fredag 13 april 2018

Länge sedan och nu...


Det var förr och det var nu. Vaknade till det senaste om Akademin. Det är som jag skrev igår. Det nya fick spö, det gamla blev kvar och alla förlorade på det hela, vilket på sikt kommer att leda till att det måste ske en förnyelse av Akademin.

Det finns en massa kunskap där men också en slags förlegad mossighet. Precis som samhället spricker upp i allt större delar, där de rika seglar iväg och de mindre bemedlade  raskt faller ner mot mörkret, så delas världen upp i det gammelmossiga manliga och det moderna, nya, kvinnliga. Tyvärr,  förlorar det kvinnliga hela tiden, men någonstans ser jag det ändå som en seger. Det måste förnyas.

Jag som är född i arbetarklass känner hela tiden att det blir mer och mer pompösa typer som snackar. På tvprogrammen är det alltid brudar, typ snyggaste, trevligaste bruden i klassen som ska klä och göra om någon annan brud från typ Östersund. Fan jag blir så satans irriterad då jag ser sådan skit. Det är någon slags självgodhet över det hela. Många brudar jag känner gillar att kolla på programmen, men jag blir bara skitirriterad.

Hur fan vore det med lite personlig stil, tro på sig själv typ.

Annars så, livet går vidare, snackade med polarn i Portugal. Jag har brev(mail) kommunikation med en del polare över hela världen. Jag skriver i snitt tio brev om dagen till folk överallt, har alltid gjort och kommer alltid att göra, men efter att ha snackat med polarn så slog det mig hur stilla jag blivit. Hur min hunger försvunnit, hur nöjd jag är med livet. Förutom klassklyftorna, att världen brinner, så är jag så otroligt nöjd med livet. Det finns ingen stad som lockar mig, finns inget berg som drar, finns inget. Jag vill bara vara, kliva upp, gå ut, klippa en häck, vandra omkring, sitta i skugga, skriva en bok, ta en bild.

Allt vilar. Jag säger det igen. Allt vilar. Den stora tomheten. I den kommer allt skapande.