måndag 2 februari 2015

Paris, Foto och Hemingway

Jag älskar det här uppslaget från Foto 1978. Hans Erixon, en gammal elev från Fotoskolan hälsar på Strömholm i Paris. Det är en underbar text.

Paris.
Min blick sveper över de nytryckta böckerna av Hemingway. Man vet verkligen hur man gör snygga omslag idag. Att ha eller inte ha, en av hans bästa. Min favorit. Den lär ha kommit till på Kuba eftersom Hem lyckades skriva taskigt om så många av sina polare i sin första bok " Och solen har sin gång", att han gjorde bäst i att flytta från Paris.

Att ha eller inte ha. Jag har den hemma, men att stå och smygläsa den gör att min dröm om att vara heltidsförfattare återigen väcks. Jag skulle verkligen vilja skriva böcker som Hemingway. Hans prosa förändrade hela mitt liv. Han sägs vara kallhamrad. Suck, leta upp en känsligare människa så ska jag bjuda på fika. Han var säkert en jävla rumlare, men hans texter är dynamit i silkeslena vantar.

Det snöar. Jag flyttar fram bindning på mina raceskidor. Två cm, och de går fan rakt fram. Jag ringer Axel som står och lyfter vikter. Han mumlar något om att han hör av sig senare. Jag ställer tillbaka bindningen och de svänger som skållade råttor igen.

Två cm, skillnaden mellan liv och död i vissa lägen. Det snöar. Det gör mig lycklig. Det är moddigt och jävligt på vägen. Det gör mig också lycklig. Möter en stor plogbil. Härligt.

Strömholm. Paris.
Jag frågade honom en gång var han varit lyckligast i sitt liv. " Paris, sa han."

Paris. 1969.
Jag hade ingen bra tid i Paris. Jag hade en fantastisk tid i Barcelona, men inte Paris. Kanske för att jag är mer spansk än fransk? Kanske för att det spanska lockar mig mer? Det är svårt att säga, men jag är nog ett spanskt halvblod.

Jag köper en bok av Nina Bouraoui, Standard. Det är omslaget som lockar. Jag har läst annat av henne som jag inte gillade, segt om man säger så. Ungefär som årets Nobelpris. Det står och stampar på samma gata hela tiden. Men ledsnar, men även där, var omslagen fantastiska.

Jag går tillbaka och klämmer på Hemingways böcker. Inget snack om saken. Han gjorde något stort med mig. Han lyfte mig ur ett liv och satte mig i ett annat. Jag vet inte om man kan ge någon mer beröm. I alla fall, så var det och så är det.

Det snöar fortfarande ute, köper en liten semla. Jag skriver om det hela, på det lilla, snabba sättet. En dag kanske jag sitter vid det där cafébordet igen, på Plaza real och ser solen komma ner mellan husen. Där skrev jag min första bok. Den kom aldrig ut, men jag skrev den och så var det med det. Jag satt där, mådde prima och skrev. Jag satt i Hemingways kvarter, såg Ramblan och var en annan.

Jag bodde i en lya strax bakom torget. Jag hade ett litet rum, de andra rummen  var bordell. Det tog ett tag innan jag fattade det. Det var 1974. Året efter dog Franco och Spanien exploderade.

Uppslaget jag visar är från 1978. Christer har haft sin utställning i Gamla stan. Om något år ska han torska på en stroke. Jag tror han hade en fin tid där i Paris. Han var fransk. Jag är ett spanskt halvblod. Det är okej, man kan tycka om varandra ändå.