Intervjun

I mitten av 90-talet blev jag intervjuad av en fransk journalist. Vi kallar honom JP. Han skrev en lång artikel om mig. Igår var han i Sverige och gjorde en ny artikel om mig. Nu för en amerikansk fotosajt. Jag vet inte hur den kommer att se ut, men intervjun gick ungefär så här.

Intervjun

Jag träffar Micke Berg på ett kafé med röda stolar, strax utanför gränsen till det trendiga Sofo. Vi sitter nästan ensamma i det stora kafét, det är tidig morgon. Micke Berg har en tunn grön dunjacka och kepsen på sned. Han ser lätt solbränd och frisk ut trots att han just genomgått två tunga operationer.

JP: Du har precis opererat dig två gånger. Hur mår du nu?
MB: Bra, dvs inte som för fyra månader sedan. Det känns som om en långtradare har kört över mig, men alla mina värden är bra och jag hoppas kunna börja träna på allvar till sommaren.

JP: Du bor på andra sidan gatan, i Sofo. Varför ville du träffas här?
MB: Jag avskyr begreppet Sofo. Varenda dag blir jag stoppad av någon turist som frågar mig var man kan se modern svensk design osv,,,precis som om jag skulle ha någon koll på sådan. Sofo har blivit ett slags träsk där alla går och kollar i en mobil eftersom knappt någon bor där. Alla verkar vara på besök. Det är både fint men tragiskt också, så jag brukar ofta fika utanför Sofogränsen, så slipper jag se turisterna.


JP: Du fotograferar ju Söder, Sofo, vore det inte intressant att plåta den här omvälvningen som stadsdelen genomgått?
MB: Nej, jag måste säga att det intresserar mig inte ett dugg. Den här tiden, den jag kallar mobiltiden, med alla människor som går omkring och glor i en mobil, är nog den tristaste och mest tröttsamma jag upplevt i hela mitt liv. Folk lever liksom inte, de går omkring och glor i en platta och tror att där finns livet. Nej, jag fotograferar inte längre i Stockholm.

JP: Och ändå håller du på och gör en bok om Söder och dina kompisar?
MB: Det stämmer. Jag går tillbaka och plockar fram bilder, bilder från de senaste tio åren och klart jag har bilder och tar några då och då, men rent generellt så tycker jag den här tiden är helt ointressant. I princip det enda jag sympatiserar med är "meetoo", resten är ingenting.

JP: Tio år tillbaka, säger du. När man kollar på din produktion kan man tro att du gör dina böcker snabbt. Du har ju ändå gjort 50 böcker tills nu.
MB: Det där att jag gör böcker snabbt är en myt. I princip håller jag på minst fem år med allting. Jag har plåtat 30 år på Naxos, Stockholm blues tog 5 år, 35 bilder osv,,,det som går snabbt är att sätta samman dom och det beror på att jag har en klar idé då jag sätter ihop dom.  Sedan gör jag ofta två, tre mindre böcker på ett tema innan jag gör en större bok, så vissa är som dummies även om jag släpper dom i bokform. För mig är en bok klar och glömd i samma ögonblick som den skickats till tryckeriet.

JP: Om vi går till början av din karriär. Ser du på fotograferandet på samma sätt som idag?
MB: Nej, och ja. När jag började fotografera så var det tre saker som drev mig. Äventyret, den kvinnliga sensualismen och politiken. Jag letade ämnen där det var känslomässigt och politiskt intressant att vara. Sedan sökte jag alltid den kvinnliga skönheten, humorn, sexet. Jag har alltid älskat att umgås med kvinnor, jag försökte alltid hitta kvinnor som gav mig den skönhet, den sexuella driften jag behövde. Det visade sig också att alla kvinnor jag träffade och fotograferade också hade allt det andra, alla utan undantag, faktiskt. De var smarta, roliga, sexiga, mina bästa vänner.

Idag är det något annat. Jag söker bara skönhet, har mer eller mindre gett upp det politiska, mest för jag hittar inget politiskt att fotografera, hittar inget jag vill engagera mig i. Även om integrationsfrågan är den tyngsta. Jag hade gärna åkt till Leros och plåtat då flyktingarna kom, men då jag såg bilder på hundratals fotografer som stod på stranden så ledsna jag, var som en slags paria.
Den jag tycker gjort den vackraste och mest politiska skildringen på senare är är ju Koudelka och hans bok om Muren. Den är poetisk, stark och sorglig, en riktig spark i röven på israelerna.
Nej, idag söker jag bara skönhet.

JP: Finns det inga andra skillnader i tiden?
MB: Jo, idag plåtar alla, vilket på ett sätt är otroligt tröttsamt. Alla har en jävla mobil de står och pekar med. Jag vill komma till ställen där inte tjugo man står och knäpper med en mobil så fort något rör sig. Det är också mycket svårare att försörja sig som fotograf då det inte finns några tidningar längre och inget arkiv som säljer ens bilder.

JP: Du gör ju mycket workshops. Hur är det?
MB: Det är ganska slitigt i så motto att jag tror alla vill jobba stenhårt, brinner för det dom gör, men jag har fått inse att det är inte riktigt så. Att vissa har låga ambitioner och andra törs inte osv, men den stora grejen är ju att ofta blir man vän på riktigt med vissa. Alla utvecklas också men inte så långt som jag vill och det beror oftast på att de har inte bestämt sig för att leva på fotografi. Och det är en viktig distinktion. Om du inte tänker leva på dina bilder så kommer du heller aldrig att bli riktigt, riktigt bra.

JP: Vad jobbar du med för utrustning?
MB: Jag vill alltid ha små kameror, har en Ricoh och en Fujifilm 100s och en Panasonix GX 80. Jag brukar ta den som ligger närmast då jag går ut. Kameror är för mig totalt ointressant, bara de är små och har ett okej objektiv. Jag tar ju alla bilder runt 35 millimetersformatet, mellan 28- 50 mm. Tycker om att komma lite nära, men inte för nära. Gillar inte att pressa folk.

JP: Efterbehandlingen då?
MB: Jag brukar köra mina bilder i Silver efex 2, och sedan är det bra. Jag är av den åsikten att det ska inte efterbehandlas så mycket, det blir för jobbigt och för perfekt. Sedan skriver jag ut bilderna  själv.

JP: Du bor ju i Grekland och Sverige. Är det problematiskt?
MB: Jag tycker flygresorna kostar på. Ju äldre jag blir desto mindre vill jag flytta mig. Jag hade helst bott hela tiden på Naxos, men jag har mina stora barn och min fru i Stockholm, så jag får pendla lite, men annars är jag ganska ointresserad av att resa någonstans. Jag gillar att resa om jag slipper att resa, typ åka någonstans och stanna där i tre månader. Att resa bort en vecka skulle jag aldrig göra, såvida det inte var ett väldigt välbetalt jobb.

JP: Hur försörjer du dig?
MB: I botten har jag ju min garanterade författarpenning som jag betalar skatt och sociala avgifter på och som försvinner då jag fyller sjuttio och utöver det är det föredrag, printförsäljning och workshops. Jag lever på lite pengar och konsumerar ingenting mer är resorna mellan Naxos och Stockholm.

JP: Vad tycker du om den svenska och internationella fotoscenen?
MB: I grund och botten är jag inte fotograf, jag är mer en berättare, en som berättar små historier. Därför gillar jag också de fotografer som berättar historier, typ Anders Petersen, JH Engström, Tuija Lindström, allt som är konstruerat går bort direkt. Jag tycker mest om de som arbetar i svartvitt, typ Koudelka, Bresson, Lyon och de äldre stötarna. Det som är nytt går tyvärr inte riktigt hem hos mig. Jag vet inte vad det är, men det känns som det är massproducerat. Jag är mer intresserad av författare än fotografer, faktiskt. Mycket mer intresserad. Jag öppnar sällan en fotobok mer än två gånger, men jag läser gärna bra böcker.

JP: Vad är framtiden för dig nu då?
MB: Jag fyller sjuttio nästa år. I och med operationerna har jag också förstått att tiden är utmätt, men också att det är meningslöst att hasta fram. Man kommer alltid inte att hinna göra allt, men jag ska nu göra en stor bok med alla mina bilder, sedan hoppas jag på en stor utställning som följer boken. I övrigt kommer jag att fortsätta göra mina små berättelser, skriva på bloggen och se om jag kan bli en bra surfare på Naxos. Den bild jag ser mest framför mig är hur jag vandrar omkring på beacherna på Naxos, på morgnarna, i bergen, skapar en slags poesi, tar långa siestor och lagar god vegetarisk mat, dricker ett glas vin och känner att jag älskar och blir älskad.