Sedan är det en rolig film om Landskrona fotofestivals arbete.
Jag tycker Thomas text är viktig. Det är ju i princip samma sak som jag sagt länge och nu sa Nan Goldin också det på Landskrona fotofestival. Det hon sa var: Fotografiet är dött.
Det sägs också att fotografiet är mer eftertraktat och viktigare än någonsin. Vi som håller på vet att det är bullshit. Fotografin är i rask takt på väg mot sin död och fotografiet har en enorm massa människor som laddar upp bilder på nätet, men det är inte fotografi.
Och ändå. Vi måste få fart på det här som kallas fotografi. Det här som kallas att beröra med bild. Det här som kallas att påverka med bild.
Hur ska det gå till? Låt mig säga så här. Förr, jag säger förr, trots att en polare i Värmland inte gillar det, men förr då jag publicerade mig på säg 8 sidor i en blaska kände jag en sådan lycka, sådan värme i kroppen. Tidningen luktade och tidningen blev kvar och jag själv läser många tidningar som är tjugo, kanske trettio år gamla, och de är underbara.
Idag, om jag publicerar mig på nätet, får tre tusen läsare på en dag, så känner jag i princip ingenting. Den här bloggen har i sina bästa tider, ca 35000 läsare i månaden, men känner jag något? Ja, jag är glad för att ni finns där, men frågan var: Känner jag något? Känner jag någon värme? Känner jag någon lycka? Svar, kanske lite, men inte alls som när jag ser mina bilder på åtta sidor i en luktande tidning.
Förklara det för mig? Om jag vänder på det hela. Hur många artiklar orkar ni läsa om fotografer på nätet? Inte många, inte ens de mest intressanta orkar man ta sig igenom. Hur många gånger tror ni jag läst artikeln om Strömholm i tidningen Foto från 1978? 500 ggr, 1000 ggr? Fan, vet , men måååååånga ggr.
Jag ska inte snacka om förr, men förr måste bli nu på något vis. Rullar det på som det gör nu så är fotografiet dött inom tio år. Vem ska göra bildtidningarna? Hur ska jag få något som jag kan läsa tills mina dagar är över?
Mina böcker? Jag har mina böcker.
Ibland lyfter jag dom, ibland lyfter jag vännen från Värmlands böcker, känner dofterna, minns hans heta övervåning på huset med Brooklynkök. Ibland lyfter jag vännen från Folkungagatans böcker, minns hans röst då vi vandrat fram på samma gata.
Böckerna doftar och böcker minns. Jag ser mannen från Ploggatan, Labbet Fendo, minns han korta röst då jag ser i hans böcker, läser hans artiklar.
Allt måste vara fysiskt. Böcker är fysiska, böcker är minnen, internet är ingenting. Därför har Nan Goldin rätt. Fotografiet dör om vi ska hålla oss till internet.
Hur gör vi förr till nu, idag. Hur gör vi idag till förr, doft, fysik, minnen? De finns bara en väg.
Att syssla med det som brinner i en, göra de personliga berättelserna och till att de kommer på papper, på vägg, i bok, som doft och minne.
Att det också ska komma på nätet är underordnat. Det är samma sak som att döda materialet, men just nu finns ingen klar väg att gå om man ska överleva. Gör vi det på nätet, visar vi oss, men vi dödar oss själva också.
Den här bloggen är ett bevis på det. 35000 läsare i månaden då det går bra. 35000 människor som tycker om, deltar, men samtidigt är med och dödar mediet.
Det är något att tänka på.
