Peter Mickhael snackar.....
Hur började det?
Jag var aldrig intresserad av fotografi i unga år. Ägnade all tid åt sport, fotboll, hockey, cykling och skidåkning. Däremellan låg jag på sängen och lyssnade på musik i timmar eller läste böcker.
Men, i femtonårsåldern upptäckte jag att min pappa hade en lådkamera, en glasbubbla på ovansidan och det där lockade mig. Jag köpte en billig kamera för pengarna som jag jobbat ihop på loven på fabriken och sedan blev jag som besatt. Mina föräldrar hjälpte till med en billig Durst och så satte jag upp ett mörkrum i vårt badrum. Ett badrum som blev mitt eftersom när jag inte framkallade film så badade jag.
Jag plåtade polare, tjejer mest och sedan då jag 1969 flyttade till Uppsala och senare Lund så tog jag med mig grejerna. Jag pluggade ekonomi, statistik och annat, men jag hade aldrig en tanke på att bli något annat än fotograf.
Vilka var inspiratörerna?
Först var det en modefotograf som hette Silano, vilket ledde till att jag drog till Paris och misslyckades som modefotograf, sedan upptäckte jag Bresson, Koudelka, (mycket senare), Smith och Strömholm.
Det var olika saker i olika tider, men Bresson var ju given eftersom han tog de vackraste bilderna och ändå lyckats göra konst och berättelse på samma gång. Koudelka inspirerade med närheten, det enormt vidvinkliga i Gypsymaterialet. Och svärtan. Eugene Smith, var en som jag försökte lära mig göra reportage utifrån, men jag kom likaväl att gilla The loft bäst av hans bilder. Mest privat, och mest Eugene Smith. Strömholm blev min sista inspiratör. Han sätt att leva, tre boenden, aldrig sälja sig, vara envis och sig själv hela tiden och dessutom med tiden, en god vän. På senare år, Danny Lyon, lär mig mycket, eftersom jag lär av de som är äldre och han fortsätter och envisas.
Sedan kom jag ju underfund med att jag hade en egen stil, att jag inte kunde plåta som Bresson, att jag inte gillade att göra reportage som Smith, utan jag hamnade någonstans mellan Strömholm och Danny Lyon eftersom jag med tiden också ville skriva.
Kamera? Teknik?
Jag har alltid varit en Leicamänniska även om jag också körde mycket med små Nikonkameror, men det viktigaste är ändå objektiven. Jag kan inte plåta med något annat än 28mm till 50 mm, max. Jag tål inte telen, tappar bort bilden direkt och jag tycker inte om det endimensionella som telen ger. Min idealbild är en bild med både förgrund och bakgrund. Jag vill att varje bild ska vara klar i sig själv. I reportage får man stoppa in en del skitbilder för att få det att fungera. Jag vill att varje bild ska vara klar, ha grafik, konst och dokukänsla. Allt på samma gång. Närvaron i bilden är för mig livsviktig. Jag är den där typen som blir nervös av att plåta folk på fem, tre meters håll. Jag vill komma på armlängds avstånd. DÅ känner jag att jag har kontroll och faktiskt ibland, en slags maktkänsla. Det är som att dansa, en för o en annan följer och ibland byter man roll men det kräver en täthet i kommunikationen. För mig är en idealiskt bra bild en bild som visar en blick.
Sedan har jag otaliga gånger försökt med färg, men jag klarar inte det. Färg kräver ju ett helt annat sätta att arbeta, man jobbar med färgen. Om jag plåtar färg vill jag göra konst, inte fotografi, som måleri, abstrakt och det blir sällan bra.
Det digitala var jobbigt då det kom, det ville verkligen inte fungera, framför allt i svartvitt. Nu tycker jag det är bättre. Jag plåtar ibland någon rulle i svartvitt men det är för dyrt och för krångligt, men jag älskar de gamla kopior jag gjort på klassiskt vis.
Egentligen är mitt största problem VAD jag ska plåta med? Det är ju bara så att mobilen är överlägsen de flesta kameror, eftersom den är så enkel att använda, man kan plocka fram den när som helst, men jag bär hela tiden på en känsla av att jag skulle vilja ha en Leica. Nu har jag aldrig mer råd med en Leica och de nya Fujifilmkamerorna, som ser ut som Leicor, trivs jag inte riktigt med heller. Jag kör med min Ricoh gr2 och min mobil. Inte helt nöjd, men å andra sidan, att släpa omkring med en spegelreflexkamera är ju en omöjlighet.
Utställningar, böcker, resor?
Jag planerar aldrig. Vissa som ska åka någonstans kollar guideböcker osv,,,det gör jag aldrig. Jag vill inte veta var de bästa restaurangerna finns, vilka stadsdelar som är kul osv,,,jag bara åker och ser vad som händer. Däremot om jag gillar ett ställe så återkommer jag gärna, föredrar att vara på samma krog och i samma kvarter hela tiden istället för att ranta runt. Böcker och utställningar. Egentligen gör jag dom bäst själv, jag vet ju hur jag vill ha det, men numera är jag så trött på mina egna bilder så vem som helst kan göra vad som helst med dom. Jag skulle knappt bry mig. Jag har alltid mina bilder och jag kan alltid arbeta med dom i hela livet.
Hur ser du på den svenska fotoscenen?
Problemet med svensk fotografi är två saker, den ena grejen är att man måste vara utbildad för att förstå fotografi. Det är som med musik eller konst. Det kräver en nivå av utbildning. Man bör ha sett de gamla mästarna, man bör ha en slags konstgrundutbildning, typ, kollat konst och sett på film osv.
Fotografi är en ganska barbarisk konstart. Vem som helst kan utöva den och alla anser att de är fotografer och fotografi är liksom en konst för massorna. Vem säger att Led Zeppelin var ett band för massorna, eller Cream, ja för många men nästan alla som gillar banden är musiknördar.
Det andra problemet är ju att de medier som tillåter fotografi, typ Instagram, eller Facebook, släpper fram precis allt, bra som dåligt, men inte det som berör, inte det som kanske är naket eller gränsöverskridande på något annat sätt. Fotografi publiceras alltså på en scen där vad skit som helst är tillåtet, bara det inte passerar någon stenåldersgräns moraliskt. Eller rättare sagt. En amerikansk dubbelmoralgräns.
Det finns några svenska fotografer som inspirerar. Petersen är ju givetvis en Maestro men inte ens han kan stå ut i det svenska fotoklimatet. Å andra sidan har fotografi varit en väldigt liten inspirationskälla för mig. Musik och litteratur har alltid kommit långt före. Bara att se en dokumentär med Rotko eller Georgia O`keefe inspirerar mig mycket mer.
Ytterst problematisk. Jag är 73 år. Jag har alltid avskytt att göra jobb, tackat nej till i princip alla jobb jag fått för de har alla inkräktat på min frihet. Jag vill vara som en gatuhund, fri att gå var jag vill men med de konsekvenser det ger. Taskig pension osv, men det är vad jag alltid strävar efter. Nu blir det bara svårare och svårare. Allt blir dyrare och jag märker också att mänskligheten blir att mer moralisk och allt mer borgerlig på ett negativt sätt. Alla verkar rädda för allting. Värst är det väl för kvinnorna, de unga kvinnorna är satta under en fullständigt galen press. De ska se perfekta ut, de ska jobba heltid, de ska se till att släkten överlever, de ska,,, unga män är också satta under den vansinniga pressen, speciellt i Sverige, men de klarar sig bättre eftersom de inte har den här galna pressen på sig att se helt perfekta ut i varje sekund.
Allt detta och en massa till, gör det svårt att fotografera människor. Alla är på sin vakt, alla vill veta varför och ingen litar på en. Jag kan se en tydlig tendens att det blir mindre människobilder och mer ointressanta tjuvskott på gatan. Utöver det så finns det ingenstans att tjäna pengar om man jobbar på mitt sätt. Så har det alltid varit men förr var det billigare och leva och lättare att umgås och därmed blev det mer bilder.
Så?
Jag sorterar mitt livsarbete, på senare år har jag varit mycket lärare för amatörer som vill bli bättre fotografer, men jag börjar allt mer tappa hoppet, för det visar sig att de flesta inte äger kraften som det krävs för att bli en riktigt bra fotograf. Det är inte beredda att satsa allt och kanske förlora allt och jag har en viss förståelse för det, så nu stannar fotografin i ett slags mellanmjölksläge och det kommer aldrig att hålla i längden. Så, jag har några böcker kvar, o det kommer att vara små privata böcker. Någon annan fotografi tror jag inte på.
Jag är inne i en period då jag går tillbaka, tar om allting, ser igenom allt och då förstår man att man kan inte vara nostalgisk, man måste gå vidare. Jag skulle vilja åka tillbaka till några platser där plåtat, som Baskien, men jag vet att allt är ändrat och jag kommer inte att ta en bild, för det nya intresserar mig inte på det sättet. Jag vill inte återuppleva det gamla i ny form, men jag kanske kan skriva något som för ihop det gamla med det nya. Det fungerar sällan att gå tillbaka 25 år senare och plåta på samma ställe. Jag fick frågan om jag ville plåta Skogsnäs igen. Inte en chans, för mig är Skogsnäs de bilderna jag tog. Jag har gått vidare.
Kommentarer
Skicka en kommentar