Tisdag...
Det är en morgon i den totala stillheten. Den totala tomheten. Det läge som kan leda var som helst.
Hur långt är ett liv? Åt vilket håll ska man tänka? Är det inte så att vårt liv är ändligt från den första sekunden vi föds men vi börja räkna sekunderna efter vi blivit sextio. Innan passerade dom bara.
Det finns en sorg i det, i idet ändliga. Jag tror inte på att bli klar, för vi blir aldrig klara. Det finns alltid ett ord till som ska skrivas eller en bild till som ska göras eller en spik till som ska slås in i väggen. Vi lever i steget, alltid i steget och döden kommer också i steget. Det är så mänskligheten fungerar.
Vissa dagar då man slår upp tidningen finns inget att läsa, i alla fall inget man inte läst förut och de slutsatser som dras, är samma som man drog för tjugo år sedan. Det rullar på med det oändligt ändliga.
Jag ska ta ner min utställning om en vecka cirkus. Sitter och funderar på om jag inte skulle kunna få ett nytt stipendium, men jag har ju fått alla man kan få och ett kommer jag aldrig att få. Jag har fått några från Konstnärsnämnden, några från Författarfonden, min garanterade författarpenning, Gullers, Lennart af Petersens, Sune Jonssons, Nöjesguiden, Stockholms hederslegat, resestipendium, osv, snart återstår bara det andra stora stipendiet, pensionen,,,om ett år tror jag att jag ska pensionera mig offentligt, vid sjuttio.
Vi brukar snacka om det. Varför man jobbar på? I mitt fall är det två saker, nöjet och för att få mat på bordet. Snart blir det tio nya år med ny inriktning. Intressant.
