Det man tappar
En kompis gör smycken, bor i Kastro i ett litet rum, har en skabbigt kök. Han är i min ålder nu och jag vet inte om han lever längre. Det var många år sedan jag träffade honom förra gången, minst 15 år i alla fall. Redan då var han mager som en sticka och tjänade ingenting. På vintrarna hjälpte de varandra, de som bodde i den gamla delen kallad Kastro.
När jag gick ifrån honom sista gången körde jag moppen bakvägen på ön, kom fram till en mur som dolde ett stup och den här kyrkan som syns på bilden. En vacker kvinna låg på muren och jag tog ett snabbt skott på henne. På väg tillbaka till min moppe så vänder jag mig om en sista gång. Den vackra kvinnan har satt sig upp, ser på mig och ler, hon ler stort och jag ser henne på riktigt. Det är också en gammal vän, Eva, från Stockholm. Jag går tillbaka, vi pratar ett tag innan jag kör ner till Dolfinen som ska ta mig tillbaka till min egen ö.
