Blues Star Delos

Det tar sex timmar mellan Aten och Naxos. Det är en resa som är som en ursprunglig resa. Man dricker sitt kaffe på trottoaren vid halv sju på morgonen, utomhus. Alltid utomhus, sommar som vinter. Det är inga modelejon som sitter där med sitt kaffe men de verkar ha roligt. En gång i tiden, på de gamla båtarna, åt man i samma mäss som personalen. Det var bra mat. Nu serveras den sedvanliga hamburgergojan.

Det tar runt sex timmar, och så rundar man udden på Paros och ser raksträckan in mot Naxos hamn. Det är som det blir en nedförslöpa. Blu Star Delos frustar och pumpar maskinen för att göra en snygg landning. De sista tio minuterna är som en raketuppskjutning till månen. Larmen går, det tjuter och piper, det är galet och männen som jobbar på bryggan är som en slags ekvillibrister som står på händer och går på lina på samma gång.

Så tystnar det, bakluckan faller ner och plötsligt är alla i rörelse. Det är då jag blir tårögd. Det är alltid då jag känner att det är här jag hör hemma, här i den här galna cirkusen, gapandet och skränandet och med den där luckan som faller mot kajen.

Jag går av, vi går alla åt samma håll. Mot staden, men också mot bergen. Mina berg ligger som en fond mot havet, eller havet som en damm emot bergen.

Sedan blir det ett annat ljud. Saknad kanske, farväl och återseende. När jag kommer in på gågatan har alla känslor passerat. Då är frågan om jag ska sätta mig ner eller åka hem. Jag åker alltid hem.