Om det mesta

Jag tycker om den här bilden. Det är min fru och det är vår katt, Skopan. Jag tycker om att den är långt ifrån tekniskt perfekt. Jag tycker om när det misslyckas lite.

Jag har varit i Stockholm i 14 dagar, nästan och gjort två böcker. Marmorhjärtat och Naxos gula citroner och sedan varit med om att göra en film med Moderskeppet. Det var roligt.

Nu sorterar jag bilder och skriver ut bilder. Det är den tiden. Man tänker stort och det blir litet.. Det mesta blir smått. När jag går igenom mina vänners karriärer så känns det som de fick ta det stora steget som gjorde dom riktigt etablerade utomlands. Är det så att vi inte riktigt tar hand om våra fotografer?

Varför finns det inga stipendier typ, samarbete mellan ett museum och en fotograf som ska sluta med en utställning. En månads jobb, typ, på konstnärlig och dokumentär basis.

Jag har runt 30 000 knäpp, öppningar på min blogg i månaden. Betyder det något? Jag ser hur vissa köper sig gillanden på Insta, man kan trixa, byta till sig gilla om man vill. Det är väl ändå lite patetiskt?

Jag kanske har fel? Spelar ingen roll, tiden tar hand om det hela. Det enda jag kan säga med bestämdhet är att vi måste ha roligare. Det känns vansinnigt då en trettioåring ska börja spara till pensionen. Eller har jag fel nu också?