måndag 23 februari 2015

Spanska sanningar







 Lilla Paris var sig inte riktigt lik. Luften hade börjat gå ur stället. Det kanske behövdes nya ägare eller hade vi blivit trötta på oss själva?
   Charlie såg också trött ut.
  ”Det är morsan. Hon ringde i eftermiddags och sa att hon måste åka in på sjukhus. Hon lät väldigt deppig. Jag frågade om jag skulle komma upp”.
   ”Är hon sjuk?”
   ”Ja”, sa han. ”Det lät som hon trodde det var slut snart. Hur förhåller du dig till sånt, att dom säger att dom ska dö?”
   Jag tänkte på min egen morsa. Om hon skulle vilja dö? Är det så viktigt att hela tiden försöka få folk att bli så gamla som möjligt?
   Charlie satt och ritade i bordet. Hans styvfarsa dog för länge sedan och nu var det alltså dags för morsan att lägga av.
..”Nej, du har nog rätt. Jag tycker bara att hon haft det för trist i sitt liv. Önskar att hon fått leva roligare, mer kärlek och mer eget liv. Hon är ju bara femtio. Det är ingen ålder, men hon har helt gett upp”.

Vi tog en öl och begrundade läget. Hur skulle man själv vara om tjugofem år till? Hur kan livet ta slut vid femtio? Man måste hitta på något som höll en i form, som gjorde att man levde vidare.
   ”Jo”, Charlie tittade upp från ölen. ”Det var det här med Spanien. Jag tänkte vi kunde dra ner till Spanien tillsammans. Du, jag och Johan,,,, den här unga killen som jag använt mig av ibland. Han är en bra fotograf och djävligt rolig”.
   Han tittade upp som om han skulle säga något hemligt .
  ”Franco dör vilken sekund som helst. Det finns massor att göra för oss”.
   ”Jag har inga pengar”, sa jag.
   Han viftade bort mina invändningar.
  ”Vi får resan betald genom att göra något reportage. Vi tar min bil och kör till Barcelona, ner över Andalusien och upp till Baskien. Det tar en månad. Du behöver inga pengar. Ett hotellrum kostar femton spänn natten och maten är ännu billigare”.
   Charlie såg entusiastisk ut. En månad lät som en lång tid, men varför inte? Jag hade det ganska segt hemma. Eva var ute ur mitt liv och jag hade inget annat på gång. Någon gång måste man våga göra något oväntat.