torsdag 12 april 2018

Vart flyger dom iväg..

Vart flyger dom iväg någonstans? Jag bär en ljudslinga i mitt huvud.Det är något från sextiotalet, något med Crosby, Still, Nash and Young.  Det spricker någonstans i ljudet.

Jag vaknar tidigt numera. I en slags lycka, varje morgon och jag räknar upp lyckorna för mig själv. Min vackra fru i sängen bredvid, hennes doftande hår, känslan att röra vid henne.
Den lilla katten som pratar, jam, jam, vill ha mat, men ändå vill gosa.

Klocka är 0600 och lyckan har inte ens vaknat och den är total.

Jag lyssnar på ljuden utanför, ett flygplan passerar mot Bromma. Annars är det tyst då jag går upp och sätter på kaffevattnet. Den lilla katten attackerar mina smalben. Hon är för söt, min favorit i livet.

I världen ska Trump straffa Ryssland med att bomba någonstans. De är så patetiskt att det liknar ingenting. Typ två timmar innan de drar iväg raketerna så varnar man ryssarna om var man bombar och allt är ett löjligt propagandaspel. När ska den där sörjan sluta?

Sara Danius avgår väl. Jag fattar inte vadhon har gjort för fel, men i mina ögon har allt med mansrollen att göra. De nya, unga, typ Östergren, Danius osv, passar liksom inte in i akademins gubbstruttvälde. De är för moderna. De klingar falskt. Hela skiten måste renoveras från grunden med bättre värderingar.

Ändå sedan 70-talet har jag ju känt till vissa herrar som nu sitter på maktpositioner och det som utmärker alla är att de alltid varit jävligt jobbiga, halvgrisiga och fortsatt vara det även om de har haft makalösa konstnärliga framgånger. Samma inom journalistiken. Ett gäng sk radikaler som en gång i tiden köptes upp av Stenbeck visade sig vara tämligen opålitliga, riktiga rövslickare och konstigt nog kändes de som det också på den tiden då de var sk radikaler.

Ränderna går aldrig ur.

Jag skulle kunna skriva en hel del elakheter om den fotografiska scenen men en sak är ju klar. En dag kommer det att kosta, bli payback för dem som osjälvständigt varit med om att forsla fram den fotografiska situationen idag i Sverige. Denna enorma aningslöshet och denna osjälvständighet. Jag skulle kunna säga rövslickeri, men jag gör inte det. Vänta några år så ska vi se hur mycket frihet det finns kvar i den svenska fotoscen. Det som gläder mig är dock att det bästa alltid kommer att komma upp till ytan. Så enkelt är det. Kvalitet vinner alltid även om man inte tror det.