Doisneau på Kulturhuset

En dimmig söndag cyklar jag ner på stan för att se på Doisneau, 100 bilder, glest hängt. Det är märkligt hur stor utställning man kan göra av 100 bilder. Jag vill påstå att den optimala mängden bilden på en retro är 120 bilder, resten är slöseri med tid och kraft. Bilderna i 30/40 och 40/50 ramar. Mer behövs inte.

Doisneau är en bra berättare. Han jobbar med perspektiven, däremot slås jag av att han har samma avstånd till sina motiv i nästan alla bilder. Så man kan få in en hel människa och lite luft i ett 24/30 negg.

Så pågår det, bild efter bild, berättelsen växer fram. Om det här är ett livsverk, vilket det är, så slås man av hur lite en fotograf kan skildra i sitt livsverk. Det är bra och det kommer att finnas kvar, men det är ändå så lite, ett helt livsverk.

Jag har alltid gillat Doisneau och sedan avskytt honom för hans arrade bilder och sedan återigen tagit honom till mitt hjärta. Så är det.

Ute på Stockholms gator slog mig annars tanken: Är det bara turister i den här dimmiga stan?