onsdag 11 april 2018

I gryningen ser jag en man...

Jag vet inte hur den är tagen, bilden alltså. Kanske med mobilen eller med någon av mina kameror. Det spelar ingen roll. Jag minns att jag satt med ryggen mot kyrkan, att jag var lycklig, hade fått en egen katt och att det var varmt där på eftermiddagen.

Det var efter siestan, kanske 1900, eller lite senare. Skopan, som katten heter, lekte, men den höll också koll på mig.

Det var någon månad innan jag åkte hem till Sverige och den ganska hårda vintern. Katten blev större och jag gjorde klar en massa arbeten.

Sedan kom vintern.

Nu, till våren, ser jag mig utifrån. Jag ser en man som skriver, som skriver för det är vad han vill göra. Han tar också bilder, det är också vad han vill göra,men han söker inget. Han bara befinner sig  och så får verkligheten utspela sig. Han har inga tankar om när och hur. Bara det blir av.

Och det blir det. Blir av. Om några veckor sitter han vid kyrkan igen. Skopan är ett år och mannen i fråga har klarat av en vinter som han kanske inte skulle ha klarat av med fel förutsättningar eller fel fötter i fel skor.

Nu är det ändå vår och han ser sig utifrån. En man som skriver och tar bilder och går promenader medan han tänker, eller han kanske inte ens tänker. Han kanske drömmer? SÅ är det nog. Han drömmer och vad är det för fel på det?