det är december, en december utan snö och jag mäter ljuset , 2,8 på 30-del på 400 asa,, Vad  säger man? Finns det någon mer än jag som har lust att gå och lägga sig igen?

Jag minns skillnaden mot då jag var i Skogsnäs i början av åttiotalet och plåtade. Det var december. Det var kallt, minus tjugo och mer ibland, men det var vackert och snön lyste upp tillvaron. Alla Europas städer är helveteshål på  vintern. Möjligtvis Malaga och Aten kan accepteras? Jag drömmer mig tillbaka till Skogsnäs, där jag åkte hästskjuts på snöiga skogsvägar med barnen. 

Journalisten Stefan skulle göra intervju när  vi åkte på vintersläden. Han tog upp sin dyra Sonybandspelare och lät folk snacka i micken medan vi forsade fram mellan snödrivorna. Det kunde bli fantastiskt, men det var för kallt. Batterierna kollapsade och då han spelade upp bandet  lät bandet som en grymtande nyväckt björn. Allt i slowmotion. Själv hade jag två kameror. En på mig, som jag alltid lämnade utanför huset. En annan som låg inomhus för att slippa all kondens som blev då jag  gick utifrån och in i huset. Skogsnäs var en  fantastisk tid. Jag tyckte om människorna, all denna gästvänlighet och värme. 

Dom hade tid för andra människor och deras arbete med sargade ungdomar talar för sig självt. Jag har alltid haft  platser i livet jag älskat. När jag var liten var det hockeybanan, slalombacken eller på min racercykel. 

Idag är det Nytorget och kafeerna runt omkring, den grekiska ön Naxos och min balkong.

Jag är en människa som återvänder, hela min arbetsfilosofi går ut på det. Jag är så extremt ensam i livet och varje resa och varje stopp måste organiseras  så jag upplever hemkänsla. Mina labb, min lägenhet, mitt cafe. Alla ställen jag stannar  på måste kännas som mitt vardagsrum.  

Koudelka är en  fotograf som återvänder. I hur många år som helst har han get sig ut på vägarna, åkt samma runda, återvänt till platser där han känt den rätta energin, en plats att fotografera på. 

Tunbjörk är en projektfotograf som pallar att vistas i de värsta miljöerna och göra fantastiska bilder. Hans kontorsbilder  eller bilderna  från olika storköpmarknader är bilder som jag aldrig  skulle kunna ta eftersom jag skulle bli galen av tristessen. Tunbjörk bara manglar på mellan  varuvagnarna. Själv plåtar jag hellre Irak än åker till Ikea.

                                                   

                                                                        x

Lena Granefeldt dokumenterar  sin syster som blivit elallergisk. Jag känner en hel del som har problem med det  elektroniska. Det är ett problem som växer, framförallt i takt med att vi sitter allt mer framför datorerna, mobilerna, skanners. 

Vi får se vart det tar vägen. Den unga manliga generationen, barnen som 2005 är kring tio år , är den mest blåsta , odugligaste manliga generation som någonsin fostrats. Dom lever framför datorn, saknar  fysik och blir helt blåsta i huvet av all skit dom spelar. Det skall bli intressant att se vad det blir för dokumentationer  när dom växer upp? 

Jag kan lova att kvinnorna kommer att ta över för dom har energin, medan killarna kommer  sitta på sina äschlen och vara odugliga. Det börjar redan synas i pressen, se på  unga kvinnor som Elin Berge, Tora Mårtens osv. 

Det finns inte en ung manlig fotograf värd namnet idag. Joakim Eneroth ? Dom flesta har  ingen produktion. Lite bilder, en utställning, eller två. Thats all. Jag får börja leta bättre. Kanske kan den nya tidningen Motiv ge mig lite ledtrådar?

  

                                                                        x

 En vecka före jul ger jag upp, går till doktorn och magnetröntgar mitt högra knä. Jag har en svag aning om att det börjar bli utslitet. Bakom knäskålen är det inte som det skall. Det ger mig huvudbry, ser mig själv sitta i rullstol om fem, tio år. 

Det är så här det är att bli gammal, tänker jag. Och fort går det. För ett år sedan var mitt knä helt okej och nu har det  blivit skit. Hur skall det gå med skidfotograferandet? Skall jag lägga av? Vilka är alternativen? Jag börjar omedelbart fundera i banor på resefotografi  i  varma länder? 

Istället för att deppa ihop ser jag nya möjligheter. Och rullstol,,,okej då? Jag får byta lägenhet, flytta ner på bottenvåningen, få egen trädgård. Allt känns plötsligt spännande bara för att jag fått problem med ett knä. 

- Det löser sig, säger min fru. Du behöver ju inte  ladda på som om du var Herman Maier hela tiden då du åker skidor. Då kan du säkert åka i tio år till.

- Vad är det här tänker jag? Skall jag behöva åka skidor i tio år till? Jag hade ju precis börja tänka sköna tankar om att befinna mig i varmare länder hela vintern. Skall jag nu tillbaka till det här förbannade slitet på skidor, isiga pister och hopplösa  fjällorter?

Jag går och lägger mig, några visdomar  rikare. Den kanske viktigaste är att om fantasin finns, löser man det mesta. Det finns alltid en framtid.

                                                                x

Min son går till skolan. Klockan är precis 0800. Det är mörkt ute, tre dagar före julafton. Jag har köpt julklapparna. Allt är klart. Funderar över vilken lycka det är att ha barn och hur många manliga fotografvänner jag har, som är bra pappor. Fortfarande delar inte män och kvinnor lika på  barnuppfostran, men det kommer allt mer. Ja, jag skulle vilja säga at det kommer i rekordfart. Att vara frilans och ha barn är den ultimata kombinationen. Att kunna vara flexibel, stanna hemma, arbeta hemma om det behövs. Jag behöver bara tänka tillbaka till femtio , eller sextiotalet, så inser man hur mycket det gått framåt med jämlikheten i barnuppfostrandet. 

Jag tänker ibland på många  av mina fotografiska hjältar som gav sig ut i världen, lämnade sina barn hemma. Jag tänker inte fördöma dom, det var en annan tid, andra krav, men vad dom har missat  med sina barn. Å andra sidan kräver  barn  kontinuitet, en slags ordning och det är det som känns kvävande ibland. Har man tur kan man ta igen det senare i livet då dom växt upp, men då är det ju barnbarnen man vill se och uppleva?  

Jag har flera pärmar med negativ på barnen och en dag skall jag göra  en barnbok tillsammans  med dom. När jag själv växte upp fanns det kanske 10, 15 bilder på mig som liten att  titta på. Mina  barn får en bank med bilder, varje steg i deras uppväxt finns dokumenterat. 

Själv skall jag skriva en bok för mina barn om mitt liv, så dom vet sin historia och så dom också får veta hur jag upplevde deras barndom.                                                          x

Vaknar upp på morgonen, läser en artikel i DN om folk som bor i norra Sverige och inte har ljus på flera månader. Vad gör en fotograf där uppe? Emigrerar? På en annan sida i tidningen ser jag en fruktansvärd bild. Tre valarbetare blir utsläpade ur en bil i Irak och grymt avrättade. Det är en av de värsta bilder jag sett i hela mitt liv. Den är så grym att det är helt sjukt, samtidigt gör bilden mig helt förtvivlad även från andra perspektiv. Det är en krigsbild, en bildbyråbild och sådana är bilder används hur som helst, i vilka syften som helst. Här skildrar det hur några  människor avrättat några män som jobbar för att ha val i Irak. Men det är också lätt att läsa den som att muslimer är galna, våldsverkare. Alla muslimer är galna, alla muslimer är störda, religiösa osv…Muslimerna håller på att komma upp i judarnas klass vad det gäller att vara illa omtyckta. Den nya världsordningen går ut på att skilja muslimerna från de andra. Det är hemskt och det begränsar världen. Vilken  europé vill resa till ett arabland längre?  

Jag minns själv då jag reste omkring i krigshärdar som Libanon, Israel, Baskien, Sydafrika,… Hur ofta träffade jag inte fotografer och filmare som levde på att sälja en bild eller en filmsnutt på tio sekunder till nyhetsbolag. Hur skall man kunna kontrollera sitt arbete då? Hur kontrollerar AP-fotograferna sitt arbete? Hur vet dom att rätt saker blir sagda till deras bilder? Den simpla sanningen är att det vet dom inte och bilderna används också hur som helst. Vad som är sant och falskt i en bild får vi aldrig  veta. Det avgör redaktörerna  som publicerar den. Nu finns det fotografer som tar ställning i sitt arbete. Eugene Smiths krigsbilder är ett genuint nej tack till krig. Han fick själv betala ett högt pris, med svåra käkskador och livslångt knarkberoende. Don Maccullin är en annan fotograf vars bilder är ett stenhårt ställningstagande mot krig. Han hade en klar ide om varför  han fotograferade och med tiden blev  han också bojkottad  på krigsskådeplatserna. Han  hade helt enkelt för kritiskt öga. James Nachtwey är en annan krigsfotograf vars bilder bär den sociala patos som gör att man på något vis förstår varför bilderna är tagna. Han ser sig som ett vittne till vansinnet och har liksom  Don Maccullin betalt ett högt personligt pris. Han har blivit allvarlig skadad många gånger, senast 2003, var har riktigt illa ute då en handgranat kastades in i hans bil och han höll på  att stryka med . Troligtvis kommer han en dag att dö på slagfältet för han verkar inte vilja lägga av som både Maccullin och Smith gjorde. Smith  gick ju över till att beskriva sociala  skeenden i samhället, medan Maccullin sökte en slags meditation genom att fotografera i Indien och i skogarna kring sitt hus utanför London. Den patos och det ställningstagande det här fotograferna visat är ovanligt. Det gör deras bilder tydliga. Man kan gott säga att dom skiter i objektiviteten och tar ställning för något genom sina bilder, till skillnad från de flesta  pressfotografer som är nöjda om dom prickar skärpan med autofokusen.

 

                                                             x

På juldagen drar jag mig nedför backen. Precis på samma sätt som förra året. Medan jag går den korta vägen till Nytorget, några kvarter, max fem minuter säger min son, så hinner jag gå igenom läget från förra året. Det är precis samma värdelösa skitväder som det alltid verkar  vara i Stockholm före jul.  I ett fönster hänger en lapp där det står ” Killar, ni som planerar att råna vår lokal, ni blir fotograferade och allt av värde är borttaget”. En sådan skylt väcker utan tvekan ett visst intresse. Jag tar en bild på skylten. Efter jag gjort det så slår det mig att jag säkert blev filmad och nu är jag misstänkt som rånare, eller ?

Jag halkar vidare nedför backen. Det är helt folktomt. De enda som kommer och kutar är Ulla Montan o hennes man. Dom är på träningsrunda och det är vackert att se hur  dom springer ikapp. 

Själv haltar jag vidare. Jag har ont i ett knä. Det är en sak som har skett. Är det ålder som tar ut sin rätt? Troligtvis, och jag käkar vidriga  inflammationstabletter som får mig att bli spyfärdig. På arbetsfronten  har inte skett så mycket. Jag har genomfört vad jag planerat och jobbat med i flera år, men precis innan jag kommer till Nytorget slår det mig at jag skall göra en stor Stockholmsutställning med gamla och nya bilder. 

Jag vet inte varifrån iden kommer, men den finns bara  där och samtidigt bestämmer jag mig för att tillbringa nästa vinter i Kambodja, plåta och skriva i huvudstaden. Allt  det här bestämmer jag mig för på den korta vägen, bara några kvarter , eller fem minuter som min son säger.

                                                                        x

Köper tidningen Foto. Vet inte riktigt varför jag gör det? Det är trots allt den enda tidningen i Sverige som visar fotografi , tillsammans med Motiv. Tyvärr visar Foto ganska enahanda fotografi, men det går att  hitta pärlor. Jag ser på japanen Kenro Izus bilder. Dom är tagna med en helvetisk maskin, neggen är i bladform och på 14 x 20 tum. Inte nog med det. Karln har fått Kodak att specialtillverka film åt honom, under förutsättning att han köper film för 80 000 kr åt gången. Och det slutar inte där. Han gör sina papper själv, platinabestryker kopieringspapperen. Han gör givetvis kontakter, i format omkring 30/ 40 cm. Jag tror ingen bild i tidningen är över 13/18 cm, snarast mindre. Karln har alltså levererat bilder som är större än det man trycker och i trycket ser man tidningsrastret. Bilderna föreställer det som sådana här fotografer brukar fotografera, vackra miljöer, berg och klippformationer. Jag  vet inte om jag skall skratta eller gråta? Jag kan tänka mig att printarna blir  snygga i original, men vilket helvetes jobb för att göra lite bilder. Och vilka kostnader? Och vilken lidelse? Någonstans känner jag mig avundsjuk. Troligtvis tjänar han fett med stålar också på det här vansinnigheterna? 

                                                                        x

Klockan är halv ett, några dagar före nyår. Jag har plockat fram en massa negativ jag skall kopiera  till en framtida stor Sockholmsutställning. Det blir nog uppåt en hundrafemtio bilder. Jag kopierar dom på fiberpapper, och flatbäddskannrar  dom sedan så jag kan få upp dom i 70/100 cm utan problem. Det är alltid skönt att veta hur man skall göra med sina bilder. Det är en månads arbete nästa höst. 

Jag arbetar  efter årstiderna. Maximal skönhet, njutning är vad som gäller. När det börjar regna till hösten, är det dags för mörkrummet, tystnaden och minnena.

                                                                              X

Jag besöker mitt reservmörkrum i källaren hos en kompis i Enskede. Jag tycker det blir för dyrt att betala 1500 kr i månaden för ett mörkrum så jag hyr in mig i korta perioder då jag skall labba ordentligt. Tiden mellan den  seriösa  kopieringen tillbringar jag i min kompis källare. Jag har sett bilder från Eugene Smiths mörkrum. En fantasisk röra, känns som ett drömlandskap med bilder, burkar , lådor. Otroligt kreativt, inte blir det sämre av att Smith menade att lite tobaksrök gjorde kopiorna perfekta. Den svenske fotograf som kommit Smith närmast är väl Per Adolphson. Hans mörkrum kom nästan i kapp Smiths i kreativ röra.

Mitt mörkrum platsar också. Jag håller till i den kombinerade snickarboden och tvättstugan. Ibland då jag kommer dit kan jag inte  se förstoringsapparaten bland alla tvätthögar. Tvätt på golvet, tvätt på linor, tvätt överallt. Och på arbetsbänken ligger borrmaskinerna, hammare, lite lim. Det är bara att ta ett stadigt tag, flytta lite tvätt, driva maskinparken en meter till vänster så jag får upp skålarna , mörklägga fönstren, tända de röda lyktorna och köra igång. Mitt labb kan  heller inte användas alla dagar. När solen lyser för starkt så lyckas jag  inte mörklägga tillräcklig. Då får jag ge upp och åka hem. Så, när jag skall labba  hoppas jag alltid på regn och rusk, lite tvätt och inte alltför avancerade snickeriprojekt i källaren.

Det går ändå hyfsat. Roligare än att göra bilderna på datorn, och tänk så många stora fotografer som gjort sina bilder i köket på nätterna? Christer Strömholm påstår att han sköljde sina filmer i toaletten  på hotellrummet i Paris. Det var inte så noga, men så fick dom filmerna också konstiga svarta prickar med tiden.    

                                                                                  x

Quina Gotby är en fotograf som jag gillar. Jag vill inte dela in fotografi i manligt o kvinnligt, tycker det är löjligt. Det är helt uppenbart att kvinnor förr levde under helt andra skapande villkor än män, men det argumentet håller inte dag. Inom fotografin gäller precis samma villkor för män som kvinnor. Och Quina är en helvetes bra fotograf. Hon gestaltar sin egen smärta och hon gör det grymt bra. För bra för min smak, för jag orkar inte riktigt ta in det. Jag träffar henne utanför Stockholms Fotoantikvariat. Jag har varit där och försökt få betalt för en såld bild. Det är tionde gången jag hälsar på och har sammanlagt lyckats få loss 1500 kr av tre tusen. Nästa varje gång har ägaren inga pengar och jag får nöja mig med en kopp kaffe( efter femton besök och två tusen gav jag upp och tog böcker för en tusing).

Quina är också där. Vi kramar om varandra. Hon cyklar iväg på sin risiga damcykel. På Fotoantikvarietet hänger hennes hårda skott om ensamhet, ångest  och inre förtäring. Några veckor senare skall jag se nätverket Brudarnas patetiska utställning om kvinnor. Det var svårt att fatta om det handlade om att göra reklam för en dålig skrivare, eller om det helt enkelt bara var skitbilder nästan rakt igenom? Om man skall göra utställningar som bygger på könet så låt då för Guds skull några bra kvinnliga fotografer ta scenen i bruk. Quina Gotby är en sådan fotograf som lätt skulle kunna ha gjort något vettigt av Galleri Kontrasts utrymmen. Denise Grundstein, Nina Korhonen några andra. Varför låta odugligheten regera?  

                                                                        x

Jag träffar Åsa Franck i Berlin. Hon bor sedan många år i Berlin. Vi träffades första gången i slutet av sjuttiotalet. Jag vet inte hur det gick till. Det enda jag minns med säkerhet var att hon hade en läderväska, rökte starka cigg och diskuterade hetsigt. Det gör hon nu också, då vi sitter i henne  trånga kök i Prenzlauerberg i Berlin. Det är  några andra konstnärskompisar där. Vi talar om Afrika. Åsas favoritämne. Åsa blir så upphetsad så vi får byta ämne och snart är hon lika upphetsad där också. Allt det där känner jag igen från förr då vi delade labb på Skånegatan. Då var hon ihop med en vild konstnär som en natt bröt sig in i vårt labb eftersom han inte hade någon nyckel.

Åsa visar mig sina senaste bilder. Färgbilder från klubbar i Berlin. Folktomma , öde bilder. Det har hon hållit på med ganska länge. Jag undrar mest hur hon klarar sig ekonomiskt. Hon gör ett jobb då och då, säger hon.

På natten går vi ut på en favoritkorg i närheten. Hon är sig lik. Jag blir allt mer övertygad om att vi människor är oss lika genom livet. Vi blir äldre, tyngre, mer slitna, men inte förändrar vi oss speciellt mycket. Åsa  är sig lik. Jag med, troligtvis? Om några veckor skall hon åka till Syrien och plåta något jag inte fattar ett dugg av. Det är också typiskt henne. Hon gör  grejer jag inte förstår mig på, men det är väl därför hon är Åsa?

Några månader senare hjälper jag henne att flytta grejer ur hennes Stockholmslägenhet. Hon skänker en dubbelsäng till mig. Det slår  mig att första gången jag träffade henne höll jag på att snickra ihop en dubbelsäng. Nu får jag en dubbelsäng gratis. Hon har alltid varit generös och när jag frågar om hur det gick med  det nya projektet får jag något kryptiskt  till svar. Jo, men hon skall snart  åka iväg igen. När jag frågar var hon skall bo, får jag också något kryptiskt  svar. Jag nöjer mig med det, släpar hem sängen och sover där tills vi träffs nästa gång,  

     

                                                                             x

H sitter på mitt favoritkafe en morgon. Det är väl inte så underligt. Han bor ju i ett kvarter runt hörnet. Han ser trött och lite utmärglad ut. Jag har hört ryktesvägen att han  drabbats av cancer, dödlig sådan. 

Vi har haft våra duster ihop, men också bra tider. På 80-talet delade vi labb ihop.  Det var beläget på Högalidsgatan. Det var väl ingen lycklig period. Han ställde krav på andra som han själv aldrig levde upp till. Speciellt det här med hyran var ett evigt trätoämne. Jag flyttade i alla fall till ett eget labb, och något år efter la de andra ner labet. Vi har båda suttit i styrelsen och varit ordföranden  för Mira  bildarkiv. Det gick väl inget vidare eftersom Mira mer eller mindre gick i konkurs

Han har hjälpt mig en del och det gör att jag förlåter honom för våra duster. När han sitter på kafet den här morgonen med döden i hälarna känns det futtigt att tjafsa om gamla oförätter. Det känns som vi  outtalat, förlåter varandra för det dåliga och minns det goda  vi haft ihop. I  alla fall hoppas jag att han  också  känner det så ?

     

                                                                                x

Naturkatastrofen i Thailand slår ut allt annat. Det är för sorgligt, men jag känner också att jag skulle vilja vara där och plåta och försöka hjälpa till. På något konstigt vis märker man människans storhet vid sådana är katastrofer. Alla kämpar för det personliga och gemensamma. Det är lätt att förstå varför människan är den starkaste djuret på jorden. Vi har vår förmåga att känna empati  och arbeta tillsammans. Efter två, tre dygn med nyheter  mättas man, börjar känna ett visst trötthet över journalisterna som matar oss med samma hysteri . I tidningarna  publiceras dåliga bilder, nästan alltid utan konstnärlig integritet. Jag börjar undra var Nachtwey  är? När dyker hans bilder upp? Han har alltid sett sig som ett vittne, som någon som beskriver  verkligheten så vi skall veta.  Jag längtar  efter bilder som beskriver sorgen, eländet , men också människans oändliga storhet och kärlek. Jag hinner  knappt skriva det förrän det dyker upp en bild i DN, som är det starkaste och hemskaste jag sett på år och dag. Det som först ser ut som bråte och mjuka stenar indrivna i en bukt är en mängd människor, ryggar, kroppar. Det är en helt otrolig bild och jag tänker på den hela dagen, på bildens ohyggliga innehåll.

Jag ringer mina kompisar i Thailand. Alla har klarat sig. Jag är glad för det, men världen har en kollektiv sorg, och på gator och torg tar sig människor samman och försöker ge en skärv till de som förlorat allt. Och någonstans är det där fotograferna skall finnas, för att skildra hoppet, kärleken  och tilltron. 

                                                                       x

 I mitten av januari kommer ljuset plötsligt tillbaka. Gatorna fylls med en ny energi. Jag åker skidor varje dag, försöker fotografera, men det blir för lite bilder, trots att motiven passerar mig hela tiden. Det är för roligt att åka, men jag försöker skärpa mig och ta lite bilder. Jag fokuserar på invandrarkillarna som aldrig sett ett par skidor förr och tjutande flyger nedför backen. Dom är helt galna.  Där finns bilder att hämta. Jag ställer mig i backen och det första som händer är att jag blir överkörd av en sådan där galning. Han kunde inte bromsa och glider rakt in i mig. Jag letar glasögonen i en halvtimme. Dom har glidit iväg nedför pisten. Mina skidbilder blir alltmer ett skämt.

                                                                        X

Katastrofen i Asien börjar tunna ut. På något märkligt vis tycker jag  media skött sig med ära, lyckats hålla sig från snasket. Det är nästan så man inte tror det, men de bästa bilderna och ögonvittnesskildringarna skedde av amatörer, turister, folk med egen videokamera eller digitalkamera. Det som startades av Kodak med Instamatic har nu utvecklats  till allmänhetens media. Alla har en kamera, om inte annat i mobilen, och alla fotograferar hela tiden. Snart behövs inte nyhetsfotograferna längre. Allmänheten tar över och fotograferna kan förhoppningsvis ägna sig åt berättade och fördjupning?

   

                                                                              x

I natt drömde jag att jag satt på ett podium och skulle svara på hur jag arbetar? Jag svarade ungefär så här: För det första. Det finns ingen plan längre. Jag kan knappt svara på en enda fråga längre, för jag vet inte svaren , och vet inte heller om svaren är det intressanta^? Det jag vet är att arbetet börjar med VAR jag är eller bor. Eftersom jag har barn och att vara far är min viktigaste uppgift, så arbetar jag där jag bor med mina barn. Jag gör inga jobb, beställningsuppdrag utan arbetar med de projekt som finns inom mig. Längtan efter kärlek, faderskapet, kåtheten, min fysiska närmiljö, gatorna, cafeerna, barerna, nätterna, morgnarna, siestan, badkaret. Överallt tänker jag och formulerar mig i dagboksform. Sten läggs till sten, projekten växer fram på samma sätt som ett hus byggs. Det tar två eller tre år att bygga ett projekt med bild och text och få det utgivet eller upphängt som utställning. Alltid två projekt, eller tre på gång samtidigt.

Svaren finns i arbetet. Varje svar föder nya frågor. Att färdigställa handlar om ekonomi, publicering, stipendium, ekonomisk överlevnad. Varje period  livet har sina projekt. Äventyret, kvinnorna, kärleken, barnen, tonåren, åldern, döden, staden och landet.

Det handlar om att försöka förstå sin tid, men framför allt sig själv. 

Jag arbetar långsamt. Vissa veckor tar jag bara en rulle film, andra inte en bild, sedan kommer perioder då jag tar fler bilder, men jag har aldrig perioder då jag bara är fotograf. Det är alltid så mycket mer, kärlek, barn, skriva, sova, älska, sitta på cafe, drömma. Jag fotograferar då det uppenbarar sig att det finns en bild framför mig. Jag väntar, söker sällan. Ibland finns bilden där och jag reagerar inte. 

De otagna  bilderna är betydligt fler än de tagna. Det gör inget. Mitt  liv räknas inte i de tagna bilderna. De otagna  är lika viktiga, lika avgörande. Jag fotograferar för mig själv och för att bli älskad, sedd och ekonomiskt oberoende. Tycker  någon annan om mina bilder blir mitt liv ljust, inte fulländat, men en viss lycka sprider sig i mig.

Det är texten och bilden som är det avgörande. Poesin möter jakten. Meditationen möter aggressiviteten. Mina två sidor. På och av. Mörkt och ljust. Svart och vitt. Färg är omöjligt, kladdigt. En färgbild kan stå som komplement och förstärkare till svartvita bilder, som ett utropstecken.

Som sagt. Jag har inga svar. Jag vet bara att något pågår. Att jag har en slags kalender där  olika saker genomförs. Skidåkning, fotografering, skrivande, kopiering, utställande. Jag arbetar som en bonde, sår, samlar i ladorna och säljer när det är malt och förfinat. 

Det finns många fotografer att beundra. Alla dessa som uttrycker något som ligger dom varmt om hjärtat. Det är ett sätt att göra världen bättre. Christer Strömholm, Salgado, Eugene Smith, Bresson, Danny Lyon, är mina förebilder. Det finns fler, men man orkar inte söka hela tiden. Det viktigaste är ändå det egna arbetet, de egna tankarna och  erfarenheterna.

Jag har skrivit detta, bäddat om sängen, städat lite, gjort frukost till min son som i sin tur skippade den frukost jag gjort och istället åt upp pannkakorna som var tänkta som lunch och det drev mig tillbaka till punkt noll igen.

                                                                          x

Får besök av Petter, en ung fotograf som jag följt genom åren. Han bor numera i Malmö, men vi träffades för några år sedan då han kom hem till mig och visade bilder. Han har rest till Irland och bott i Dublin och varit en kort sväng i Brighton. Hans bilder är så olika mina. En annan generation, svartare, som en slags krigstillstånd.

Det jag frågar mig är om dom representerar fotografens livsinställning, eller om det är en sann bild av den tid vi lever i?  Hur jag än vrider på det hela så är det intressant och inspirerande att nya , unga fotografer söker skildra sin samtid. Det enda jag inte fattar är att inte fler gör det?     

                                                                   x

Jag åker till backen för att plåta skidåkning. Stanna ett slag med jibbarna, de unga killarna och tjejerna som hoppar och leker i backen. De hoppar och svänger och skrattar  tillsammans. Det står en kille vid stupet med en liten filmkamera. Han filmar varje hopp och sedan samlas man för att kolla i monitorn. Är det den nya fotografin? Jag undrar om jag själv skulle stå där med en filmkamera om jag var i den åldern? Hade jag sysslat med stillbild överhuvudtaget ? Det jag ser är att allt fler  filmar som fotografi, istället för att göra stillbilder. De som vill syssla med stilbilder framöver har ingen ljus framtid framför sig. Jag tror fortfarande att den som sysslar med att skildra sitt liv och sin samtid på ett konstnärligt sätt har bäst förutsättningar för att kunna leva på sina bilder.

                                                                              x

Precis innan jag skall dra iväg till Åre för att åka skidor och plåta kollar jag mejlen en sista  gång. Jag har fått ett meddelande från ett stort museum  Norrland. Det är ett koncist  och kort meddelande: Vi har fullt hela 2005, men du ligger i pärmen med prioriteringar. 

Jag känner den här vanmakten som gör att jag  vill ge  upp som frilansare. För mer än ett år sedan kontaktade jag museet med mitt nya projekt och för tio, elva månader sedan sa dom att i början av 2005  skulle det nog fungera att ställa ut. 

Visst, pyttsan. En samling skitsnackare är vad de flesta museieintendenter är. Det finns bara en sak som gäller och det är skrivna kontrakt, men det fungerar inte med frilansare för hela upplägget är att museerna skall kunna bestämma in i det sista. Det som retar mig mest är att museet troligtvis strukit mig för någon skitutställning som En dag i Sverige, eller   ännu värre: Instabilt.

Det är bara att bita ihop och köra vidare. Jag  kanske skulle skaffa mig ett enkelt kvartsjobb, en dag eller två i veckan, för att dra in pengar och skita i museivärlden? På väg upp till Åre kollar jag i Friluftsliv där jag gjort ett jobb om Anja Persson. När jag sa vad jag ville ha för jobbet tyckte dom det var dyrt och jag fick sänka till hälften. Jag skrev texten och gjorde  bilderna. I  tidningen blev det fem sidor och jag inser att jag sålde mig för billigt.  

                                                                        x

 Jag  har varit yrkesfotograf i trettiofem år och aldrig sett det som ett jobb, mer som ett sätt att leva. Nu står det still, vet ej hur jag skall utvecklas, känner mig nästan färdigutvecklad? Det känns hemskt att säga så, men jag vet inte riktigt vad jag skall lära inom fotografin? Jag gör mina kopior som jag vill att dom skall se ut. Jag vet precis hur jag skall fotografera för att jag skall få de bilder jag vill ha. Nu handlar det återigen om att leva så som jag vill  för att komma åt att göra de bilder jag vill göra. 

Monika, en ung fotograf som åkt med till fjällen, lånar ut sin Nikon D70. Jag  plåtar lite med den, fullständigt värdelös. Vilken sökare? Går ju inte att se skarpt och upptäcker också att  bilder som överexponeras tappar all teckning och blir svarta. Ändå tycker jag det är roligt med det digitala. Det är nytt, enkelt och smidigt, trots att det knappt går att använda. På kvällen när jag ligger i sängen och skriver det här ser jag tillbaka på en fantastisk dag med sol, snöstorm,  tusentals svängar  lös och hård snö, renar på fjället, och några försök till att översätta läget i bild. 

Jag är lycklig människa och längtar efter morgondagen med nya svängar och nya  möjligheter  att skapa bilder.

                                                                       x

När jag ligger i sängen och tar siesta ringer Petter, den unge fotografen med de trashiga bilderna från Dublin, Malmö och Prag. Han har visat dom för Etc, som gör en ny tidning. Dom vill publicera bilderna. Det är bara ett problem. Det finns inga pengar och istället för pengar erbjuder sig Etc att köra bilderna på deras hemsida som har uppåt två hundra tusen besökare enligt redaktören. Petter vill ha ett råd? Vad skulle det vara ? Att det här är normalläget?

                                                                  x

.

Min kompis Monika skall söka sommarjobb på de olika kvälls och morgontidningarna.

- Skall du verkligen söka på Expressen och AB också, säger jag? Dom sysslar ju bara med  idioti hela tiden. Ibland kan jag få en uppfattning om att dom försöker göra oss mer korkade än vi är?

- Nej, men det är bra för mig. Jag kan få nya kontakter, och behöver tjäna mer pengar.

Det här snacket har jag hört sedan jag började som fotograf på sjuttiotalet. Att det är bra med kontakter, att man skall utvecklas …. Vad är det för bra med en kontakt på en tidning som man varken läser eller respekterar, till och med avskyr? Är det inte bättre att lägga sitt krut på sin egen fotografi eller någonstans där man kan göra något som man kan känna sig stolt över ? 

                                                                   x

Det är dom små grejerna som gör det. I flera veckor har jag haft svårt att göra något, men en dag går jag förbi en affär med väskor. Hittar en kameraväska där leican o Nikonkameran går ned perfekt. Den sitter som guten på axeln. Plötsligt blir det lätt att ta bilder. Jag träffar min grekiske vän Vassilis. Han är fotograf i Grekland, fick sina Kykladiska bilder publicerade i en tysk resetidning på 80-talet. Efter det har det inte hänt så mycket. Hans karismatiske morsa tvingar honom att sitta i deras souvenirbutik hela somrarna på ön Naxos. Nu har Vassilis smalnat av och haltar en aning. Han berättar att morsan dött i en trafikolycka, och han haltar för att han fått menisken sönderslagen i en fight i Berlin.

- This is my bad year, säger han. First my mother, and then the fight…

Jag vet inte om jag tror honom? Han har alltid klagat over att han måste sitta i souvenirbutiken  halva året istället för att plåta. Och morsan var ju ett  plågoris av Guds nåde...Det här är kanske hans goda år. Vem vet ? 

                                                             x

När jag tittar på den unge fotografen Petters bilder funderar jag över vad jag själv gjorde i den åldern, 24 år? 1973? Då hade jag tagit studenten, gjort lumpen som kustjägare, börjat studera ekonomi i Uppsala, rest ner till Stockholm, gått längs Hornsgatan och gått in på en fotoaffär, sett en Nikon F utan ljusmätare som jag köpte. 

Det var då jag tog beslutet att bli fotograf på allvar. Jag tog tåget tillbaka till Uppsala, försökte ljudisolera kameran med blommig tejp. Det var hippietider och min kamera blev blommig och något tystare. På nätterna gjorde jag bilder i badrummet, på dagarna studerade jag ekonomi, sedan psykologi. 1972 flyttade jag ner till Lund med min blommiga kamera, fortsatte mina studier, som alltmer anpassades efter min framtida karriär som  fotograf. Drama, teater, film blev den  slutliga ämnesinriktningen efter att ha sökt mig omkring i juridiken, psykologin och sociologin. 

När jag var 24,  bildade vi Grupp Fem, en bildgrupp. Efter det var jag professionell fotograf. Jag kunde inte mycket, men jag hade inriktningen klar för mig. När jag vacklar i mitt arbete försöker jag minnas och återskapa den här frenesin och intensiteten jag hade inom mig inför arbetet. 

Det brann i mig hela tiden, en slags blandning av kåthet, äventyrslust, rädsla, rent av skräck och djävlar anamma. Det var ett stålbad där allting var nytt, spännande och det viktigaste var äventyret, kvinnorna, mötena och bilderna. Det var en fantastisk känsla som jag inte alltid orkar med längre, men en känsla som gjorde allt möjligt.

Jag hade aldrig några tankar på utställningar, böcker, utan allt gick hand i mun. Det föddes nytt hela tiden och allt fick anpassas efter det rådande ekonomiska läget. Inga pengar, få och små bilder. Mer pengar, fler filmer och fler bilder. Aldrig att  jag var beredd att sälja  mig till någon skit för att tjäna pengar. Jag vakade på nätterna, var fotolärare och gjorde ibland ett fotojobb. Eftersom jag hatar att göra fotojobb, och ännu mer att vara fotolärare,

så var jag tvungen att överleva på sjukhusvaken  och mina egna projekt.

Petter är i samma läge, lever fattig som en lus, men producerar hela tiden i det lilla, efter vad han har råd med. En kortfilm till tv, en utställning, en resa,, Det växer fram något som är av värde, en bild av hans liv och hans samtid, berättad inifrån. Det är för mig fotografins innersta och viktigaste väsen: Berättandet.  

                                                                   x

     

Vartannat år går jag till tandläkaren. Man förstår inte varför  en tandutdragning o lite lagande kostar tre tusen kronor. Efter tandläkarens rippoff går jag på cafe, hittar en ny Nöjesguiden. Dom har haft sin årliga utdelning av bästa cafe, bar, film osv…Alla konstarter är med, dans, film, konst, musik ..., men inte fotografi. Hela blaskan är fylld med bilder, men fotografi räknas inte. Jag är den ende fotograf som fått priset, och när jag fick det slog det mig att dom aldrig publicerat en enda bild av mig. 

Jag slår up DN några dagar senare. JH Engström skall ställa  ut på Hasselblads.  Han gör en egen grej, till skillnad från de flesta. Han är dessutom nominerad till ett stort tyskt fotobokspris på 250 000 kr. Hoppas han får det så jag slipper  bekymra mig om hans ekonomi ett år.    

                                                                x

Jag blir  inbjuden av Joakim Strömholm att vara med på en auktion för Asien. Den skall gå av stapeln på Kulturhuset och mer än hundra fotografer skänker sina bilder. Vi bestämmer att träffas på Fendo, Christer Strömholms gamla labb, där nu Joakim klipper film och förvarar en del av Christers bilder. 

Lokalen är sig lik. Christers säng står fortfarande under trappan och ger  mig en minnesbild över hur pass tufft han hade det ekonomiskt långt upp i sextioårsåldern. Det var först efter utställningen på Moderna och efter han fått konstnärsstipendiet som han började få en dräglig egen ekonomi. Ett typexempel är byråkraterna i Skåne som tyckte han var hobbyfotograf och inte skulle få göra avdrag för sin verksamhet i deklarationen. Då hade han ändå fått Hasselbladspriset och var internationellt erkänd.  

Joakim är i den åldern då Christer återvände till Stockholm från Paris och strax senare skulle få sin hjärnblödning. Tiden spelas upp för mig. Jag vet inte om det är riktigt bra? Det känns som om jag måste sätta fart på allvar med mig arbete. Joakim ger mig några lappar  där Christer  skrivit ”Kloka Ord” och där han använt ett uttalande jag gjort. 

Vi går runt i lokalerna, två rum, varav det ena är labb, som inte används som det längre. Jag säger till Joakim att nu lägger jag av med det analoga. Mest för att det känns inte välkommet längre, blir för krångligt, och dyrt at hålla eget labb. Fast jag gör det med sorg i hjärtat. När jag går i Christers gamla labb och minns Christers röst , och Örjans kommentarer( kopisten) slår de mig vilka minnen Christer lämnar efter sig. Överallt bilder, lokaler, historier, flickvänner. 

En människa som Christer dör aldrig. Jag får en svag känsla av att jag borde skaffa mig en arbetslokal som är mitt eget galleri, där mina bilder och andras hänger på väggarna. Där jag arbetar med bild, där det finns en kaffemaskin, där vi föder idéer. En kombinerad utställnings och ideverkstad som sköts och styrs av mig själv. Jag skulle vilja ha lokalen nere vid Nytorget, och samtidigt starta upp en hemsida som är interaktiv, med dagbok, bilder och bildförsäljning. 

                                                                       x

Hamnar på en bokhandel i City, bläddrar i en fransk fototidning. Stort reportage om den nu döde Cartier Bresson och hans museum. Tidningen är fylld  med bilder av CB och på CB. Det som slår mig är hans kameraväskor. Små ärtburkar han bär under  armhålan.  Iklädd kavaj och slips drar han  runt världen och tar de mest fantastiska bilder och de gånger han använder kameraväska är det dessa små läderhöljen. Det är underbart att se hur lite det behövs för att skapa de bästa bilderna. Enkelheten talar för sig själv. Det jag funderar mest över är slipsen. Kanske är det dags att börja med slips om jag skall uppnå de riktiga fotografiska  höjderna?

                                                                       x

Det är första dagen i februari, sitter och tittar på Anton Corbins hemsida. Jag tycker han är en makalös fotograf. Trots att han sysslar mycket med kändiseri, så känns det som han inte gör det? Som om han fortfarande är alldeles äkta. När jag ser hans bilder minns jag när jag mötte honom på flygplatsen i Amsterdam. Jag med en axelväska som bagage och han med en liten väska på hjul där han förvarade sin Bladare. 

Corbin är en enkel man som tjänar enorma pengar. När jag ser på hans hemsida upptäcker jag böcker han gjort som ingen talar om här hemma. Dom blir inte ens recenserade eller  omnämnda i fotoskrifterna. Ser att han gjort ett samarbete med en konstnär om striptease och han har även gjort en bok o sin hemmamiljö. 

                                                                        X

JH ringer mig på  morgonen för en kopp kaffe. Jag är för trött, skjuter det till nästa morgon. Undrar om jag var lika trött i 25 årsåldern som nu, 30 år senare? Troligtvis,,,trötthet o rädslor hänger ihop, är man rädd blir man trött . När jag var tjugofem var jag alltid rädd även om jag gjorde allting, så jag var nog trött hela tiden. Idag är jag inte lika rädd men lika trött som då. Jag vet inte vad det skall anses som? Utveckling?

                                                                       x

Åker ut till Moderna och kollar i shopen efter fotoböcker. Köper Robert Franks Storyline, som verkar vara  en katalog över hans utställning i London. Den är förseglad i plast och jag köper den osedd. Tyvärr blir jag besviken då jag sätter mig på cafeet för att kolla i den. Frank var betydelsefull då han kom i Cartier Bressons kölvatten. Han var en slags skitig och nödvändig motsats till Bressons eleganta gatufotografi, men Frank stelnade snart. Hans polaroider faller mig inte alls på läppen. Mystifierande strunt skulle jag vilja säga, men med Frank så överskuggas  hans konst av känslan att han förlorat sina båda barn i knark och olyckor. Det är ett fruktansvärt öde och det lägger sig över och i alla hans bilder.

.

                                                                    x

Ser en liten förhandsvisning av film om Anders Petersen. Det är en sorglig film om vår  bäste fotograf. Filmen handlar så mycket om Anders oförmåga  att leva, framför allt leva som han lär. Det är en olycklig man, som dricker och röker för mycket, som känner sig ensam. När jag sett klar filmen känner jag mig orolig för Anders hälsa, får en känsla av att nu går han snart av, eller blir allvarligt sjuk? 

Det är en ruskig film, men sedan slår det mig att nästan alla filmer jag sett om manliga konstnärer, i slutskedet av deras liv, har varit filmer om trasiga män. Joakim Strömholms film om sin åldrade far var en ganska tung upplevelse om en  ensam man. 

Jag minns filmen om konstnären Bengt Lindstrröm, som jag träffade en del i min ungdom, I filmen var han gammal, tämligen alkad, och anfrätt på alla vis. 

Det var smärtsamt att se honom och minnas mina ungdomsår då han var en slags hjälte med sin konst, sin svarta Cadillac och sitt privata flygplan.

                                                                 x

Jag tar helt slut i backen när jag är ute och fotograferar. Jag får släpa mig själv till bilen, orkar knappt köra hem.  Det är svårt att förnya sig och inte blir det bättre av att läsa det röda kuvertet om pensionen som ligger på hallmattan. När jag blir sjuttio får jag 8500 kr före skatt. Jag kommer alltså inte ens att kunna betala hyran för min tvåa. Det blir till att bita ihop. En digitalkamera är ett måste och genomslag som stor konstnär( tjäna pengar) likaså. Jag funderar över om jag kan göra något med min pensionsförsäkring, men jag har aldrig råd att betala mer än tre, fyra hundra i månaden. Min moster drev ett fik i många år, tjänade aldrig några pengar, jobbade stenhårt och fick självklart en usel pension. Orättvisorna består hela livet. 

                                                                       X

Min kompis i Göteborg håller på att gå  under ekonomiskt, får ett jobb och då han skall skriva ut bilderna tar bläcket slut. Han har inte råd att köpa en bläckpatron för fyrahundra kronor. Han pantar en Hasselbladare, köper bläck, skriver ut tjugofem bilder och fakturerar för trettio tusen.

 

Jobb kan vara ett helvete. Jag vet inte hur många jobb jag gjort utan att ha pengar att köpa film till dom. Oftast löser det sig. Man får avvända huvudet, men ibland går det för långt. En stor finsk tidning ringde en gång till mig och ville att jag  skulle plåta Björn Borg på tennisstadion. No problem,,,jag plåtade Björn Borg, gjorde kopiorna och gick till posten.

- Behöver jag skicka dom express? Dom skall vara i Finland om fyra dagar.

- Inga problem, sa tanten i luckan. Det tar två dagar med vanlig post.

Jag skickade bilderna med vanlig post eftersom det fanns pengar att tjäna. Varje krona var viktig vid den tiden  i min karriär. 

Fyra dagar senare ringer telefonen sent på kvällen. Det är en finlandssvensk röst.

- Är det Micke Berg...?

Jag fattar direkt att bilderna inte kommit fram i tid.

- Nej, jag är hans brorsa. Han är borta, kommer hem i morgon.

- Då ringer jag i morgon, säger Finnen o slänger på luren.

Dagen efter ringer han igen. Samma visa. Jag har inte dykt upp.

På kvällen ringer det återigen och jag svarar.

- Micke Berg....

- Din dhjävel, hör jag på andra sidan. Det var du hela tiden? Bilderna har inte kommit fram, du skall få betalt  men vi vill aldrig se dig  något mer på den här tidningen.

Han slängde på luren i örat på mig, och jag skämdes som en hund. Kan man be om ursäkt i efterskott?

                                                                        x

På El Mundo är det som vanlig. Folk super långsamt men säkert ihjäl sig. Själv sitter jag i ett hörn och lyssnar på bra jazz, samtidigt som jag kollar i fotoböcker. Ägaren till El Mundo verkar vara kompis med Max Ströms förlag. Jag kollar i Jeppe Wikströms Stockholmsbok.

Mest poseringar och telekompositioner.  Går vidare till Hammarskölds bok om gravar. Jag stönar över hur uselt de flesta bilderna är tagna. Inte ett uns av gestaltning i en enda bild. Det är en tjock bok  och troligtvis har den kommit ut för att en känd människa skrivit texten? 

JH o jag sitter och pratar med två underbara kvinnor. Den ena säger att hon tror det var lättare förr. Både JH och jag opponerar oss mot den myten. Varför var det lättare förr? Det kommer alltid att vara lika svårt om man vill göra sin egen grej. Det är ingen skillnad på att vara hjärnkirurg eller långtradarchaffis. Försök backa in ett dubbelsläp i en trång tunnel. Det är lika krångligt eller enkelt som att lappa ihop hjärnan på någon. 

Allt man gör, som man gör på allvar, är svårt. Att man däremot inte  upplever det som svårt beror på att man älskar att göra det, och då försvinner svårigheterna. Kvar blir  glädjen och entusiasmen för att få hålla på. De är därför jag alltid säger till unga fotografer  som frågar hur man gör en utställning? Tänk inte så mycket, sätt igång o gör kopiorna och när du har gjort kopiorna, leta en lokal. Allt löser sig om man tar saker i rätt ordning. Att bygga slott utan grund är som bekant omöjligt. Var sak har sin tid.

                   

                                                                     x

Jag satt på Nytorget. Solen sken, bakom mig satt en kvinna, som jag var intresserad av. Solen lyste skarp, skulpterade hennes öppna bröst i sidljuset. 

- Jobbar du aldrig, sa hon? 

Jag kände mig irriterad. Hur ofta har jag inte hört detta? Jobbar du inte?

- Vad tror du jag gör just  nu, svarade jag?

- Det ser ut som  du sitter i solen  och har det skönt , sa hon.

- Du vänta , sa jag. Så här ligger det till. Jag arbetar alltid, från det jag vaknar till jag lägger mig. Det är därför jag tar siesta på dagarna,  för jag  måste bryta av tankeflödet. När jag går och fikar jobbar mitt öga. 

- Jag fotograferar människor, jag är där människor är. Det ser slött ut, men det är ett helvetes arbete att ständigt  avläsa rummet, parken och människorna. En vanlig människa fikar till 99 procent då hon fikar. Jag fikar till fem procent och bevakar till 95 procent. Det gäller hela dagarna. Varje steg är ett steg i en arbetsprocess.

Hon såg lite förundrad ut över min utläggning. Hon kanske skulle prova själv att leva på sina egna idéer istället för att skriva töntiga reklamjinglar?  .

Inte ens mina barn fattar hur jag arbetar? A menade att hans mamma jobbade på samma sätt som mig då hon gick hemma ett år och var sjukskriven och  utbränd. 

Det är som Italienreportaget jag gjorde i förra månaden. Hade någon från DN gjort det, hade det varit jobb. När jag gör det är det semester. Folk frågar mig: Hur var semestern då? 

Det irriterar mig på något underligt vis? 

                                                               

                                                                     x

Jag hamnar ofta i samtal med unga människor. Kanske för att jag är ute så ofta, kanske för att jag tycker om att se deras skönhet, lyssna på dom, bli inspirerad av deras drömmar. Härmkvällen träffade jag en ung, mycket smal kvinna på ett nattcafe. Det första jag tänkte var att hon borde äta lite mer.

Efter  ett tag visade det sig att hon visste vem jag var. Att hon inte bara pratade med mig av en händelse. Hon ville något också. Veta hur man gör då man ger ut böcker? 

- Jag skriver, sa hon. Jag har skrivit en del noveller som jag vill få ut. Vet du hur man gör?   

- Det är enkelt, sa jag. Om det inte är några bilder så kopierar du bara upp texten i tio ex och skickar den samtidigt till tio förlag. Får du nobben på alla tio kan du ge ut den själv. Det kostar runt 20 000 kr att trycka en pocket i några tusen ex.

Hon såg skeptiskt på mig.

- Fungerar det?

- Ja, det fungerar, och skulle det inte fungera så har du i alla fall gjort ett ärligt försök. Du har i alla fall en bok i näven som du kan användas som visitkort och presentation av dig själv.

Hon satt kvar ett tag med  mig. Jag bjöd henne på en kaffe och en bulle. När hon gick såg jag att hon skippat bullen. Hon är inte tillräckligt desperat för att lyckas, tänkte jag  och åt upp bullen själv.

                                                              x

 

Jag har ofta en dröm nuförtiden. Jag kan till och med rita upp den. Jag har ett litet hus vid en strand i ett varmt land. Ett rum jag sover och arbetar i, ett kök med en gästsäng. Det är bekvämt, mycket böcker och full elektronisk uppkoppling. Jag har hela världen i min dator, som också är min arbetsplats.

När jag går ut på bakgården står det  ett bord under ett träd. Det är där jag sitter de varma dagarna och det är många varma dagar i min dröm. Utanför mitt hus står en motorcykel, någon slags Honda eller BMW, som duger att köra på landsväg och grusväg med. Mitt liv är enkelt. Jag tillbringar största delen av mitt liv i det där lilla huset, skrivande och fixande med mina bilder. Det är sällan jag ger  mig av därifrån. Någon gång varje dag tar jag hojen till närmaste café eller bar där jag ljuger lite med de andra innan jag återvänder hem till huset och mitt arbete. 

För trettio år sedan hade jag en annan dröm. Då klev jag alltid av ett flygplan som landat i ett land i kris, i krig. När de andra människorna klev på planet, var jag galningen som klev av, gav mig ut i äventyret och vansinnet. Jag hade alltid en grön Domkeväska på axeln, ett par extra kalsonger och en skjorta förutom hundra rullar film.

Den gröna väskan står i hallen i den senare drömmen. Den om det lilla huset. Väskan används inte så ofta, kanske när jag skall åka till badet , eller handla något?

När jag tänker på de här drömmarna förstår jag hur jag förändrats på trettio år. Hur lite äventyret lockar på det gamla sättet. Det finns andra äventyr, för äventyr måste jag ha, men dom får  befinna sig på gångavstånd. Det slår mig också att min lägenhet är som det  lilla huset i värmen. Två rum, uppkopplad mot världen, en arbetsplats. När jag går ut , går jag  inte långt. Till baren El Mundo, Cafe Skåningen på Nytorget , eller ut i Vita Bergen. Och där ute, händer små äventyr hela tiden. Det är helt uppenbart att jag långsamt håller på att flytta till de varma landet med det lilla huset. Det är också uppenbart att det är så jag vill ha det. 

 

                                                      x

Det blir höst. Jag kommer hem från mina  Greklandsmånader. Vi träffs på El Mundo. Några av polarna har supit hela sommaren, kommit något steg  närmare alkoholismen. Jens Assur sitter i ett hörn med en kvinna, ser ut att vara i form. Många ser  bra ut, solbrända och friska.

 JH har kommit hem från skogen. Har varit ute och kört bil, sett en älg som stod på vägen. Det är en korkad älg, för den flyttade inte på sig. JH klev ur bilen för att ta några kort. Älgen stod kvar och JH kom på att han inte hade film i kameran, hoppade in och vände bilen, körde hem, stoppa film i kameran och körde tillbaka. Och tro det eller ej? Älgen stod kvar. JH klev ur, plåtade älgen med sin mellanformatskamera. 

- Jag har alltid velat ha en bild på en älg, sa JH o såg grymt nöjd ut..

Det är i alla fall hans version av hur det gick till? Själv  hade jag just sett en utställning av Gerry Johansson på Fotografins hus. Ett slags svenskt rekord i tråkighet, så JHs historia om älgen kändes ganska passande. I alla fall lyfte den upp den svenska tråkigheten ett snäpp. Annars är det ett sällsynt mörker över svensk fotografi. Det utbildas folk överallt, men alla försvinner in i reklambranschen, eller ner i ett djupt hål någonstans? Det finns heller ingenstans att visa bilder. Inga tidningar, inga lokaler.

Jag känner själv en klar misströstan, tillbaka till början av nittiotalet då fotografin nästan försvann. Funderar på att lägga av helt? Mina kompisar arbetar och ställer ut allt mer utomlands. Jag gör också det, men det är inte lika roligt som att ställa ut hemma. Två faktorer har varit avgörande: Digitaliseringen, som innebär att folk slutar göra kopior och därmed försvinner också tanken på utställningar. Den andra faktorn är bristen på lokaler och tidningar som presenterar bra fotografi. Jag känner att jag måste återgå till mina sjuttiotalstankar. Leva enkelt, göra små intensiva utställningar på cafeer, på plank, kanske till och med bara dra upp ett snöre i en park och hänga bilderna med klädnypor. Något måste helt enkelt hända? Fotografin måste vitaliseras och göras rolig, bli en orsak till att träffas.                                                                

                                                                      x

Det blir ett slut på den här texten också. Jag började på Erstagatan, någon gång i början av åttiotalet. Nu är det 2005 och mycket har ändrats.

Håkan fick göra sin hjärtoperation, men kom tillbaka till livet. När jag skriver det här har han precis återvänt efter några veckor i Kina. Den konstnärliga satsningen kom av sig och under sommaren fyllde han femtio.

JH hade tänkt  flytta med sin kvinna till Småland. Det sprack i sista stund. Hon stack söderöver, medan han hänger kvar med mig på El Mundo.

Själv skall jag ge ut  en  bok, fadern, sonen och älskaren. Jag kontaktade några olika museer  för att ställa ut bilderna. Fotografins hus var intresserade. Efter otaliga  försök till möten och besked så beslöt vi att ställa ut bilderna i december 2005. 

När jag infinner mig på  Fotografins hus så visar det sig att dom tror det är i december 2006. Ett år senare. 

Jag blir lite trött. Vi gör upp att jag skall ställa ut på sommaren 2006 istället. Dom skall bara kolla läget. Om en dag eller två skall jag få ett mejl om att det är klart. Det är fyra månader sedan. Mejlet har ännu inte dykt upp.

Moderna  visar en bra fotoutställning med Arbus, Model och Strömholm. Jag blir inspirerad 

och finner en utställningslokal för mina bilder.

Jag skall pröva  det digitala. Hittat en kamera jag gillar. Vi får se om det fungerar? 

Jag stänger datorn, ser ut. över min balkong. Det är grått idag. Jag tar med mig Leican, går ut en sväng. På El Mundo hänger Elofssons bild fortfarande i dörren. Jag viker av till vänster , går uppför Bondegatan. Det är inte långt, bara några minuter, sedan är jag på Nytorget. Där händer det alltid något.

The Dark Book. Den sista delen.

2013, december.

Jag börjar skriva på det här i Tandådalen. Bor på ett lägenhetshotell, ganska ensamt,

mörkt utanför fönstret. Det är de första dagarna i december 2013.

Jag sitter här i min lya och tänker på vad Christer Strömholm skulle säga om mitt

läge. Jag är ensam, jag tänker och jag läser Kristian Lundberg. Jag läser att han

skriver väldigt ryckigt. I snabba rytmer, sätter en äggklocka på ringning efter en kvart

och så öser han på fram till dess. Jag fungerar på samma sätt. Jag är snabb, nervös,

fastän jag blir allt mindre nervös med åren. Nu är jag sextiofyra.

Den andra grejen jag tänker på är mitt Psa-värde. Det är tydligen inte så perfekt. Å

andra sidan har jag alltid haft en slags prostatit från min cykelkarriär, alla förfrysningar,

men jag känner mig i alla fall orolig.

Igår var jag till kukdoktorn och tog min biopsi på prostatan. Det var faktiskt ganska

jobbigt. Han gjorde tio knäpp och de första fem var okej, men de fem sista kostade

på rejält. Gjorde ont som fan och jag körde bil hem. Tur jag tog bilen till Nacka. Jag

hade tänkt cykla men det hade varit för mycket. Sitta på en penetrerad prostata är

nog inte så kul. Jag blödde som fan och eftermiddagen gick i en slags vilande läge.

Jag pissar blod då jag går på muggen. Det är biopsin och så ska det vara. Det

känns ändå jobbigt. Det känns som jag driver ett dubbelliv med We, men dagen har

gått och jag känner mig bättre, piggare. Jag läser på om allt jag kan hitta om prostatacancer.

80 procent av de som har förhöjt värde har inte cancer och biopsin prickar

hur lite som helst i prostatan. Snacka om trubbigt verktyg. Hittar de inget den här

gången kanske de vill göra om provet. Suck, det får jag väl kanske pröva, men det

tar emot att göra om det.

Vaknar på morgonen, ser att jag blött i sängen, döljer det för min fru. Hon fick i

alla fall igår ett positivt besked om att hennes onda inte var något. Röntgenbilderna

var bra. Nu ska jag fixa mitt. Jag kanske ska säga till henne att jag gjort en biopsi,

men jag tror ändå att jag avvaktar. Kan jag bara få det att sluta blöda så är det okej,

sedan får vi se hur knullat går framöver. Nu har jag ingen lust och det har jag aldrig

känt förr, ingen lust. Livet är märkligt. Jag tvättar lakanen och skriver en blogg om

mörkret inom konsten.

Vi drar till Spanien, till en by i bergen. Ett kulturhus, som jag inte fattar varför det

kallas kulturhus? Är det för alla konstböcker i hyllorna, eller för att det bor en annan

författare i huset samtidigt med oss? Huset är fint och byn läcker. Jag hade hoppats

få med cykeln till Spanien men läkaren avrådde, tyckte jag skulle vila prostatan. Det

var ett dumt råd för i Spanien drällde det av cyklister och jag blev grymt avundsjuk.

Jag hade kunnat sitta på en dubbel blöja och cyklat några mil varje dag.

Efter tre dagar flyttade vi ner till havet, Torre del Mare. En liten stad där vi hade hittat

en lya på taket på ett hus. Vi hade fint sex men We tyckte jag skulle spruta också,

men jag sa att jag ville vila ballen lite. Hon köpte det och jag kom på ett namn för mig

själv: Det andalusiska spjutet. Tantrasex fungerar.

Dagen efter vi kom hem gick jag till doktorn för att få besked om provet. De hade

hittat en millimeter cancer och jag hade ett Gleasonvärde på 3+4, dvs 7. Det var inte

kolsvart läge. Kunde ju vara värre. Jag hade helt enkelt prostatacancer, men hur det

skulle gås vidare kunde inte doktorn säga. Mina värden skulle gå till Södersjukhuset

där de skulle titta på mina labbprover igen, se om det skulle bli åtgärder.

Jag åkte hem från Nacka sjukhus, runkade för att se om jag hade blod i urinen.

Det hade jag, måste alltså fortsätta att mörka läget för We. Hon var i lite dålig form,

hade ont i huvudet och ryggen och jag blev lite less på kvällen då hon gnällde över

sina krämpor. Höll på att säga att nu ligger du bredvid en man som har prostatacancer.

Sluta schåpa dig, låt oss älska istället. Det kanske är sista året vi kan göra det.

Jag har en del polare som opererat sig för prostatacancer och konstigt nog hade

de alla bra stånd. Visst, det hade varit en del skit efter operationen, men det hade

löst sig bra. Eller som en av polarna sa: Micke, jag har fan aldrig haft bättre orgasmer

än nu.

Det blev vår i stan. Jag plockade ut en av mina racercyklar och började träna. Nu

gällde det att hålla formen, se till att jag var i kanonslag om det skulle bli operation.

Då skulle jag nog få pissa taggtråd och ha kateter en vecka eller två, men sedan

borde jag ju kunna komma på benen.

En tanke man får är ju att nu måste jag avvakta, känna in, ta min tid. Jag kände

precis tvärtom. Nu gällde det att ta tag i livet. Jag beställde direkt biljetter till Naxos

och vår höstperiod på ön. Inte fan tänkte jag att en eventuell operation skulle få stoppa

livet. Jag ringde också upp min son och min dotter för att umgås lite extra med

dom. Min far dog då han var femtio och jag 19. Min son är idag 21 och jag snart sextiofem.

Han har haft mig med i matchen ett tag men nu gällde det att stärka banden.

På samma sätt kände jag med min dotter. Att det gällde att stärka banden.

DrP ringde. Han har ju tagit sig an min prostata. Han uttryckte sig enkelt. Du har en

väldigt liten tumör. Du kan välja på att låta den vara. Det är en viss gambling. Du kan

välja att operera dig. Det är också gambling. Du kan tänka på saken tills efter sommaren.

Det är mars nu, till september, sex månaders betänketid. Vad gör jag? Hur

går det med prostataforskningen? Kan man få en cancercell att gå tillbaka? Jag har

en del att tänka på.

Jag läste någonstans att gurkmeja var starkt antiinflammatoriskt och nu äter jag det

varje dag. På något sjukt sätt inbillar jag mig att det kan knäcka eller stoppa min cancer

ett tag. Det verkar ju helt befängt att tro så men jag gör faktiskt det. Jag känner

att det är något som fungerar. Annars har sommaren mest varit cykling. Jag kanske

har tagit fem bilder i sommar, men jag har cyklat en hel del på de fina cykelvägarna i

våra trakter kring Skavsta. Jag kommer att utveckla det. Cyklingen ger mitt liv ett innehåll,

fyra, fem mil några dagar i veckan, 25-30 mil i veckan gör fantastiska saker

med mitt humör. Det som är problemet är att det tar tid och energi från annat. Fotograferingen

tex, men jag fotograferar inte så mycket längre. Det är något som dör

inom mig ju äldre jag blir. 

Jag saknar lusten, det som var så viktigt förr, är inte viktigt längre. Jag inser att ju äldre jag blir, desto mer blir jag som ung. Då tränade jag alltid, läste böcker, drömde. Det är något liknande nu. Jag drömmer mycket, jag läser en del och sitter ofta ensam på cykeln. Precis som förr.

Sommaren har blivit höst. Den period jag har svårast för, mellan cykling och skidåkning.

Dessutom är jag förkyld efter att just ha kommit hem från Grekland där vi

var i nästan en månad.

Nu kan jag summera. Snart ska jag gå och ta ett nytt Psa, läste om Ed van der Elsken,

som dog i prostatacancer vid sextiofem års ålder. Jag tycker mycket om hans

bilder. Och det kan ju ge mig en anledning till att prata om fotografi. Jag satt och gick

igenom ett antal pärmar med negativ igår, kollade igenom Ed van der Elskens bilder.

Hans bilder, liksom mina, är kärleksfulla. Det stod plötsligt så klart för mig vad jag gillar

för fotografi, kärleksfull fotografi. Elskens bilder kan påminna om Brassais, eller

Kertesz och de är så varma trots att de kan skildra mörka ögonblick. På samma sätt

är det med Strömholm, Danny Lyon, Sergio Larrain, Bresson.

22 oktober 2014.

Tog mitt Psa och träffad den trevliga doktorn som gillar att åka skidor. Det var lite

nervöst att sitta i väntrummet. Det är alltid nervöst att sitta där, men hon öppnade

med att säga: ”Det är ganska fantastiskt. Ditt PSA går ju ner hela tiden. Nu var det på

5,4, förut 7,7.”

Strålande tider. Vi enades om att inte göra något och hon frågade mig jag gjort

något. ”Gurkmeja”, sa jag. Berättade att jag åt gurkmeja på filmjölken varje dag och

att jag åt en del Cernitol, hälsokostmedicinen mot förstorad prostata. Jag skulle återkomma

i april, om ett halvt år.

1 december 2014.

Jag är återigen i Sälen. Den här gången i Lindvallen och det var här jag började

skriva den här texten om min prostatacancer. Då visste jag ju inte att jag hade cancer,

men jag hade ett Psa-värde som man ville kolla med biopsi. Nu var jag ju tillbaka

i oktober och allt hade sjunkit. Det var bra och nu får jag testa mig i april igen. Det

känns bra. Jag tänker på det ibland och ibland sjunker det in att man kan dö av

prostatacancer. Många gör ju det, men jag känner mig inte så. Det är fan inte klokt.

Jag vet inte riktigt hur jag tänker, men jag stoppar inte heller huvudet i sanden. Jag

avläser värdena kan vi säga. Jag är föremål för en undersökning, pågående undersökning.

Jag avvaktar. Jag sa också nej till att ställa ut på Fotografiska och det av en mycket

enkelt anledning. Gillar inte stället. Just nu ligger mina analoga kopior som jag

gjorde i november ute i Huddinge hos polarn Anders. De är fina. De ger mig mer än

alla utskrifter tillsammans. Det är märkligt och ofattbart att det är så.

Jag ligger lågt med fotograferandet alltså. Jag åker mest skidor och skriver lite

blogg, rensar i mina bildpärmar. Jag avvaktar. Det är som med prostatan. Avvaktande.

Kanske om fem år att jag tar tag i saker igen. Jag vet inte ens om det blir då. 

Jag nobbar Fotografiska som sextiofemåring. Det känns inte helt fel.

Frågan är väl mest vad som kommer istället?

20 april 2015.

Min fru ska strax ha femtioårsfest och samtidigt har vännen Lars dött. Hans hjärta

gav upp, femtionio år ung. Livet är inte rättvist. Det vet vi. Han fick i alla fall sin beskärda

del av beröm för sina fina bilder, men han var ändå ingen lycklig människa.

Jag har blåskatarr. Fick det i den kalla vinden längs havet i södra Italien. Det är snart

dags för ett Psa-test igen och då börjar tankarna komma.

2015, augusti. Naxos. Grekland.

Det är varmt, runt 35 grader. Jag sitter i skuggan. På balkongen och ser ut över

havet, mot Paros. Vi, min fru och jag bor på Golden beach. Ett hotell som ägs av

några vänner.

Jag var ute och simmade alldeles nyss i havet på Naxos. Min fru vet hur dålig jag

är på att simma och när jag blev borta länge trodde hon att jag fortfarande var ute

och simmade och blev orolig. Hon är orolig av sig, tänkte på drunkning, men jag satt

på en bar med en gammal polare jag träffat på stranden.

Jag mår bra helt enkelt, kanske bättre än någonsin. Jag minns att Strömholm sa

samma sak i sjuttioårsåldern. Att han aldrig haft det bättre. Livet är en resa. Jag började

fotografera 1965. Jag tävlade på cykel vid samma tid. Jag var sexton år då. Idag

fotograferar jag fortfarande och jag cyklar också. Jag kör fyrahundra, kanske fem

hundra mil om år. Det ska vara roligt och det är det.

Vad det gäller det fotografiska har det genomgått en stor förändring och samtidigt

varit exakt samma sak hela livet. Sedan det digitala kom in i bilden har jag känt betydligt

mindre inspiration. Jag kan inte förklara vad det är, men det handlar till stor del

om att alla fotograferar och att vara fotograf inte är någonting. Man översköljs av bilder

och hela tiden är det värsta skiten som premieras. Solnedgångar och annan

dynga. Idag kan jag bara fotografera för poesins skull. Jag har gett upp det politiska

ambitionerna. Alla bilder jag tycker om är gamla, typ Bresson, Kertesz osv..

Naxos är ett ställe där jag skulle vilja ha ett hem. Jag kände det redan första

gången jag kom hit. Hemma, lycklig, harmonisk. Förr var barnen med mig på somrarna.

Vi bodde i en rucklig trea i den gamla staden. Vi tyckte det var ett paradis och

jag tycker fortfarande att det var ett paradis.

På dagarna körde jag med barnen till nakenstranden. Vi hade en gammal moped

och den lille Alex satt fram på tanken och den fyra år äldre Maja satt bakom mig. Jag

tror aldrig de kommer att glömma de somrarna. Jag kan i alla fall inte göra det, för de

var mina lyckligaste.

Hur arbetar man då man vet att tiden börjar sina? Håller man igen, sparar sig?

Knappast. Vad är vitsen med det? Man arbetar för att man har lust och är man sjuttio

skiter man ju fullständigt i vad folk tycker, hur smart man ska vara osv…marknadsföra

sig? Varför det? Man behöver inte marknadsföra sig om man är sjuttio och har

gjort 50 böcker redan. Det handlar bara om att ösa ur sig, ha kul själv. Vad folk tycker

osv, det kan man ta då man ligger i graven. En intensiv bokutgivning är ett sätt att

hålla döden ifrån sig.

Jag har en plats jag gillar, i hörnet på Twang, med utsikt rakt ut mot gatan. Jag kan se huset där

Dror Feiler bor och där min kompis Krissan Elander en gång i tiden hade ateljé.

Jag skriver idag om döden, om Bowie. Han dog tydligen för en dag sedan, förlorade

kampen mot cancern. Precis som Mankell eller Jack Bruce, för att nämna några

av mina heroes som knallat iväg alldeles nyss. Jag sitter på Twang och kollar på

slasket, som strax ska frysa på. Det kommer att bli kallare. I morgon ska jag följa en

ung kvinna till doktorn för hon har cellförändringar i underlivet. Det är inte ovanligt

hos unga kvinnor, inte alls ovanligt och det går oftast bra. Men ändå, alltid detta

ändå.

December 2016.

Jag går till in trevliga kukdoktor som säger att min prostata ser stabil ut. Psa gick

ner till 6,9 och hon bestämmer att nu ska vi bara ses en gång om året. Jag känner

det som om jag får ett år till att arbeta på och så rullar det på. Jag bär på en oro och

den handlar om att om jag skulle gå bort, hur ska min fru kunna betala huset själv

och hur ska hon få det sålt. Jag ser att det säljs inga hus på Naxos, priserna går ner

men det säljs inte ändå. Märkligt situation. Vi är fast i det här huset, våra barn får nog

ta över, de får bilda en grupp som sköter huset och betalar för det då vi är borta om vi

inte kan sälja det då det blir dags.

Naxos

35 grader. Det blir en dag då jag ligger inne hela dagen, går ner till fiket och går hem

igen.

Läser en deckare och tänker på livet.

Mikael Nyqvist dör. Fan, så ledsamt. Har träffat honom några gånger, så trevlig och

fin. En gång satt han på en krog vid Nytorget och blev intervjuad och då jag kom presenterade

han mig för journalisten med orden. ” Har du sett hans bilder, jag kollar in

allt han gör”. Det tyckte jag var fint sagt och nu är han borta.

Just den grejen och värmen idag sänkte mig lite. Tycker inte det är någon ordning på

någonting just nu och ändå är det riktigt bra,men Micke Nyqvist dog av lungcancer

och det fick mig plötsligt att börja googla på prostatacancer igen. Gick igenom alternativen,

operation, strålning osv och blir lite deppig då jag läser om det negativa, alla

problem som kan uppstå och samtidigt har jag svårt att tänka mig att jag kan klara

mig hur länge som helst utan att göra något.

Det är svårt då jag kommer till det läget. Är jag helt enklt rädd för att bli opererad?

Ja,kanske det trots att jag vet att det kanske bara handlar om 14 dagar med att pissa

taggtråd och sedan kanske man kan börja fungera igen.

Jag lämnar det hela, konstaterar bara att om tre dagar kommer We till Naxos och att

jag mår faktiskt bra i kuken just nu. Bättre än på länge.

Stockholm.

En tisdag hamnar jag på akuten.

Jag har de senaste året haft en slags blåskattarsinfektioner som kommit och gått,

vissa nätter har det varit hemskt, men alltid löst sig till morgonen. Den här gången

gjorde det inte det, tvärstopp i röret. Inte en droppe och jag ringde min urolog och fick

komma upp direkt till SÖS. Jag hade nästan en liter piss i blåsan och det var ganska

jobbigt. Fick provpissa, gick inte och de satte in en kateter. Det kändes inte men

känslan då pisset rann ut var fantastisk, vilken lättnad. Jag gick hem, skulle gå med

kateter en vecka och sedan får vi se. När jag skriver det här så kan jag ju se att jag

borde ha gått till doktorn tidigare. Tänk om det skett på Naxos. Jag hade ju en sådan

här känning samma dag som jag skulle flyga hem en gång. Tänk bara känslan att

sitta på ett flyg och inte kunna pissa, en mardröm.

Dagen efter kändes det som om jag åkt igenom en torktumlare, helt slut och sov

mest hela dagen, men jag pissade i påsen. Doktorn ringde och sa att det var inga

bakterier i pissprovet och så slog det mig att det har jag ju hört förr med mina blåskatarrer.

De har aldrig hittat något i mina prover någonsin och hur många har jag inte

gjort som yngre, massor. Skit alltså, det är som om jag är felkonstruerad på något

vis, att urinröret blir infekterat och trångt,,,suck,,men så var det med det.

Dagarna går, inne på tredje dagen med kateter och det börjar kännas bättre. Jag

sover i en egen säng, lämnar min fru och sover i arbetsrummet. Det är skönt att hon

finns men jag har alltid velat vara ensam då det är jobbigt.

11 december 2017

Idag ringde min urolog. Vi bestämde att nu ska jag opereras. Varför? Jag hade för

stor prostata, en hyvling hade inte funkat riktigt bra och ända hade jag då haft cancern

kvar. Jag ställdes inför två alternativ.

Om jag opererade behövde jag inte bry mig om cancern mer, däremot blir det till att

se vad ståndet blir eftersom det skulle bli problem med att spara de sk nervtrådarna

som sköter potensen. Och sedan också det här med att man kan läcka lite.

Jag opererar, i januari, blir perfekt för då kan jag komma i form till mitten av februari

och jag har den goda våren med alla fina aktiviteter kvar framför mig.

Är jag orolig? Klart man är lite nervös men nu är beslutet taget. Då är det bara att

gå dit och göra klart det hela. No more discussion.

Om jag ser tillbaka på de fyra år som gått sedan jag gjorde biopsin så tycker jag

att jag gjort rätt. Cancern ligger kvar i prostatan, pisseriet har långsamt blivit sämre

och senaste året har det knölat till sig rejält. I och för sig vissa veckor bra, men plötsligt

en vecka med skitrögt pissande och en ständig känsla av blåskattar och till slut

tvärstopp och det är prostatan som växt sig så stor så den lutar in i urinblåsan.

Jag kom till slut till vägs ände. Hade jag kunnat pissat lättare hade jag kunnat vänta

ett tag til med operation men cancern blir långsamt större i prostatan så nu är det

dags att ta bort den.

Januari 2018.

Jag fick vänta i tio dagar innan det blev operation. Jag hade operationstid redan

0615 på morgonen. Det kändes som att åka till Arlanda.

På vägen ut till Karolinska satt jag i taxin och försökte sammanfatta de här åren

innan jag skulle opereras.

Den viktigaste känslan var att jag gjort rätt som avvaktat. Även om det ofta känts

oroligt så har det ändå varit en livsförhöjare att ha den här tumören. Att ha den stora

prostatan har däremot inte varit roligt, den har alltid irriterat, bara varit negativ, dock

har den ju varit överkomlig, men visst har detta eviga pissande och oron för att måsta

ha en toalett i närheten påverkat mitt liv, men just tumören, ordet cancer, har faktiskt

varit livsförhöjande i så måtto att jag förstått att livet är skört och att det gäller att ta

tillvara på det. Det funkar inte bara att bara vara, man måste jobba med sina drömmar

också. Det var väl ungeför vad jag kom fram till innan jag klev ur taxin och gick in

på Karolinska.

Operationen gick bra. Fick i princip inga biverkningar. Däremot hände något då jag gick för att kolla oprationen.Man såg att jag också hade en nästan två kilo stor tumör på vänstra njuren.  Det var en smäll som kändes. När jag trodde jag var klar väntade något mycket allvarligare. Den dagen jag gick för att röntga mina lungor, eftersom njurcancer oftast metastasar till lungorna, var jag räddare än någonsin i mitt liv. Jag kände det som att nu gällde det livet. När vi sedan träffade läkarne öppnade de med att säga. ” Vi har just precis kollat dina perfekta lungor” så visste jag att jag skulle leva vidare.

Jag hade vernissage en vecka senare, gick dit med kateter och blöjor, det gick bra, men tre dagar senare opererade jag bort njuren. Det var tidig vår, en månad efter operationen lämnade jag Sverige och reste till Naxos. Där blev jag hela året, fram till senhösten, byggde upp mig, mediterade, skrev, tog bilder och började cykla i augusti. Jag överlevde, kanske mer än det. Jag lärde mig en massa. Att livet är till låns och tiden på klotet är en kort tid. Men ändå: Jag var tacksam för att jag fick fortsätta leva.Och det mest konstiga, att jag hade inga biverkningar av någonting, mer än en förädisk trötthet som ibland slog till och inte gick att sova bort. Jag lärde mig hantera den också.

Det sista brevet

EGO

Självporträtt.

Jag föddes den 26 juli 1949 i Lycksele. Första månaden fick jag ligga i kuvös. Jag vägde bara två kilo, två mjölkpaket. Jag var nog ganska liten. Livet började svårt, helt enkelt. Det är vad jag tänker på. Livet började svårt. Idag är jag sjuttiotre år, sjuttiotre kilo tyngre än då jag föddes. Jag bor i Stockholm har bott här sedan 1969, på en jävla massa adresser. Mest på Söder, men jag hade också en kort period som barn då jag bodde med min mamma hos min släkt på Skeppsholmen. Det var en fin tid som jag minns den. 

Jag träffade aldrig min biologiske far, men fick en styvfar vid tre års ålder och därför flyttade vi till Sundsvall, där jag bodde tills jag tog studenten 1969. Min biologiske pappa trodde jag var av samesläkt, men det visade sig att det var han inte. Han jobbade på järnvägen som stins. Min styvpappas far var smed och han jobbade också på järnvägen. Min mor kom från en släkt där det såldes grejer, morfar reste runt i Sverige och sålde spisar i bakluckan på sin amerikanare. Mina morbröder jobbade på Järnkompaniet, Götgatan, på lagret. Min styvfar jobbade på ett skolager innan han och mamma sparade ihop och köpte en liten skoaffär. Mamma jobbade som hårfrisörska, städade på posten och lagade mat på det sinnessjukhus där hon själv senare skulle hamna i perioder med elchocker som behandling.

Min barndom har jag funderat mycket på. Var den bra eller dålig? Trots oron för mamma, hennes psykiska sjukdomar, så var den ändå bra. Vi hade en fin sommarstuga, familjen var allid vänlig och kärleksfull. Jag har egentligen inte så mycket att klaga på. 

Jag tog studenten, fick studera, fick välja i livet. Min styvfar låg på nätterna och pluggade Hermods röda böcker. Ekonomi var viktigt för honom. Mamma satte upp färgbilder i ram och glas. Bilder av kända konstnärer som hon hämtade ur den glassiga tidningen Året Runt.

Barndomen var idrott, musik och bilar. Svårare än så var det inte. Det rullade på. Jag tog studenten, hade passerat stadiet med de eviga öronoperationerna, klev ut i världen. Då dog min styvpppa, femtio år ung, lungcancer och med några oläkta magsår som kom från oron över hur butiken skulle löna sig och mamma mentala tillstånd. Jag drog ut i världen, Uppsala, lund, Spanien, Asien. Sedan dog mamma, femtifem år ung, utan lust att leva längre.

När jag skriver det här sitter jag i min lya, en tvåa på söder. Sopbilen kör utanför. Varenda dag är det en sopbil som ska hämta något. Det är vår och jag känner av pollen ganska rejält faktiskt. Min son, som sover i ett annat rum, är också pollenkänslig. 

Jag hade varit trött några år. Jag var less på fotografi, jag var less på hur allt det vi byggt upp, allt det jag levde för, blev till aska. Jag kunde inte upptäcka en enda ny, intressant fotograf, ja, Matt Black kanske, men sedan??? Jag gick tillbaka i fotohistorien och upptäckte de gamla hjältarna och jag har fortsatt med det. Samma med musiken. Har ofattbart svårt att hitta något nytt som intresserar. Jag var tvungen att återvända till de gamla hjältarna även där, och till och med till jazzen. Det är inte kul att leva om man inte tycker det som kommer är bra, att det man ser inte får en enda vibb inom sig att resa sig. Så är det och så har det fortsatt att vara. Jag levde på den där sommaren, hösten, vintern och genom 2019. I december tog jag det sedvanliga årliga provet för njuren och prostatan. Satan, PSA värde, som jag inte skulle ha. Våren 2020 blev en vår med 35 dagars strålning. Ett ganska påfrestande historia. Faktiskt jobbigare än operationerna och jag blev ännu tröttare och på det, Covidpandemin. Detta eviga inlåsande. Jag drog till Grekland och levde i mitt hus i bergen. Ett ställe som alltid ger mig kärlek och ro, en slags ensamvarg. Det passar mig.

Varför har det blivit så svårt allting, tänker jag. Det är konstigt. Förr åt jag allt, inget var farligt, allt smakade gott. Idag verkar man kunna dö om man käkar en korv eller en kaka och dör man inte så blir man deprimerad för kroppen saknar någon viktig vitamin. Själv käkar jag D-vitamin på vintern och är sällan sjuk. Jag har lite högt blodtryck, käkar medicin men det ger inget större utslag på värdet. Jag tränar fyra. Fem dagar i veckan på min cykel, kör en tremilarunda. Jag tycker om det. Jag röker inte, jag äter måttligt, dricker måttligt, knullar en del med min älskade, sover bra, stressar lite. 

Finns alltså inte så mycket mer att säga om kroppen och det fysiska. Hela mitt liv har bara handlat om en sak, att få ha en skön relation och bra sex. Det enda jag kommer att ångra på dödsbädden är att jag hade vissa moraliska grejer för mig då det kom till knullat. Jag borde ha legat med alla jag hade chans att ligga med. I min ungdom, fram till femtio, betydde sex allt, att få upptäcka en annan kropp, att få slicka en vacker fitta, att få känna doften av en orgasm. 

Jag har skrivit de här texterna ur olika perspektiv, men de är levda, kommer från det liv jag levt. Ibland tänker jag på alla som inte finns, Gunnar Smoliansky, Hatte Stiwenius, käre Lars Tunbjörk, Tuija Lindström, alla de som försvann lite för tidigt. Men samtidigt förstår man i den här åldern att inget är givet.

Jag har blivit äldre, har ett större behov av kärlekens trygghet. Idag är det mycket snack, psyksnack om ditten och datten, men vad det gäller mig så visst älskade jag mina kvinnor, de få jag älskade på riktigt och visst tyckte jag om alla jag låg med, men när det kom till kritan kunde aldrig kärleken matcha mitt behov av frihet, mitt behov att få göra allt som jag ville göra på mitt sätt. Jag saknade och behövde den tryggheten som kärleken gav, men jag avstod ändå för det andra lockade så otroligt mycket mer. Jag var besatt av min tanke på att vara en fotograf och författare utan krav hemifrån och utan krav på att dela någon försörjning. Mitt behov av trygghet, lön, boende, var minimalt. I princip var jag helt ointresserad av sådant. Jag var bara intresserad av det nya äventyret bakom knuten. 

Det var ett hårt sätt att leva livet. Ångesten var granne med frukosten, men det spelade ingen roll. Kraftig ångest kan man leva med, ofrihet kan man inte leva med. Då dör man direkt. 

Det hela förändrades först då jag fick min dotter och sedan min son. Jag ville vara en bra far och därför satsade jag på mina barn. Nu är jag sjuttiotvå och mina barn är stora. Nu lockar äventyret igen, men det svåra idag är att tryggheten har satt sig i kroppen. Den är förlamande, den är värdelös. Trygghet för den som ska göra något kallas mod. Det är kanske modet som saknas idag? Å andra sidan blir det till att välja: att sitta och vegetera framför datorn på dagarna eller ge sig ut i ångesten. Egentligen borde det vara ett lätt val, eller hur?

micke berg

2021