När vinden bleknar

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast, och musiken. Men , eftersom jag inte kan spela så är det litteraturen.

Jag vet faktiskt inte varför jag ägnat femtiofem år till att fotografera. Kanske är det min ADHD; att jag aldrig fick ro att skriva. Fotografi var rörligare. Kanske var det att jag är en ensamvarg, fotografi är perfekt för ensamvargar för de tvingas socialisera.

Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera. Jag har blivit något annat. Något som står i vinden. Ett myggnät där minnen, bilder, känslor blåser igenom. Ibland fastnar något och då försöker jag fånga upp det. 

Jag minns helt enkelt och jag omvandlar mina minnen. Man har så många minnen, men basen i hela mitt arbete, i hela mitt liv, har varit det sexuella. Det sensuella, vätan och doften. Det har drivit mig mycket, mycket mer än något annat. Ja, egentligen är det allt.

Mitt myggnät fångar upp minnena av kvinnor jag levt, legat med, inte levt med, varit med, alla. Tro mig, alla. De fastnar alla i mitt myggnät och det är omöjligt att bevara alla och omöjligt att skriva om alla, men just känslan, doften, vätan, energin, det avslappnade, kommer jag aldrig undan. Och dessutom odlar jag det eftersom det i princip gör mig odödlig.

Den enda ärliga sanningen i mitt liv är nog att kvinnan som väsen är det enda jag egentligen brytt mig om. Det är det enda som påverkat mig på djupet, givetvis också barnen, för barn rubbar och förstärker ens grundelement, men sedan jag blev femton har kvinnan varit min motor och min drivkraft.  Och så är det fortfarande. 

När vinden bleknar, som den gör med tiden, så blir det vita lakanet grått, drömmen fadd, men då kommer fantasin in. Då kommer längtan efter de där ögonen i natten, den där doften som river murar, den där huden som bränner eller svalkar, eller den där vätan som som aldrig slutar dofta.