Två cylindrar...

Dolce vita, ett av mina kaféer. Dom hade stängt då jag passerade. Olika dagar har olika moods. Idag är en vilodag, städa huset och tänka. Igår var jag nere vid havet och plåtade, funka bra och sedan på det en underbar middag med Paul och Irene,,fantastiska människor.

Många vill att jag ska göra ett stort projekt. Jag gör ett stort projekt, kolla igenom den här bloggen så ser du något som ingen annan gjort i Sverige. Jag jobbar nu i mindre projekt som länkas ihop, som man kan se som ett livsprojekt. Jag ser ingen större idé med att göra ett större projekt för det fungerar inte i Sverige. Det finns ingen publik och det finns ingenstans att publicera sig.

Jag ska troligtvis göra en ny Skogsnäsutställning med gamla och nya Skogsnäsbilder. Ett museum jobbar på det, en Retrobok och en film, sedan får vi se om det någonsin blir någon utställning. Egentligen är det enda stället jag vill ställa ut på Kulturhuset. Vissa andra ställen känns för fisförnäma och andra för fixerade vid fotografi. Mina bilder är inte fotografi, mina bilder är berättelser, så vi får se.

Kort sagt: Jag bekymrar mig inte.

Det som slår mig på Naxos är något som Koudelka sa: Vi träffs då vi kan prata. Han var inte intresserad av något kortsnack, han ville snacka på allvar. På Naxos är det så, alla samtal har en slags kärna av oändlighet. Jag har aldrig haft så fantastiskt umgänge som på Naxos och samtalen är oändliga, som stigar som leder ut mot bergen och havet och horisonten ligger långt borta.

Jag är så extremt lyckligt lottad, jag har konsten och kärleken. Två ben att stå på som ständigt håller mig på rätt kurs.