Söndagens alla fel
Perfekt för en bergsvandring, tex till Apano Kastro. Ett berg, en borg, ganska jobbig klättring.
Det är min fru som tycker det och jag tänker " Oke, det kan bli några bilder".
Första felet. Det blev inga bilder. Några fjantiga registreringar.
Jag stoppar ner en banan, mobilen som är min kamera och en liten vattenflaska i bakfickan och så går vi iväg.
Min fru smattrar hela tiden på om " Hur fantastiskt det är. Kolla blomman där och här och se på havet och bergen".
Jag tiger mest och är förbannad. Min fru älskar vandringar. Jag hatar dom men jag tror ju att jag ska få några bilder så då kan jag göra vad som helst.
Vi går fel, får vända tillbaka och jag blir ännu argare och får panik. Jag får alltid ångest då jag vandrar. Jag hatar att vandra, men jag älskar min fru som älskar att vandra och därför vandrar jag. Kärlek är starkare än hat och min fru är underbar där hon går och babblat och travar på uppför.
För några år sedan hade jag gått åttor kring henne. Nu är hon starkare än mig. Det gör mig fan deprimerad. Jag tål inte sånt, jag är en krigare, men åldern är obeveklig. Den tar mer än man tror.
Min fru tittar på mig som om jag var hundra bast vid varje svår passage. Hon står där som om jag var ett offer på äldrevården.
Vi jobbar oss uppåt. Stannar och tar en apelsin och en banan och min fru snackar om utsikten och jag knäpper med mobilen. Förbannat, batteriet är på väg och krokna. Dagens andra fel.
Vi fattar inte hur vi ska nå toppen utan att riktigt bergsklättra. Det gör mig ännu mer förbannad. Det är dagens tredje fel. Vi når inte målet och det kommer att hänga med mig hela vägen hem. Jag måste återvända. Toppen ska besegras.
På vägen hem säger min fru något om hur underbart det är att vara i stunden. Själv tänker jag att allt som inte leder till en text och en bild är bortkastad tid. Så har jag alltid känt. På vägen ner går vi förbi en liten kyrka med ett tak som är ohyggligt vackert. Där håller jag med min fru.
Vi kommer ner på stigen som leder tillbaka till Chalki och två vandrare kommer. Min fru stannar, låtsas att hon ska ta en bild, vill inte umgås. Själv vill jag bara rusa dit och snacka skit. Jag gör som min fru säger. Hon vet bäst och sedan går vi o myser hemåt. Min fru har nämligen sagt att hon ska göra en god kaka då vi kommer hem. Kakor är lika viktiga som bilder och texter så då blir jag på bra humör och sista biten hem går smidigt.
