fredag 27 februari 2015

Early grey morning.

Pascalidou tar time out från Ring P1, för hon orkar inte med allt hat längre. Jag tycker det är outhärdligt med dessa män som trakasserar alla duktiga kvinnor. Pascalidou är i mina ögon underbar och en härlig fläkt med sitt engagemang.
Jag har ofta funderat på hur vissa män kan kalla kvinnor "kärringar", min kärring, osv...Hör de inte hur jävla pissigt det låter? Kärring kommer aldrig att vara något annat än föraktande även om man själv tror man säger det i schysst ton. Sedan finns det ju de verkliga offren: männen som kallar sin fru mamma. Vad fan är det för fel på dom? Fick dom inte nog med bröstmjölk, eller....?

Nej. dags för lite kurage bland oss män. Sitter det någon typ och hatar brudar så blir det till att ge dom på tafsen direkt. Vissa män vill liksom inte växa upp, de lever fortfarande kvar i falukorvsträsket, tar inte hand om sig, har liksom ingen riktning. Kolla in kvinnor hur de löser problem.

De hittar på grejer, träffar andra brudar, går ut, har bokcirkel och Gud vet vad. Vad gör de flesta män? Tycker synd om sig själva, super ner sig, blir feta och fullständigt sorgliga, en slags döda falukorvar.

Falukorven är verkligen en synonym för män som inte tar sig själva på allvar.

Lundell skrev en blogg igår. Om fåglar. Han gillar fåglar. Själv brottas jag med en dröm, en dröm sm jag haft i minst trettio, kanske fyrtio år. Jag ser ett hus, högst upp på ett berg. Det finns hus och lägenheter runt omkring, men på huset finns ett litet torn och högst upp i det tornet finns en lya. Jag har alltid i drömmen strävat efter att bo i den lyan och jag bor också till slut där.

När jag bor där skaver det lite, men jag vill bo där. I natt drömde jag samma dröm igen, men plötsligt ville jag inte bo där. Jag ville bo nere på Katarina bangata, på bottenplan, med utsikt över allén och i kontakt med livet.

Man kan säga att drömmen var ganska klargörande.

Jag cyklar, men inte idag. Idag blir det arbete. Igår försökte en idiot köra ner mig med bilen. Han mötte mig på vägen och körde rakt emot mig med bilen. Jag kastade upp cykeln på trottoaren och idioten bara svepte förbi mig, på fel sida vägen. Det var väl någon som hatade något?

Jag säger som Buddisterna. Ta ett beslut och håll dig till det.

Annars funderar jag på kost och blodtryck. Hur man får ner ett blodtryck och vad som är ett rimligt blodtryck.140/90 sägs vara normalt, men nu ändrar man uppgifterna och säger 160/100 behöver inte medicineras om personen i övrigt är frisk. Då ställer man sig ju den enkla frågan: Varför har man då medicinerat alla som har haft över 140/90 genom åren? Har läkarna någon koll?

Nej, jag tror inte på läkarkåren längre. Det enda jag tror på är träning och det är uppenbart att träning, bra vikt och schysst kost är lösningen på de flesta fysiska åkommor.

Sedan kan man undra hur folk tänker. Jag har polare som envist hävdar att de för något år sedan körde i 45 i snitt på cykeln till jobbet. Hur kan man ens tro på något så enfaldigt? Har folk ingen känsla för vad fart är? Kan du hålla det tempot till jobbet så kan du hänge med klungan i Tour de France och jag kan säga att ingen som läser den här bloggen, typ tusen personer om dagen, hänger med klungan i Tour de France mer än hundra meter på platten. Går det uppåt så är Ni bortblåsta på fem meter.

Nog om det och Fuck falukorv.