Why not`

Jag har alltid drömt om att bo vid en park, kunna se ut över parken. Jag bor vid en park jag kan se ut över.

Man måste lära sig se och inse.

Jag kollar på David Alan Harvey och hans gäng. Jag älskar honom. Han bor i ett hus, han har polare som dyker upp och jag känner en slags avundsjuka. Det som utmärker alla hans polare är att de skiter fullständigt i karriärer. De bor alla vid ett rev i Outerbanks och där allt handlar om surfing.

Jag älskar det. Jag vill vara en surfare. Det är som att vara en skidåkare. Eller cyklist. Det handlar om något som bara handlar om en själv, naturen och kompisarna. Inte ett skit om stålar och medaljer.

Jag är en sådan människa, har alltid varit. En outcast, en i utkanten, en som inte passar in i det vanliga, eller ens försöker passa in i det vanliga.

Jag älskar det, jag älskar det så vansinnigt. Och mitt i allt detta sitter DAH med sin kamera och berättar, dag ut och dag in, och varje dag så förstår man varför det är så bra. Jo, för att han har ÖGAT, till skillnad från 99 procent av alla andra dagliga händelser på Insta så har hans det där otroliga ÖGAT. Han gör BILD, och vilka jävla BILDER han gör.

 Fenomenalt.

I takt med åren så växer också frågan: Varför? Varför gör man si eller så? Varför gör jag mina böcker, mina bilder osv,,,det enkla svaret är ju att idag kan inte finna någon annan större mening än att det är viktig och kul att visa på livet, att ha något att göra, att man njuter av att göra det. Karriär och pengar är ju totalt jävla likgiltigt. Ta en sådan som Bresson, som aldrig gick på sina utställningar, inte ens vernissagerna. Eller Koudelka som när han fick Hasselbladspriset bara so "No speeches". Han nekade att säga något.

Så enkelt kan det vara. I sommar bir jag surfare.