onsdag 25 april 2018

När snön smälter...

Smärtans paradis, hette en bok jag skrev eller gjorde. Jag minns inte riktigt. Har nog gjort för många. Det är märkligt med smärta och tid. Det är som svensk vinter, om man inte tycker om vinter. Alla dagar är jävliga och så kommer dagen då solen lyser och snön rinner iväg längs en sandig trottoar och då är smärtan borta, eller lyckan här, eller hur ni vill...

Man glömmer allt. Jag har en enkel filosofi i livet. Jag säger inte att jag alltid lyckas hålla mig till den, men i alla skarpa lägen så frågar jag mig: Vad är det som är bra?  Det finns alltid något som är bra och sedan frågar man sig om det inte finns lite till som är bra?

Det man inte kan göra något åt, måste man släppa. Det får man ta itu med då det är skarpt läge eller det ligger framför en.

Jag drömmer alltid om det svåra jag har framför mig. Om jag har något trassel på gång någonstans så kommer det upp i drömmarna, men efter ett tag så motar jag bort de drömmarna. Jag bestämmer att drömmarna ska vara några andra drömmar, något som jag gillar.

Ett stadigt sätt att börja en dröm är att jag står i en skidbacke, det är brant under skidorna och jag lutar mig fram och svänger åt vänster, alltid åt vänster. Det är ett bra sätt att börja en dröm, för nästa sväng måste vara åt höger och så där håller man på....

Jag är nog en ganska grund människa, jag tror på sunt förnuft och humor och massor med kärlek. Idag träffade jag en gammal kärlek från sjuttiotalet. Vi satt i någon timme och snackade och det är märkligt. Tiden har inte gått, vi var där vi var en gång  i tiden. En vacker känsla.