Historien måste berättas/bok
Jag har gjort tre böcker om fotografi.
Fotograferna
Dagar utan mening
och den här: Historien måste berättas.
Jag tycker den här är bäst.
Du kan läsa den på skärmen om du öppnar den och drar upp den på största storlek. Lev väl, som Charlie skulle ha sagt.
Berättelsen om Charlie.
Stockholm 1974.
November. Självmördarmånaden. Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare
på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen.
Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det
märktes på maten som var ojämn i kvaliteten.
Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill
dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom
fram och slog sig ner.
”Vilket väder”, sa hon. ”Nu märks det att vintern kommit på allvar”.
Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som
hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig.
”Har du hört från Charlie den senaste tiden?”, frågade hon.
”Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla
drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att
dö snart”.
”Ja, det vore ju inte en dag för sent”, sa hon. ”Hur har fascismen lyckats behålla makten så
länge i Spanien?”
Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på
vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma?
”Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?”
”Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp
varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?”
Det gick inte att ta fel på vinken.
”Var det inte gott?” Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar.
”Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med
glassplitter”.
Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset.
Jag lyssnade mest. Hon drack några öl innan vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på
Allhelgonagatan. En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang.
En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker.
Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade
att köra långt in i munnen.
Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det
ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den
här tiden på dygnet?
”Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag
komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan”.
”Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan”.
Han kom upp, skäggig och sliten.
”Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en
gränd av snuten”.
Han rättade till sina trasiga glasögon.
”Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon”. Han slängde sin
Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.
Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav
honom en kram.
”Ta den här, så blir det lite mjukare”. Hon gav honom ett täcke till att ligga på.
Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig,
särade på benen och lät mig komma in.
Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig
novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här
gången?
En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade
upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen.
Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad.
Fotograferna
Dagar utan mening
och den här: Historien måste berättas.
Jag tycker den här är bäst.
Du kan läsa den på skärmen om du öppnar den och drar upp den på största storlek. Lev väl, som Charlie skulle ha sagt.
Berättelsen om Charlie.
Stockholm 1974.
November. Självmördarmånaden. Jag hade fullt upp med att stå ut på dagarna. Det var lättare
på kvällen, då man kunde tända ett ljus, eller gå på krogen.
Vi träffades oftast på Lilla Paris. Ägarna var före detta tryckare på Svenska Dagbladet. Det
märktes på maten som var ojämn i kvaliteten.
Lilla Paris hade börjat stänga. Jag såg hur Sören, en av ägarna, plockade av borden. Ingalill
dök upp. Hon gick ett varv i lokalen utan att upptäcka mig. Jag vinkade åt henne. Hon kom
fram och slog sig ner.
”Vilket väder”, sa hon. ”Nu märks det att vintern kommit på allvar”.
Hon var rödhårig, långt hår ända ner i svanken. Fräknar och uppnäsa. Det var Charlie som
hade träffat henne först och sedan fortsatte hon med mig.
”Har du hört från Charlie den senaste tiden?”, frågade hon.
”Nej, det var nog två veckor sedan. Han är tillbaka i Barcelona. Det verkar vara ett djävla
drag där nere. Demonstrationer och krig varje dag på gatorna. Folk tror att Franco kommer att
dö snart”.
”Ja, det vore ju inte en dag för sent”, sa hon. ”Hur har fascismen lyckats behålla makten så
länge i Spanien?”
Jag ryckte på axlarna. Fib/kulturfront hade just avslöjat IB-affären. Hetsjakten gick på
vänstern i Sverige. Var det så mycket bättre här hemma?
”Hur går det för dig då? Har du kommit in på din sjuksköterskeutbildning?”
”Jo, jag började för en månad sedan. Det är kul, även om det är jobbigt att stiga upp
varenda dag klockan sex. I morgon är det lördag, sovmorgon. Är du också ledig?”
Det gick inte att ta fel på vinken.
”Var det inte gott?” Hon pekade på min tallrik där resterna av en varm macka låg kvar.
”Akta dig. Dom tappade något i köket och när mackan kom ut var den full med
glassplitter”.
Timmarna gick i fredagskvällens vanliga brus. Ingalill berättade om hur det var på sjukhuset.
Jag lyssnade mest. Hon drack några öl innan vi gick hem till mig. Jag bodde runt hörnet, på
Allhelgonagatan. En liten etta, ovanför tunnelbaneingången. Jag hade ett enkelt möblemang.
En hundratjugocentimeterssäng, ett litet bord och fåtölj, min skivsamling och några böcker.
Ingalills kropp var hård och mjuk. Det långa håret och hennes sträva tunga som hon älskade
att köra långt in i munnen.
Vi somnade tillsammans i den trånga sängen. Jag vaknade någon timme senare av att det
ringde på telefonen. Tittade på klockan, halv fem. Vad var det för idiot som ringde vid den
här tiden på dygnet?
”Hallå, det är Charlie. Jag står nere på Götgatan. Jag har kört hem från Spanien. Kan jag
komma upp och sova hos dig. Det går inte att sova i bilen i stan”.
”Kom upp. Men Ingalill är här, så du får sova på mattan”.
Han kom upp, skäggig och sliten.
”Det var hårda bud på slutet. Franco är på repet. Brillorna sprack när jag blev jagad i en
gränd av snuten”.
Han rättade till sina trasiga glasögon.
”Dom fixar jag i veckan. Jag är dödstrött. Vi snackar i morgon”. Han slängde sin
Domkeväska i ett hörn, tog ett täcke och la sig på golvmattan bredvid min säng.
Ingalill vaknade upp. När hon såg att det var Charlie klev hon upp ur sängen och gav
honom en kram.
”Ta den här, så blir det lite mjukare”. Hon gav honom ett täcke till att ligga på.
Jag kröp ner i sängen bakom Ingalill, fick stånd. Hon kände det, skruvade sig emot mig,
särade på benen och lät mig komma in.
Jag vaknade tidigt, smög ut för att gå till kaféet och köpa frukostbröd. Det var en solig
novembermorgon. En av de få. Jag njöt av livet. Hur länge tänkte Charlie stanna den här
gången?
En halvtimme senare var jag tillbaka. I sängen satt Ingalill på Charlie. Hennes stjärt pumpade
upp och ner över hans kuk. Charlie log mot mig och vinkade avvärjande med handen.
Jag gick in i köket för att göra frukost, te med rostade mackor och skotsk marmelad.
