Henry Miller och Big Sur....

 Brorsan och jag i köket på Bergsgatan 49. Året måste vara 1956, ungefär. Vi är båda sjuka i feber och delar säng. Mamma brukade tvinga upp oss, bädda om, så vi fick svala lakan. Vi sov i köket. Vi bodde i en etta på 35 kvm och bara kallvatten. Bredvid oss i köket var ett stort köksbord och då vi skulle bada fick vi kliva upp på diskbänken, mamma värmde vatten och vi satt med rumpan i den större diskhon och fötterna i den andra, mindre. Sedan blandade mamma vattnet, satte en ring på huvudet, löddrade in vårt hår och sköljde långsamt.

Jag skriver om detta då jag sett en fin dokumentär om Henry Miller på Netflix En man som är en av mina idoler, fattig, skrev för han måste och tog evigheter innan han blev accepterad. Just den grejen att hans böcker inte fick säljas i USA på lååååång tid sätter lite ljus på hans liv. Det är en film om en tid, ett liv, en känsla av att aldrig gå i mål. Han fick aldrig ihop känslan med sin mamma, vad hans mamma var. Det är många män som inte får ihop känslan över vad deras mamma var.

Det är en film med så många bottnar, jag kan dessutom tänka mig att många människor tycker den är för uppriktig, tyvärr. I dagens klimat är ju nästan vad som helst för uppriktigt, men ge den en chans.