söndag 15 februari 2015

Dagar utan mening


Det här är ingen dålig bok. Den borde ni läsa....



Naxos                                                                                                                                                                           

Färjan är som vanligt tre timmar försenad. Det är mitt i natten och det är tryckande hett.
 - Vad har du i alla väskorna? Det är ju tungt som bly.
John har börjat surna till. Jag förstår honom. Det är femtio kilo bilder vi släpar på. Redan vid avfärden från Arlanda hade jag problem med övervikten. Några andra resenärer fick ta en del av mitt bagage för att jag skulle slippa betala extra.
 - Det vet du väl att konsten väger, säger jag. Kom igen nu. Det är bara några trappor kvar.
John är inte den som ger upp i första taget. Han fortsätter att släpa mina väskor över de kantiga trappstegen. Vi är på väg till mitt hus längst upp i Naxos stad. Svetten dryper på ryggen. En kvinna öppnar ett fönster och ber oss vara tysta.
- För helvete, säger John ilsket. Kom ut och bär istället, men kvinnan har redan dragit igen fönsterluckan. Den sista trappan, femtio meter. Jag kan se himlen. Jag bor högst upp och de sista metrarna är alltid lika paradisiska. Den svala nordanvinden från Mykonos tar fart på det lilla torget, letar sig ned i gränden och kyler ned oss.
Grannen är vaken och spelar klassisk musik. Det ljuder vackert i gränden. Vi stannar upp.
 - Han spelar alltid, mycket Maria Callas. En gång när jag passerade spelade han Cohen, klockan två på natten. Det är starkt av en nittioåring.
 - Ja, man är snart där själv, säger John och pekar på packningen.
Vi står på torget. Metropolis. Här finns bara kyrkor. Inte en krog eller pub, inte ett disco, bara förlamande skönhet, tystnad och suddiga människoröster. Här uppe härskar tystnaden och stillheten. Jag har alltid velat bo så här. Ensam, i tystnad, men nära till umgänge och glam.
Mina barn, Saskia och Petter, är fulla av spring i benen.
 - Pappa, tror du katten finns kvar? Kan vi gå och hälsa på Dean och Russel?
 - Vi får se i morgon. Nu är det mitt i natten, men jag ser att både Dean och Russel är här. Deans joggingskor står ute.
Vi går in i den lilla trean från 1200-talet. Jag och en kompis kom över lyan genom kontakter för några år sedan.
- Fan, vad skönt. Jag är helt slut i kroppen.
John lägger sig på en säng och vilar. Han är kolsvart i skinnet efter en månads segling. Inte blir det sämre av att han har vallonblod i ådrorna. Det är en vacker karl. En stillsam munk som jag brukar kalla honom. Jag packar upp medan barnen borstar tänderna, springer in och ut på terrassen för att kolla om förra årets myrbon finns kvar. Det gör dom tydligen för barnen börjar reda smida planer på hur myrorna skall utrotas. Citron och varmvatten var förra årets stridsmedel.
Jag ställer upp min utställning av fotografier mot väggen. En bit av mitt livsverk som skall ställas ut i Naxos under sommaren. Resor i världen: Bon Voyage.
Barnen kommer in och lägger sig i sängarna. Tolv och sexton år. Blondiner. Dom ligger med huvudena mot varandra, som dom alltid har gjort på resor. Dom är starka tillsammans, halvsyskon. Hemma ses dom varannan vecka. Varannan vecka är dom hos sina olika mammor. Jag tycker det är skönt att ha barn på halvtid, arbete på den andra halvtiden.
Jag lyssnar på deras prat. Dom är glada, men trötta.
- Godnatt pappa, säger dom för tredje gången. Jag går in och ger dom en sista kram.

John sitter på verandan med en Metaxa. Han häller upp en snutt till mig också.
 - Det blir nog en bra sommar i år med, säger han. Dina barn är fantastiska. Att dom orkar resa så långt. Jag har aldrig hört dom gnälla om någonting.
 - Nej, dom är lyckan i livet. Jag fattar inte folk som säger att barnen har hindrat dom i någonting. Mina ungar har bara gjort mitt liv bättre.
Vi dricker ur. Jag ser bort mot bergen. En ankarkätting dras upp i hamnen. En stor färja är på väg mot Pireus. Det är dags för sängen.
Jag går in i det stora vardagsrummet, med en takhöjd på fem meter. Fönstren sitter högt och trägolvet har breda träplankor med självgung. John sover i munkcellen, ett litet rum bredvid terrassen. Jag öppnar dörren, släpper ned ett skynke så jag kan känna vinden dra genom lägenheten. I morgon bitti skall jag gå till bagaren och köpa färskt bröd och marmelad.
Vinden är stilla, skynket rör sig inte en millimeter. Det blir en varm dag i morgon.

När jag vaknar går jag genom huset. Barnen sover tätt ihop. John ligger med ett öga öppet. Han ser på mig, vänder sig demonstrativt om och jag går ut på den andra terrassen.
Jag tar med mig en kamera och gör en promenad. Jag har fotograferat i trettio år. Det har gått ganska bra. Jag har levt på mina bilder. Ibland frågar folk mig vad det var som fick mig att fotografera? Friheten. Att bara gå ut och söka sig själv, kontakt med gatan, livet. Ett tillfälle att översätta sina egna känslor till bild och pengar.
Jag vandrar ner genom gränderna. En sliten vägg. Ett typiskt Strömholmmotiv. Jag träffade honom precis innan jag stack till Grekland. Han har inspirerat mig hela mitt liv. Hans sätt att leva, bo, agera. Jag har ärvt hans ensamhet, men tagit mer hand om mina barn. Inte levt på kvinnor i samma utsträckning, men hela hans attityd har påverkat mig. Att flytta, att vara trogen sin konst, att hellre göra något halvkriminellt än hora för reklammarknaden.
Jag försöker vara disciplinerad, men öppen för slumpen. Disciplinen består av att varje dag arbeta, alltid arbeta. Slumpen är något som dyker upp med jämna mellanrum i en disciplinerad människas vardag.
Grekerna är morgontidiga med sitt kaffe. Jag får en kopp svart kaffe, lägger ifrån mig Leican på bordet. Dyker det upp en bild tar jag den. Jag föredrar att skriva i min anteckningsbok. Jag gör budget några gånger i veckan och skriver också ner mina planer för den närmaste veckan och för året.
Det går en timme på cafèt. Sitta och glo på folk, sno åt sig en blick här och där. Var i består den svenska standarden då vi aldrig har tid med sånt hemmavid? Försök bjuda ut en normal svensk på kaffe. Omöjligt. Han är på jobbet. Kan inte komma ifrån.

När jag kommer tillbaka är ungarna ute och spelar boll mot kyrkan. John sitter med sin kombinerade the och kaffefrukost. Det tar minst en timme för honom att äta frukost.
- Har ungarna käkat frukost, frågar jag?
 - Vet inte, tror inte det, säger han och tittar sig omkring på bordet.
 - Jag går och hämtar in dom, så kan vi äta tillsammans.
Barnen leker i den vildsinta solen. Dom springer in och ut mellan kyrkans olika väggar med sina bollar.
- Det finns frukost, säger jag.
- Vi kommer snart, skriker dom tillbaka och försvinner bort runt hörnet.
Medan barnen äter frukost står jag i vardagsrummet och monterar bilder. Jag har alltid tyckt om att vara ute i god tid. Oftast har jag mina utställningar klara ett år innan dom skall upp. Hela min arbetskarriär har varit inriktad på att det är jag som skall ha kontrollen. Jag gör mina bilder för att förstå mig själv, se hur jag själv står i förhållande till omvärlden. Det är viktigt att leva ett enkelt och värdigt liv och i det ingår att ens arbete är viktigt. Kan jag tillföra världen lite glädje och kärlek har jag gått långt.
John har försvunnit och jag lyssnar på barnens röster. Vilken frid det finns i att ha harmoniska och hungriga ungar. Jag har två barn med två olika kvinnor. Ibland kan jag fundera över om jag gjort mina barn ont genom att inte ha en vanlig familj, men jag blir allt mer övertygad om att så är inte fallet.
Min sorts familj blir en allt mer vanlig familjeform. Tiden är över då en familj består av pappa, mamma, barn. På samma sätt som bondesamhället är över. Jag ser på andras barn som mina. Vi borde tillsammans äga alla barn, älska och skydda dom som vi skyddar våra egna.
Barnen försvinner efter frukosten. John är också försvunnen. Han sitter troligtvis nere i hamnen och kollar på båtar, ritar några teckningar. Jag radar upp bilderna längs väggen från mina resor. Från början reste jag iväg för att rymma hemifrån, vandra från min bakgrund. Det var hårda, ensamma resor med tårar i halsen. Sedan reste jag som yrkesman. Det var dom sämsta resorna.
Numera ser jag mig inte längre som resenär. Nu reser jag för att bo, leva vardagsliv, arbeta på plats. Min hjärna har intryck för de närmaste hundra åren. Jag reser för att hamna i en miljö som är vänlig för kroppen och psyket. Där det är varmt, finns barer och restauranger, berg och hav.
- Mike? Min granne Dean knackar på den öppna dörren.
- Du har post från förra sommaren som vi sparat till dig.
Dean är en vältränad sextiofemåring. Vaderna är fulla av muskelknutar. Varje morgon går han en mil till havet, simmar en timme innan han går tillbaka till stan. Hans partner Russel är precis tvärtom. Trött, ointresserad av det fysiska, en tänkare.
- Det är väl mest gamla räkningar, säger jag och kollar i bunten.
Jag hittar tre brev från olika vänner från förra sommaren. Jag tackar Dean och han försvinner. Ett av breven är från Nils. Han gnäller över livet, vill förändra sig.
Jag blir lite full i skratt. Det har gått precis ett år och han har inte bytt jobb och än mindre kvinna.