Stories from heaven

Det regnade i Baskien. Varenda förbannade dag regnade det. Jag sov i Volvons baksäte. Pengarna var på upphällningen. Hade fem, sex rullar film kvar. Jag fick aldrig göra av med mer än en, max två rullar om dagen, säg femtio exponeringar. Ni fattar varför jag tycker folk som kör digitalt och skryter med att de tagit 20000 knäpp sista veckan är idioter?

Konsten är att ta bilden. Konsten är att orka ta bilden. På krogarna sa folk till mig att baskerna älskar regn, då går Francos baskiska fångar fram till sina galler och låter regnet rinna nedför sina ansikten.
Det var en vacker bild, men jag frös och jag var blöt hela tiden. Jag försökte bli kompis med Eta, inte lätt, men jag fick en kontakt i en by, som ledde mig till en by uppe i bergen.

Jag åkte dit, på vinst och förlust, gick upp i den halvt nerrasade byn, satte mig på en sten och försökte få kontakt. Inte mycket till svar, om man säger så. Det blev kväll, jag sov i en ruin, blev bjuden på soppa av en tjej och hennes kille, blev långsamt accepterad. På morgonen, vid fem, väcktes jag av en annan kille som frågade om jag ville hjälpa till och transportera lamm till marknaden.

Vi tog ett lamm var, höll ihop benen, slängde upp dom på nacken och bar ner de bräkande djuren till en bil som väntade längre ner i dalen. Efter det gick vi tillbaka, åt frukost och då flög den vita duvan framför mig. Jag tyckte den hade ett budskap. Jag var kanske trött, men det regnade inte och jag hade nästan slut på film och det var dags för tre dygns nonstopkörning till Sverige.

Jag flög till Manchester. Hade hört att det var ett rockigt ställe. Hittade inget centrum i stan, helt dött. Dagen efter flög jag till Isle of man och racet, motorcykelracet. Ett litet dragigt, femsitsigt plan och jag var på plats. Frågade taxikillen var man kunde bo? Han körde mig till toppen, på berget i stan. En slags fyr, där ett stort rum var fyllt av Bikers. Jag tog en säng i ett hörn, bakom ett skåp.

Det var långt att gå ner till racet och träningen. Surrade lite med Joey Dunlop, som vunnit loppet flera gånger. Snackade med en annan åkare, en engelsman som var en av världens snabbaste förare. Han drog iväg, tio minuter senare hade han kört av vägen och dog.

Jag ställde mig på en raka för att plåta fartbilder. Jag såg aldrig hojarna, hörde bara ljudet och sedan var det ett streck framför mig. På varenda ruta var det antingen en framskärm eller en bakskärm. Jag lärde mig dock att tajma in dom, tog tre sekunder efter jag hört första motorvrålet bakom backen, sedan var de förbi.

På natten före rejset var det party i min boning. Tjugo man slogs och jag låg under sängen, bakom skåpet och klarade mig fint. Dagen efter var det race och Joey Dunlop vann igen. Något år senare körde han ihjäl sig i Estonia då han körde omkull i regnet. Han följdes till sin begravning av femtio tusen personer. Släkten Dunlop är levande och döda legender inom racingen..
När jag kom lyckades jag sälja jobbet till en tidning där redigeraren var konstnär med seriösa konstnärliga ambitioner och la texten och bilderna ihop så allt såg ut som ett plockepinn för dagis.
Vid den tiden hade jag lärt mig ett och annat om redigerare, tog pengarna och drog till nästa äventyr.

Jag sitter i ett litet rum. Det är natt och jag tittar ut över berget. Det är svart, svart, men en ljuskägla rör sig uppåt. Pistmaskinen. Min redaktör, Per Göthlin, har gett mig ett jobb. Att skriva om känslan i skidåkning.
Först tänker jag på Göthlin, som slutat som redaktör då detta publiceras. Han var känd för sina sandaler. Han bar alltid sandaler, även på vintern.
Det är natt nu, men under dagen snöade det Lovikavantar och vinden stod still. Det var ett meditationens draperi. Jag och Henrik var ensamma på berget. Våra spår syntes ett tag, sedan var de borta.
När vi kom ner till liften stod Nils med värkande rygg. Diskbråcket gav sig till känna. Nils menade att en människas liv kunde värderas i hur lång tid det tog att berätta om det. Han brukade säga till mig att mitt liv i alla fall verkade hålla för tio minuters föredrag. De flesta klarade bara en halv minut enligt Nils beräkningar.

Snön luktar och snö har olika färger. Valet står mellan långa och korta skidor. De långa gör backarna till myggbett. De korta slamrar och slår så man tror man kör Volvo Amazon på grusväg. Omväxling är viktigt. Vissa dagar är det bara is. Då är det riktigt roligt.

På nätterna försöker jag tänka på vänner, arbete och kärlek. Det blir en middag då och då med vännerna, men morgnarna är viktigast. Att komma upp, möta den nya dagen, göra de första spåren i snön. Sätta sin signatur. Efter det kan man fika. Prata med varandra, eller bara sitta och glo, tänka.
Jag brukar bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Jag har vissa mål som jag tyvärr inte uppnår. Det är svårt att inse att man aldrig kommer med landslaget. Vet inget landslag där åkarna är sextiofyra år. Skulle vara Kenyas slalomlag kanske? Man får ställa om sig, se njutningen i det hela och inbilla sig att man är bra. Det gör alla. Alla tror de är Kungar och Drottningar på Berget.
I tretton år har jag ägnat mig åt att åka skidor på heltid och försöka leva på det i text och bild. Det började med några svängar i Sundsvalls slalombacke och det slutar med att jag just nu tänker på Göthlins sandaler. Det är så det är att vara riktig skidåkare. Man slutar tänka, eller tänker på fel saker.
Det viktigaste är att man kommer upp på morgonen, kommer ut och sätter sin signatur i snön. Det spelar ingen roll om det är korta, långa eller feta skidor. Det viktigaste är att man är där, gör det och njuter av det.

Det hade varit en jobbig resa. Vi startade i Aten, liftade och åkte tåg upp till turkiska gränsen. Där träffade vi en slavhandlare som fixade arbetskraft till byggen i Saudarabien. Vi sov över hos honom, drack hans hembrända sprit, lyssnade på radion hur Ali spöade Foreman i Afrika. Det var en natt. Det blev en morgon med en ny buss där jag hade diarré, tvingades stoppa bussen tre gånger ute i öknen, gå och skita bakom en

låg kaktusbuske medan gamarna satt bredvid och kollade in den bleke, smale veklingen från norr.

Vi kom fram till Indien, till Srinagar, fick konstig sjukdom, som jag släpat med mig från Turkiet, gick till en veterinär och fick hästmedicin, låg på vår husbåt och dog, nästan. Överlevde dock, kanske med en hårsmån. Vi rymde från Indien, Benares, alla galna religiösa, trängseln, kom till Paradiset, Afghanistan.

Afghanistan var det enda landet på hela trippen där man fick vara ifred som människa. Där inte alla skulle hassla med en, sälja något, köpa något, tigga. Det märktes verkligen att afghanerna aldrig varit kuvade, aldrig varit koloniserade. Stolt folk, ärligt folk, vackert folk, fritt folk.

På morgnarna hade jag karateklass i en park med ungdomar. De ledde till att vi gick till en park på lördagen där herrarna brottades med varandra. Vi kom till Herat, den tystaste staden. Att resa dit var en serie hägringar. Herat var också en hägring i den svarta natten, de underbara sandstenshusen, vattenlederna och alla hästarna som afghanerna red så skickligt.

En dag då jag vandrade från karaten med en platspåse med Konsummärket i handen ropade någon: Hej svensken. Det var Lasse, från Lund. Han skulle hemåt Sverige och hade en bil vi kunde få köra hem. En folka. Vi kom överens om att köra hem den, Håkan, han och jag.

När vi närmade oss de Turkiska bergen kom snöstormen. Just på platten, innan bergen skulle börja, kom den här killen fram ur ingenting. Jag tog en bild, sedan började vi långsamt klättra uppåt bergen, genom passen, för att med tiden nå ner på andra sidan, mot Europa.

Tågresorna har varit många. I nattens skakningar vandrar tankarna. Mina första egna resor gick till Spanien. Långa tågresor över Paris. Detta Paris som jag aldrig förstod, men ville förstå. Mitt liv passade bättre i Bourdeux eller Barcelona. Tågen gick dit. Framför allt till Barcelona, till gränsstationen mellan Frankrike och Barcelona. Kliva av, gå på en lång perrong, kliva genom passkontrollen, komma ut i Spanien. Ett nytt tåg med andra dofter. Livligare, doftigare, långsammare.

I natten passerar byarna. Det blänker till mellan gardinerna när ljuset från järnvägsövergångarna passeras, detta klingande i två blixtsnabba sekunder, svagt, starkt, svagt, ljus mellan gardinen och sedan skarvarnas dunk igen.

Jag har ingenting emot att ligga i natten med öppna ögon i det svarta. Låta skarvarnas dunk väcka mina minnen. Det kommer en trött dag, men den får vara trött. Människan har rätt att odla sin trötthet.

Det är vackert att älska på tåg. Man kan bara låta sig följa med i kurvorna så löser sig det hela smärtfritt.

I Barcelona gick tåget rakt in i centrum. En kort promenad genom gamla stan så var man på Ramblan. Jag kom alltid på natten till Barcelona, klev ur vagnen, genade över gatorna och kom ut vid Plaza Real. Där fanns mitt krypin. Ett rum med fönster mot bakgården, rösternas ekokammare.

Det var inte långt till Ramblan, Café Zurich, de goda croissanterna med ost och skinka.

Det var den tiden. Nu är det en annan tid. Men på nätterna låter tågen på samma sätt och ljuset passerar mellan gardinerna på ett tryggt, igenkännligt vis.

Baskien, på väg från Cordoba i Andalusien, över Madrid, till Baskien. Sov i en by, det var så kallt så jag fick värma sängen med varma vinflaskor. Bilden får mig att tänka på nuläget. Polarn Affe visade fina bilder i går från sin hemby i Värmland. Sorgliga bilder, i princip handlade det om att vänta på döden. Nästan alla bilder från svensk landsbygd handlar om att det fanns ett liv, nu väntar vi på döden.
Jag står inte riktigt ut med det. Kanske mest för att jag själv märker att jag allt mer kommer i ett läge där det handlar om att vänta på döden. Att jag egentligen borde göra tvärtom: Kasta loss fullständigt, köpa en husbil, ge mig av, sluta leta efter ett hem, sluta leta efter trygghet, bara se till att gå under i full fart, med flaggan i topp.

Jag gillar verkligen inte tanken på att inte ge järnet, att söka fel saker, att inte våga. En del säger att det krävs mod för att våga vila, erkänna sina svagheter osv,,,vilken bullshit. Det är bara rena livslögnen. I alla fall i mitt fall.

Fotografi är en liten sport. Gabrielson visar fina bilder av en kvinna på sin blogg. Det är kända bilder, men hur många är dom? Hur många bilder tar en fotograf som är något i sitt liv? 150 kanske om du är fruktansvärt skicklig. Hundrafemtio bilder på femtio år. Tre bilder om året? Vad ska en fotograf glädja sig åt? Dessa tre bilder per år och samtidigt jobba med noll status och noll uppmärksamhet. Man kan undra vad det är man ska glädja sig åt?

Den här bilden påminner mig verkligen om förr och nu. Förr kunde jag köra ner i min Volvo till södra Spanien, bo på lopphotell för tio kr natten, hela Europa låg öppet. Det fanns ett hopp om liv, sex, knulla, samtal överallt. Det var hårda tider, inget snack om saken, men jag trodde att bakom nästa berg, krön, gatstump, låg äventyret. Idag försöker jag cementera tillvaron med förhållande, sommarstuga, lya i stan, samtal i stan. Det mesta av det där är onödigt. Det enda som behövs är kärlek, sex, samtal och en bil. Och det viktigaste givetvis: Mod.