måndag 23 februari 2015

Det blåser hårt.








Det blåser hårt. Änglar blåser hårt. Något liknande skrev Sture Dahlström. Han var bra. Jag gillade honom. Jag gillade Slas också. Boken från Paris tycker jag var hans bästa, fast han skrev en massa böcker som man får räkna som den bästa.

Det blåser hårt. Det blåste hårt. Motvind. Inte mycket gratis idag ute på vägen. Då får man trösta sig med de enkla sakerna. Som att jackan fungerade bra. Och att handskarna var perfekta. Att man blev blöt om fötterna får man glömma och se som kuriosa.

Mycket handlar om vad man lägger vikten vid. Jag cyklar tre mil 20 minuter snabbare på en racer än en Mtb. Bara så ni vet skillnaden.

Vad tänker en man i min ålder på? Sina krämpor eller eventuellt kommande krämpor. På vad nästa steg ska bli? Om det ska bli något nästa steg eller om det mesta ska rulla fram i bekväma, igenkända fotspår.

Det är kanske fult att säga så, men visst funderar man på vad nästa steg ska bli. Det värsta är att man inser att vad man än tänker göra så kommer det att kosta på och då är vi tillbaka i det här med blöta fötter och en fungerande jacka. Var lägger man energin.

Jag hade en Lx3, den hade ett långsmalt format. Jag fotograferade en del med det formatet. Intressant format, tycker jag. Kanske mitt format. Fast det går ju inte att ta höjdbilder med det formatet.

Om jag vore ung fotograf idag, vad skulle jag kolla på för fotosajter för att bli inspirerad. Det finns ju Fotosidan som är Nordens största fotsajt, men den är ju ganska amatöristisk. Var går man om man vill nå ett steg längre, se bättre bilder i Norden. Finns det något? Tror inte det? Kanske är det fortfarande så att Magnums sajt är den bästa om man vill se bra berättande fotografi.

Den andra grejen jag kan se är kotteribildningen på Facebook, där fotografer driver ett starkt socialt nätverk, driver varandra framåt inom gruppen. Alla applåderar och alla tycker om varandra och det är ju fint och härligt. Har det sociala blivit viktigare än resultatet?
Frågan kan alltid ställas.