Forgotten pics

Forgotten pics. Det blir återigen en söndag. På måndag ska jag ringa min bror. Jag ringer varje måndag. En slags rutin som påminner om hur tiden rör sig. Hela tiden från dag 1 till dag....

Jag är beredd att gå på Grand final, avsluta, befria sig, mig, komma från historien om mitt liv. I vinter ska jag kolla genom mina negg en sista gång. Mina utställningskopior är klara, de ligger under sängen, runt 200 stycken i större format, men jag kan och vill göra en vägg med Vintage. Blev så inspirerad av Doisneaus orginalprintar och vintage. Det är för nördarna. 

Jag tyckte om Strömholms utställning, de små skåpen med dagböcker och personliga grejer. Det lyfter fotografi till livsstil, att fotografera är en livsstil. Inte ett arbete, i alla fall inte för mig. Jag har aldrig sett mitt liv som arbete, utan ett sätt att leva. Kan man säga så: att jag sysslat med att leva? 

Det låter snobbigt. Jag ska skapa ett Atelier Micke Berg. Min dröm är egentligen att någon kom och plocka alla mina bilder, säg att de gjorde en utställning på 120 bilder och jag gjorde ingenting, mer än erbjöd dom fria händer och sedan kunde jag någon sen mörk eftermiddag smita in o kolla resultatet.

Det vore häftigt.

Det blir allt mindre bilder av människor från mig. Jag väljer bort det och jag tar allt mindre människobilder. Man kan relatera på en hundradels sekund och jag gör det. Skillnaden mot förr är att jag inte knäpper den sekunden. Jag tycker kanske inte längre att det är värt priset eller att det har den rätta vikten i guld för att göra bilden. Jag har alltid varit sådan. Inte plåtat mina barns förlossningar, inte plåtat begravningar, inte plåtat de mest intima, helt enkelt för att jag behöver inte de bilderna. De finns där ändå och jag kommer aldrig att visa dom.

Atelier Micke Berg, Herre Gud så vackert. Jag ska göra en skylt o hänga på en dörr som inte finns på Katarina bangata.

Jag skulle vilja göra reklam för något. Spegla i Norrköping, fina grejer.