I gryningen får dårarna ro

Jag vandrar. Och konstaterar två saker. Fy fan vad jag avskyr färgbilder. Och fy fan vad jag avskyr det digitala uttrycket. Förr fick man kämpa för att göra en bild snygg, nu måste man kämpa för att göra den ful och mänsklig. Dagens fotografi är i mångt och mycket som en Instagrambilaga: Yta och bara yta.

Var tar berättelserna vägen? Jag vill se fotografi som romankonst, eller i alla fall novellkonst. Berättelser. Där vi leds in i något. Nu studsar det direkt. En jävla handväska, en snubbe med rutor på magen, en nytvättad bil eller det jag avskyr mest: Alla dess jävla matbilder. Ät up er jävla mat och sedan skit ut den, bespara mig för helvete från tramset.

Nu kommer min Fru, som jag älskar så mycket, läsa detta och sedan skicka sms och säga: Är du arg idag också och då börjar jag garva. Hon tror precis som många andra att jag är arg. Jag är inte alls arg. Jag konstaterar bara att ett  plus ett är två, men i vårt mellanmjölksland så får man inte uttrycka sig så burdust för då är man antingen arg eller bitter eller psykopat. Jag kanske är psykopat, men hittills har jag inte strypt några katter, men vissa hundägare har man ju velat koppla ett dödsgrepp på och dragit åt långsamt som en anakonda runt deras hals.
Speciellt den förbannade tjockisen jag mötte i morse med två hundar, en schäfer och en råtta och den där råttan försökte bita mig för andra gången på 14 dagar och då frågade jag tjockisen vad fan han hetta, men han bara ruska på huvudet och stack därifrån, men nästa gång jag går ut ska jag ta med en tjockare pinne och göra blodpudding av råttan, men då skickar han väl schäfern på mig, så det är kanske inte den bästa idén. Jag ska helt enkelt tänka ut något som fungerar.

Annars då? Prima liv som man sa förr i tiden.