They say that rain is coming

När vägen planar ut går det alltid ganska fort. Vinden spelar ingen roll. Farten ökar och jag brukar låta den göra det. Första gången jag körde den här vägen tyckte jag den var magisk. Nu har det gått några år och den är lika magisk. På väg upp mot platån där det planar ut kör jag som i en dröm. Jag låter minnen gå genom huvudet, nästan sover, sedan kommer den skarpa kurvan där man vaknar till, sedan sover jag igen, tills det planar ut.

Mnn kropp och mitt medvetande vill sova. De båda har fått nog, sedan en del år har de fått nog. De söker det här som fanns då solen lyste på morgonen, då benen spritte, då äventyret låg tre meter bort. Idag är det något annat, en slags medveten sömn. Är det ett  försvar för alla förlorade strider. I princip allt vi sa, hade vi rätt om, men nu, då vi förlorat alla strider, och plötsligt alla ser att vi hade rätt, så vill jag bara sova. Är det så och varför?