torsdag 26 april 2018

Att resa..

På något vis har tiden förändrat resandet. En gång i tiden älskade jag att sitta i Vita bergsparken. Jag satt oftast ensam där uppe med ryggen lutad mot det röda planket och Strömholms hus bakom mig. Idag går det ju inte att gå dit. Det är som ett träsk av folk och få vet hur man uppför sig, skitar ner som grisar.

En gång i tiden stod jag ensam framför Monalisa, den superkända lilla målningen. Jag tog till och med en bild på den, men jag måste säga att den hetsade inte upp mig speciellt. Jag har gått mer eller mindre ensam och kollat på Picasso på olika ställen, Miro, Giacometti( min favorit) och så hörde jag med en kompis häromdagen som stått i över en timme för att komma in på ett museum.

Det är ju sinnesjukt. Jag skulle inte ens stå i tio minuter för att komma in någonstans. Hellre går jag till ett fik och kollar på dagens konst(människorna).

På samma sätt är det med reseguider. Jag skulle aldrig kolla i en reseguide. Det enda det leder till är att man står och trängs med fem hundra andra som läst samma guide. Helt värdelöst. Bara åk och kliv ut och se vad som händer. Om du har lite IQ så kommer du att komma till de häftigaste ställena ändå. Man behöver ingen guidning.

På bilden ovan ser man min gamla Opel, som vi körde runt hela Europa med, utan startmotor. När vi var på väg hem stoppades vi av den danska polisen( den tyska körde jag ifrån) eftersom vi hade spräckt framruta och de följde oss hela vägen till den svenska gränsen(färjan) o på den svenska sidan körde vi direkt till skroten.

Jag har faktiskt kört några bilar direkt till skroten efter mina europaturnéer. Idag är jag ganska less på att resa, just dessa veckoresor som folk sysslar med.Vad går de ut på? Man åker någonstans o konsumerar något. Jag blir nervös av sådant, känner stress och tomhet. Ännu värre är det väl med alla dessa thairesor osv, där man flyger över hela klotet för att ligga på en strand och se ett hav och sedan åker hem utan att ens ha kommunicerat med någonting. Ärligt talat, så förstår jag det inte.

Jag reser alltid för att arbeta, kommunicera, delta, komma in i ett sammanhang. Gör jag inte det så mår jag dåligt, känner mig tom. Jag kan förstå kärleksresor, att man resor för att älska, eller reser för att det finns något man brinner för, men själv vill jag helst komma hem på mina resor. Strömholm hade tre boningar, som såg precis likadana ut, möblerat på samma sätt med gröna dukar på borden, pipställ , böcker osv,,,jag är likadan. Jag vill resa med en plastkasse i näven, kliva in genom dörren när jag kommer dit och känna mig hemma.

Så är det bara.