Om att ligga på rulle

Rom, en sommardag. På väg hem från cykelturen fibblade jag med skon och en kille körde om mig. Jag la mig på hans rulle och åkte några kilometrar där. Det är löjligt att säga, men att ligga på rulle är ljuvligt.

Jag såg en rulle på Netflix, As they see us, tror jag den hette. Ett drama som utspelats i verkligheten Ett gäng svarta killar från Harlem är ute och stökar i en park, samtidigt blir en kvinna våldtagen i samma park och poliserna bestämmer sig för att sätta dit killarna, småkillar, ungdomar. De får i verkligheten mellan 6-13 års fängelse innan de släpps då sanningen kommer fram, att de var oskyldiga, men  på filmen så är det så ofattbart vidrig racism och inte blir det bättre av att då detta skedde så gick Trump ut stenhårt, köpte reklamsidor och hetsade mot de svarta.

Kort sagt: Jag pallade inte se hela filmen, den var så satans vidrig att den inte gick att ta in, men bara tanken på att det fortfarande finns sådan racism gör ju en alldeles matt och ledsen.

Jag vet inte vad som skett. Det är ett år sedan jag gjorde mina två operationer och nu är jag så att säga frisk och denna sommar känner jag bara att jag ska släppa taget. Inte göra någonting, bara softa, glida, skriva, plåta, träna, bara leva som på ett moln. Om det känns bra, ja, det känns bra. Jag har aldrig känt så förr. Jag har alltid haft ett mål, alltid bestämt att göra något. Nu tänker jag skita i allt. Det är kanske det som är grejen?