Paris 1969
Egentligen började resan långt innan. Kanske var det Hemingways fel. Det var han som fick mig att dra till Ramblan i Barcelona och de var nog han som fick mig att dra till Paris, bitvis i alla fall. Kanske var det någon fotograf, men 1969 visste jag inget om fotografi, hade sett Avedon, som jag inte gillade, Silano som jag gillade, framför allt bilden av hans by som hängde på en bergvägg. Den bilden var mitt fotografiska uppslagsverk.
Jag hade sett Ernst Haas, men inte Bresson, Atget, Ed van der Elsken. Jag hade inte sett någonting och trippen började med att två damer erbjöd mig lift om jag hånglade med båda två. Nästa lift startade med att en dam vevade ner rutan och ville se legg innan hon släppte in mig i sin Folka.
Jag kom till Paris på natten, såg Eiffeltornet och blev helt till mig, klev ur bilen som jag liftade med och tog in på ett ställe. På morgon då jag vaknade insåg jag att jag var typ en mil från stan. Tog mig in till Boul mich, där jag hittade ett hotellrum, nr 25, som kom att bli mitt i några månader.
Jag skulle bli modefotograf. Det gick dåligt. Allt gick dåligt. Träffade en Parisiska med en Cittra där man kunde röra lyktorna inifrån, men jag rymde till London med en italienska som hade en grön Alfa Romeo.
Det var tider, mina lärlingsår. Hemma väntade ett år som kustjägare och efter det studier i Uppsala. Dagarna tillbringades ofta på gatan. När jag skulle äta på restaurang hände det att man nobbade mig, eller lät mig vänta länge, tills jag insåg att de trodde jag var tysk så jag öppnade alla restaurangbesök med att presentera mig som svensk. Det underlättade, även om fransmännen ansåg svenskarna vara ett jävla fegt pack som stöttade tyskarna.
Jag återvände till Sverige, fick lift med en dam med MG och läckande cabb. Det regnade den dagen och jag ringde Strömholm på Fotoskolan och frågade om man kunde ansöka. De hade redan startat sa han men han förhörde sig om mina äventyr. Paris, damer, regnig, misslyckad modefotograf, det verkade han gilla. " När du kommer hit kom upp och visa lite bilder". Så blev det men jag var nomad, ganska snabbt lämnade jag skolan och drog till Spanien, min egentliga, själsliga hemvist. Då hade jag upptäckt Bresson och Miro och funnit en hemvist utöver Hemingway och Orwell.
Bilden är från 1969, Champ Dylaissess, som jag sa på den tiden.
