Möten i natten
Jag vet inte många som skulle vilja bo som DAH, i ett hus, där man eldar hela tiden med stora vedklumpar, där stranden och stormarna hela tiden rör sanden, vilket i sin tur kan leda till att huset försvinner. Jag skulle vilja det, jag skulle älska det.
Jag skulle också älska att bo i New Mexico, nere hos Danny, leka med hans hund. Faktum är ju att numera är jag en ganska lat människa. Jag har totalkoncentrerat mitt liv till tre grejer, plåta, skriva och träna. Det sistnämnda är det tydligaste och enklaste, tre pass i veckan på cykeln men nu funderar jag lite på att sluta med cykeln och börja gå med stavar, det är som att åka skidor, man får skön massage uppåt nacken och armarna. Att cykla leder till att jag får ont i det som jag opererade, ni vet den hårda sadeln och man får lite gamnacke.
Det är mycket att tänka på. Jag tänker mycket på Danny och DAH och det som slår mig tydligast av allt är att man måste ha ett fordon. Det är för mig hela grunden för ett bra liv. Så man kommer någonstans. En cykel, en scooter, en bil som man kan bo i. Egentligen så borde man/jag, bo i en husbil. Jag kommer allt närmare min gamla dröm, min sista ogenomförda dröm. Att bo i en husbil med dagens moderna teknik är nog inte så svårt. Jag skrev för tjugo år sedan om en kille som bodde i en husbil, som hade ett labb i sin husbil och bodde nere i Tarifa på stranden. Idag, är den tiden ikapp mig. Det är något med enkelheten, att bara öppna dörren och kliva ut i skogen, stranden. Städer är ett passerat kapitel i mitt liv. Inget är tristare är stora städer idag, det är de små hålorna som lockar. Ta bara Naxos, Halki, kanske 130 personer som bor. Det sociala livet där är mycket intensivare än i Stockholm. På ett enkelt sätt. Det kräver bara att du går ut genom dörren och tar dig till första kafé så är snacket igång.
Man kan tänka mycket. Jag tänker i femårsplaner. Om du lever fem år till, vad gör du då? Svaret är ganska enkelt: Inte ett skit, för jag har insett att den enkla sanningen som säger att "Brådska skymmer sikten" är sann. I samma ögonblick man dör är det man gjort passé. Det finns alltså ingen anledning till att bygga luftslott. Vi arbetar i den tid vi lever, som han så sant sa, Mr Sartre.
Nog om det. Det enda av vikt för en skapande människa som mig är ett fordon. Resten faller på plats av sig självt.
