Det svarta berget
Det svarta berget by micke berg
|
Make Your Own Book
Den här boken började jag med 1999. Det var då jag började leva på att plåta skidåkning på vintrarna. Ända fram till förra året gjorde jag en tre, kanske fyra, skidjobb varje vinter.
Förra året gjorde jag mitt sista. Egentligen kan man inte heller säga att jag plåtat skidåkning. Jag har inte riktigt varit intresserad av att plåta skidåkning. Mitt intresse har varit resan dit, resan som det innebär att åka skidor. Det har varit mycket, mycket viktigare än att fotografera.
När jag växte upp var slalom en överklassport. Det är det fortfarande och det kommer det alltid att vara. Om man bor på en skidort är det inte det, men de flesta som kör skidor en vecka om år har det ganska fett beställt. Ännu värre är det ju med miljön. Skidåkning är värsta skiten med alla sina helilyft osv,,,det enda vettiga vore ju att gå upp med stighudar och i mina ögon är det också det enda som räknas. Att sätta sitt feta äschle i en heli är ju nästan löjligt. Hemingway gick på stighudar så då kan väl vi göra det också.
Nog om det. Jag inser att jag kom aldrig fram till målet i min skidbok. Jag åkte för mycket skidor, men jag träffade en hel del väldigt fina människor, Ola, Matte, Calle, Axel, Jp, Ewe och några fler som blivit vänner för livet.
Det är ändå det viktigaste. Vännerna och den friska luften. Nu lämnar jag skidåkningen och nästa bok blir en om cykling, men det är egentligen samma sak där. Det är mycket roligare att cykla än fotografera. Vi får se, vi får se.
Den här boken började jag med 1999. Det var då jag började leva på att plåta skidåkning på vintrarna. Ända fram till förra året gjorde jag en tre, kanske fyra, skidjobb varje vinter.
Förra året gjorde jag mitt sista. Egentligen kan man inte heller säga att jag plåtat skidåkning. Jag har inte riktigt varit intresserad av att plåta skidåkning. Mitt intresse har varit resan dit, resan som det innebär att åka skidor. Det har varit mycket, mycket viktigare än att fotografera.
När jag växte upp var slalom en överklassport. Det är det fortfarande och det kommer det alltid att vara. Om man bor på en skidort är det inte det, men de flesta som kör skidor en vecka om år har det ganska fett beställt. Ännu värre är det ju med miljön. Skidåkning är värsta skiten med alla sina helilyft osv,,,det enda vettiga vore ju att gå upp med stighudar och i mina ögon är det också det enda som räknas. Att sätta sitt feta äschle i en heli är ju nästan löjligt. Hemingway gick på stighudar så då kan väl vi göra det också.
Nog om det. Jag inser att jag kom aldrig fram till målet i min skidbok. Jag åkte för mycket skidor, men jag träffade en hel del väldigt fina människor, Ola, Matte, Calle, Axel, Jp, Ewe och några fler som blivit vänner för livet.
Det är ändå det viktigaste. Vännerna och den friska luften. Nu lämnar jag skidåkningen och nästa bok blir en om cykling, men det är egentligen samma sak där. Det är mycket roligare att cykla än fotografera. Vi får se, vi får se.
