Vyn

Jag ser det här varje morgon. Det här skuggspelet. Eller solspelet. När jag står på berget och känner att jag är tillbaka. Det känns starkt. Om man vill veta sin fysiska status är det enklaste att gå eller springa samma runda ganska ofta. För tio år sedan var rundan en gräsmatta jag klippte. Den tog exakt en timme om man körde på nonstop, ganska upp och ner, backig.

Första gången jag körde den trodde jag att jag skulle få hjärtstopp. Sedan kom de andra gångerna, då den kändes som en lek och sedan tillbaka till känslan av hjärtstopp.

Nu, på berget, kändes det som att köra på en lätt växel. Bra, helt enkelt.

Den största tanken i mitt liv nu är vad som pågår i det tysta, men ändå bullrande. Tiden vi går in i, för vi går med jetfart in i en ny tid. Det är bara dårar som tror på det gamla eller typ släppa hyrorna fria. Man fattar inte riktigt varifrån sådana imbecilla människor kommer ifrån. Ser dom inte vinden, att trots allt snack om höger, miljö, elände, så rinner en annan liten å mellan våra ben och den brusar allt mer för varje dag som går. I det som många tycker är mörker ser jag bara allt mer ljus. När tex affärerna i Grekland plockar bort plastpåsarna, då har något hänt. Eller då de unga söker nya maträtter, då har något hänt eller då de unga går samman i något som påminner om sextiotalet, ja, då har något hänt.
Den gamla tiden, typ, vem som ska bi liberalernas ledare, är en tid som är förbi. Den ene av de här två kämparna om liberalerans krona hör ju dessutom hemma i medeltiden. Dött, dött, bort.

Man måste komma ihåg en sak: Ska förändringar ske måste det vara roligt, det måste tillföra livet något som man känner är kul, att det är kul att förändras. Ingen fan förändrar sig om man inte upplever att det kickar igång livet.

Det är där jag är,, som ett Orakel på berget, som sitter och kollar in läget. Jag se en massa, det ser kul ut.