On my way home 2.

Börjar med det viktigaste. Tjejernas lopp i Falun. Kalla och Bleckur. Vilken körning. Helt makalöst.
Själv tog jag min första tremilare på hojen. Det är som att göra en bok. Det finns en del att korrigera till nästa körning. Tex klädseln.

Annars? Tänkte en del på nu och då. Hur meningslöst det är att tänka sig tillbaka och tro att något ska bli som förr. Däremot finns det ju en del som man skulle vilja ändra på. Jag vill ha den stad vi nu lever i, men jag vill inte ha borätter och inte den klassindelning som blivit. Däremot alla kaféer och restauranger och allt som gör att Stockholm blir en riktig stad och inte en bonnhåla.

Igår klättrade Contador ifrån Froome. Snyggt kört.

Såg att DN körde en stor grej om Marcus Birro. Han är lite speciell, men fan vilket hat han får utstå. Jag fixar inte att vissa människor ska bli spottkoppar på sociala medier. Har han mördat någon? Nej, lite förvirrad kanske? Och ändå ett slags hjärta i karln. Hata honom inte.

Överhuvudtaget är jag skittrött på alla som vet allt. Jag tror man ska avvakta, ta ett beslut då man känner sig någorlunda övertygad om att man fattat saken rätt. Och framför allt: sluta hata.

De flesta av oss människor är väldigt fega. Vi gör den grej där vi känner oss trygga och sedan skyller vi på allt annat då vi inte törs ändra vår egen situation. Vi är fega, så enkelt är det. Sedan är det också otroligt svårt att se och veta vad man egentligen vill göra och hur man vill leva och därför rullar det mesta fram i de gamla fotspåren.

Alla de här bilderna jag visat den senaste tiden är digitala, från min digitala period. Jag tycker om dom. Jag tycker dom spöar det mesta och det gläder mig. Ett tag kände jag att min bästa period var fram till 2004, men så ser jag de digitala bilderna från 2006 o framåt och ser att de gläder mig också.

Det är som jag skrev förut. Nu och då. Man måste alltid söka det bästa nu, men använda sig av erfarenheterna från då. Eller hur??