Det är något som förenar

Vad är det som förenar dessa bilder? Att jag levde ihop och levt ihop med båda dessa kvinnor i tio. Det är en vacker känsla. Det är också en vacker känsla att känna att jag tycker enormt mycket om de kvinnor jag levt med, alltid. Nu som då.

I Parken sitter de unga. Den första sommardagen. Jag sitter på en bänk i skugggan. Sedan jag började leva Medelhavsliv sitter jag inte så ofta i solen. Jag dricker också måttligare än någonsin. Man anpassar sig till Kulturen.

En man passerar genom Parken. För några år sedan var han enormt upphöjd, idag är det något som är fel. Jag har sett honom i många år men nu, strax efter de sjuttio är han inte sig lik. Inte alls sig lik. Det är en fin man, bra man, som gjort mycket, som nu inte hänger ihop. Det är verkligen smärtsamt att se. Jag vet inte hur jag ska hantera det, den sjukdom som smugit sig på honom.

Jag sitter och käkar en glass och funderar över folks dumhet. En del tror man ska ställa den tomma kaffekoppen på soptunnans lock. Med hundra procents säkerhet kommer den att ramla på marken och segla iväg och skita ner. Man fattar inte det. Det är verkligen något som stör mig. Denna ofattbara dumhet, denna oförmåga att tänka ett steg till.

Med åldern kommer en märklig känsla. Att det är bråttom, men att det är meningslöst att jaga på. Vi kommer aldrig i mål. På natten såg jag den insikten framför mig: Att livet är en massa väntanden, en massa som ska gå i lås och så väntar man, men vad man glömmer är att det strax kommer en till sådan sak som ska gå i lås och så väntar man. Det slog mig tydligt att det blir aldrig klart, någonsin. Däremot kan man jobba på att göra sig av med sin skuld till livet, men det är en annan sak.