tisdag 17 februari 2015

Historien måste berättas.


Charlie kom tillbaka efter det spanska snabbrycket. Han hörde inte av sig så jag gick över
till honom. Han hade återfått lägenheten och låg på en madrass på golvet. Dödsförkyld.
”Jag har feber” sa han, ”passa dig. Vilken djävla tripp det blev. Jag levererade bilderna i
morse. Mycket sämre än det jag hade utlovat .. det var helt sjukt”.
”Först kom jag till Barcelona. Jag var tvungen att ta ett studentflyg eftersom jag inte hade
råd med något annat. Jag gjorde ett falskt studentleg så det fixade sig. Från Barcelona åkte jag
tåg till Madrid för dit hade allt spridit sig. Det var demonstrationer och snutbråk”.

Han satte sig upp och hostade en halv minut innan han fortsatte.
”Sedan började det. Jag skulle tillbaka till flyget i Barcelona. Kom för sent, fick rådet att ta
bussen till Paris och morgonflyget därifrån. Då skulle jag kunna åka på min gamla biljett
istället för att köpa en ny”.
Ny hostattack och snytning. Jag flyttade mig en bit från sängen.
”Kom till Paris, för sent. Den där bussen krockade på motorvägen och där satt vi mitt i
natten, svinkallt. Jag tog en taxi till flygplatsen utanför Paris för mina sista pengar”.
”Det fanns inget flyg, inget studentflyg. Jag fick total panik. Jag hade ju inga pengar, helt
ren. SAS hade en lucka så jag gick dit. Det stod en kvinna bakom disken. Jag sa som det var”.
”Jag är fotograf, har just blivit rånad ... dom här filmerna måste komma hem före kvällen
till Stockholm. Kan du hjälpa mig?”
Han gjorde en konstpaus innan han berättade vidare.
”Hon tittade länge på mig , sedan gick hon in bakom ett skynke och kom strax tillbaka”.
”Det går ett plan om en timme till Köpenhamn. Du kan ta det och sedan är du bokad på
första plan därifrån till Stockholm”.
”Fattar du? Jag trodde jag skulle dö av lycka”.
”Behövde du inte betala, frågade jag?”
”Inte en spänn. Det var bara och kliva på. Nu har jag kopierat, levererat bilderna och mer
eller mindre dött av flunsan. Hungrig är jag också. Har du skrotat bilen?”
”Nej, jag har inte kommit så långt. Du kan ta över den ett tag, så skrotar jag den framöver.
Jag är också hungrig. Du pallar väl inte att gå ut?”
Han tittade på mig med himlande ögon.
”Jag är död”, sa han. ”Nu tänker jag ligga här i en vecka eller två. Du får fixa fram dricka
och käk”.
Han reste sig upp, hämtade några kopior ur en röd ask. Det var barnbilder, nästan tio stycken.
”Ta med dom ner till Fransmannen. Hälsa från mig och säg att jag är sjuk, men behöver
mat. Jag betalar senare. Jag är säker på att han bjuder på maten när han får bilderna”.
Han fick rätt. Fransmannen, som hade restaurangen i bottenvåningen, bjöd på maten när han
såg bilderna. Det var hans barn Charlie fotograferat i något obevakat ögonblick.
Vi åt tillsammans, resten av dagen ägnade vi åt att lyssna på Cream, Röde Mor och Hoola
Bandoola.