När tandvärken ger upp
Jag gjorde precis klar en bok. Tog och tänkte till om hur gör jag egentligen?
Jag fotograferar.
Jag väljer bilderna till den första boken, den boken som ska domineras av bilder. De bilderna måste vara positiva, ha en schysst attityd, ge värme, berätta varma historier.
Tyvärr är jag ingen fotograf, mer en berättare och jag tycker aldrig bild räcker. Bara de ytterst begåvade bildmänniskorna kan göra bild så man klarar sig utan text, typ Bresson, Koudelka, någon till, kanske Strömholm. En som Sune Jonsson behöver text.
Det går inte att skriva de texter jag vill och koppla dom till de människor jag har på bilderna. Det blir för avslöjande, för svårt och därför väljer jag en ny omgång bilder där jag väljer dom utifrån styrka men anonymitet. Det ska inte finnas någon tydlig koppling mellan bild och text.
Alex South sa så sant att poesi hänger ihop med bild. Han har rätt. Korta, laddade texter hänger ihop med bild. Långa texter och bild fungerar dåligt. Det finns något gemensamt med poesi och bild.
Det är helt enkelt så att jag numera tycker mest om det här poetiska sökandet mellan bild och text. Jag mår bäst i det för jag tycker jag kommer längst i känslorna så.
Ser att Fotografiska ska köra Stockholm. Vet att Kulturhuset ska stänga och Moderna mer eller mindre gett up fotografin. För mig är det ofattbart att man inte gör längan, hela den där långa rakan mot fängelset, till en fotografisk tarm. Precis som det gamla Moderna. Även om man inte gillar fotografi på Moderna så skulle man ju kunna tänka två sekunder på publiken. Att man skulle få mycket mer publik.
Ack nej, gå och se Doisneau. Fortfarande håller Kulturhuset fanan högt. Först med den enorma Imogen Cunninghamutställningen och nu Doisneau och Mikael Janssons bilder.
