fredag 12 oktober 2018

Stories from heaven 2

Om att fotografera. All denna väntan. All denna tid då det inte blir något. Att fotografera är Väntans poesi. Ibland har jag rest bort, varit borta flera månader och inte fått ihop mer än typ två bilder. Det duger inte att bara ta bilderna. De ska innehålla något, en slags trovärdighet, en slags äkta känsla.
Vad det är vete fasen? Jag vet bara att det handlar mer om ett slags öppet psyke, därför är det så svårt att göra bra bilder på beställning för tidsfaktorn kommer in. Stressen. Bilder mår alltid bäst av att få vila uppåt ett år innan de väljs ut. Ja, till och med längre. Koudelka brukade sätta upp sina bilder på väggen och de som höll måttet efter några månader kunde vara värda att användas.
Sydafrika, åkte dit två gånger innan Mandela släpptes. ANC började röra sig- Sydafrika var på gång. Vi reste in på turistvisa. Pressvisa gick inte att få. Jag hade Canon Dial, en kamera som gav två rutor på ett negativ, ungefär som att filma.

Vi reste över landet. Ibland hade jag svarta livvakter som gömde mig, körde mig ur svåra lägen och tog hand om min film ifall snuten skulle plocka mig. Vi reste till vindistrikten, värsta mess jag sett, den här typen av förtryck som går ut på att jävlas med folk, trycka ner folk, se till så folk är på botten. Vi var där illegalt med en illegal fackföreningsman som tog oss in på campen. En äldre man ville bli fotograferad. Han satte på sig en hatt, hämtade en kavaj, såg allvarligt på mig. Det var en viktig stund. Jag tog hans allvar på allvar.

När jag skulle resa hem framkallade jag allt på plats, klippte till filmremsor som jag gömde i ett lönnfack i resväskan. Planet lyfte, planet vände och jag tänkte: Fan, de har plockat mina filmer. Vi kom upp igen efter en timme, i Frankfurt var min väska borta. En månads arbete åt helvete och jag minns kvinnan i disken för borttappade i prylar hur hon sa: Mr Berg, you look very tired.

Jag kom hem, fem dagar senare kom väskan med filmerna. Ett år senare kom några av de som hjälpt oss i Sydafrika till Sverige. Jag frågade om de polare jag fått i Sydafrika. Hälften hade blivit dödade och jag blev ledsen. En av kvinnorna sa då till mig: Mike, don´t be sad, we have been that enough.



Mandela släpptes, ANC kom ut i ljuset. När den sydafrikanske författarinnan och motståndskämpen Nadine Gordimer fick nobelpriset i litteratur släpptes en roman samtidigt. Omslaget var en bild jag tog i Sydafrika.



Portugalette. en förort till Bilbao. En hängbro över floden Nervion. Jag åt lunch på en krog med vita gardiner, där jag brukade sätta tandpetarna i de små virkade hålen. Båtarna, de stora skeppen, som skulle in och lasta längre in vid järnverket, passerade precis utanför mitt fönster.

Det var en vacker krog, torgmadammerna åt också ofta lunch här. De tog med sina egna grönsaker in och gjorde sin egen sallad till krogens lunch. Ingen tyckte illa om det. Que approveche, sa ja, smaklig måltid, till damerna och herrarna då jag anlände. Muchas Grachias, senor, var det naturliga svaret.

Det var en slags kärlek på den där krogen. Det kunde jag behöva. Jag hade rest iväg ensam, min far hade dött i lungcancer, min framtid stod öppen. Jag hade lämnat allt bakom mig. Det fanns bara Framtid och nu var det Portugalette, Baskiens godaste Creme Caramell och min grå Volvo PV med delad bakruta.

Jag gick till banken för att växla pengar. Jag fick komma tillbaka dagen efter. Ingen visste vad svenska pengar var för något. Jag hade eget bord på 
restaurangen. 

Det var så det var. Kom man stadigt hade man eget bord. 
När jag var väldigt sjuk, hög feber, fick jag sitta inne hos de varma kvinnorna i köket som matade mig med fisksoppa.

Jag gav bort en bild då jag lämnade Portugalette. När jag återvände till krogen 25 år senare var samma kypare kvar. Jag sa inget. Han sa inget. Då jag skulle betala kom han ut med bilden som jag gett honom tjugofem år tidigare. Den hade hängt i köket alla dessa år. Damerna som matat mig med fisksoppa kom också ut och kramade mig.
När jag gick sa jag som vanligt Que approveche till herrarna och damerna. De svarade som vanligt. Muchas Grachias, senor.




Fiestan i Pamplona. Jag har varit där många gånger, sprungit en del gånger. Det sägs vara modigt. Det är inte så speciellt, bara man har huvudet med sig. Det hade jag inte första gången. När tjurarna kom upp på torget så insåg jag plötsligt hur stora de är och hur snabba de är. De är blixtsnabba och fruktansvärt stora, typ 600 kilo. Jag fick panik och drog iväg för att hitta ett hörn där jag kunde stå och plåta, men det är som att springa gatlopp i Gamla stan, inte så mycket att gömma sig på. I alla fall hittade jag ett hörn, gick ner på knä, stack fram huvudet och blev halvt knockad av en som körde sitt knä rakt i nyllet.

Tjurarna kom i full fart och där låg jag på rygg. Jag flög upp, sög tag i en optikerskylt och hängde i den då tjurarna passerade med två dm till goda. Sedan ramlade jag ner, Baskerna kom rusande, sprutade vin på mig och hurrade. Ett jävla galet liv, helt enkelt.

Nästa gång, nästa år, skulle jag veta bättre, men nu gick jag med de andra, rödvinsindränkta baskerna och sjöng, drack, rökte ciggar och damerna kysste oss överallt. Vi gick ner till Hemingways bar på Torget, tog en jävel, eller två, gick ut och dansade på gatorna. Jag träffade en ung kvinna från Madrid som jag kysste under en lampa, fick hennes adress. Några veckor senare körde jag förbi hennes damfrisering, hennes mamma tittade ogillande då jag försökte få ut den unga dottern på en kopp kaffe. Det gick inte, jag körde vidare, hela vägen ner till Ronda, Granada, Malaga innan jag la mig för ankar i en liten by utanför Malaga.



Usurbil, en baskisk by utan San Sebastian. Jag hade hängt ett tag i Gamla stan i San Seb. Jag hade ett rum som vette mot vattnet och åt ofta på ett ställe där man passerade tjocka, röda gardiner för att komma till matsalen. Jag trivdes aldrig riktigt i San Seb, men en dag träffade jag en kille som bjöd på sprit och ville jag skulle hänga med honom hem. Så blev det. Han hade två brudar med sig också och låg och knullade med de båda hela natten. Själv fick jag ligga på en hård matta i hallen på golvet.
Ett tag funderade jag på om jag skulle gå in i sovrummet och försöka vara med i gruppen, men jag blev konstigt nog kvar på golvet, på den tunna, iskalla mattan.
Dagen efter var damerna borta och jag hängde med honom till byn Usurbil och hans brorsa som spelade xhalaparta, ett slags slagverk. Jag fick bo med utsikt över torget, såg Pelotaspelarna, som spelade bollen med händerna. En tuff sport. En dag gick jag ut och tog några bilder. På väggen stod Euskadi, Baskien på baskiska. Bara det en politisk handling. På byns krogar spelades Dylan, men då man tryckte på Dylanknappen på jukeboxen kom en baskisk låt, en låt på det baskiska språket. Det var politik det med, eftersom baskiskan var förbjuden.



Sestao, utanför Bilbao. Husen klättrade på bergväggen ovanför Alto de Hornos, järnfabriken. Det var ganska jobbigt att gå där, mest för jag var rädd för Guardia Civil. De var fruktansvärda, griniga jävlar. Franco var fortfarande vid makten, i alla fall i två år till. Jag bodde hos en kvinna som hyrde ut ett rum till mig och jag fick rabatt för hon hängde tvätt i mitt rum på fredagarna.
Jag vet att jag var väldigt ensam under den här perioden och slet ganska rejält med min panikångest, men jag var också väldigt stark. Jag stod ut, gjorde saker som jag aldrig tror jag skulle våga idag. 

Reste ensam i månader, längtade, snackade ibland inte med folk på veckor, skrev mycket, tog en och annan bild. Min bildproduktion var ingenting mot idag, men kvaliteten var hög då det small till.
Jag sökte något, jag söker fortfarande. Jag framkallade min film på rummet, gick inget vidare. Hur mycket film jag har förstört på rum i olika världsdelar vill ni inte veta. Det konstiga är att jag skriver mer om mina bilder 2013 än jag gjorde 1973 då den här togs.

Jag sökte kvinnor på mina resor. Spanien var omöjligt. Du fick gifta dig om du skulle träffa någon, eller ha sex med någon. Barcelona var staden där friheten fanns. Det var därför jag kom till Barcelona med tiden. Där fanns de fria kvinnorna i Spanien. Jag var i Madrid också, men det var för kallt, stort och för jävligt på alla plan. Jag kom till Barcelona, där fanns anarkisterna, där fanns friheten, solen och den goda maten.

Pics: