Santa fe och kylan
Jag levde som en sådan då jag var liten. Hade pilbåge och smög på björnen. På nätterna läste jag sagor där framsidan på sagoboken var en grizzlybjörn som attackerade en indian som i sin tur hade en Bowiekniv.
Det var hela min världsbild och den har jag hållit fast vid. Att jag ständigt är attackerad och behöver min Bowiekniv. Den med blodskåran, Ni vet?
Jag ska sammanfatta konstnärslivet. Man har jävligt kul, får knulla mycket med lite tur, man överlever kanske ekonomiskt, man tvingas bli halvkriminell bitvis för att klara sig.
Det är fritt valt. Vid fyrtio, kanske fyrtiofem, måste man ha lyckats annars är man ganska körd och om man lyckas så överlever man tills man blir pensionär och där dör man om man inte inser att man återigen måste bli krimi, annars svälter man ihjäl.
Vernissager är till för publiken. Dom dricker gratis, glor och går hem. Har konstnären tur har han sålt en mackling eller två. Det vanligaste är det sedvanliga tjafset typ " Jag gillar dina grejer, jag vill köpa en grej, ska fundera " och sedan ser du inte till fanskapet igen, tills nästa utställning där samma sak utspelar sig,,
Man får inte ta åt sig, alla har en åsikt om ens jobb. Man är ju konstnär.
Ja, så rullar det på. Då är det lättare att vara indian. På den senaste vernissagen, där jag inte ens fick ett glas öl gratis, eftersom alla influgna intellektuella med lyor i Vasastan och vita väggar, hade druckit upp allt, fick jag höra följande historia.
En polare, no names, introducerade mig för en dam. " Känner du MB, säger min okände vän". Damen ifråga kollar på mig och skrattar. " Jo, jag träffade honom 1976, på Söder. Du tog mig till hans lägenhet, vi knackade på dörren och han öppnade, helt naken. Jag hade innan dess aldrig sett en naken man, så det är klart att jag aldrig glömmer honom".
Om det kan jag ju säga. Det finns många sätt att bli ihågkommen på. Jag säger inte att något är bättre än ett annat, men jag tror på att vara indian och ha en Bowiekniv.
