måndag 9 februari 2015

Inspiration

Såg att Dylan hade hållit ett fint tal. Om sina inspiratörer.

Jag växte upp som en Sailorboy. Nära vatten, väldigt nära vatten.  Min uppväxt var sällan längre än hundra meter från vatten. Jag, en Sailorboy.

Bertil, min styvpappa, betydde inte så mycket för mig som liten, men ju äldre jag blir, desto mer förstår jag att han betydde något. Han jobbade på dagarna, pluggade på nätterna. Klassvandrade.
Dog ung. Dog exakt lika ung som min mor.

Jacques Plante, Montreals legendariske goalkeeper, var min näste idol och inspiratör. Jag bytte  namn  till Mike Montagne när jag var fjorton om jag skulle bli proffsmålvakt senare i livet.

Sedan växte jag upp.
 Jimi Hendrix kom först. Hans råa, djuriska musik förändrade allt inom mig. Jag kunde lyssna på Hey Joe i timmar. Full volym. Morsan höll på att knasa ihop över oljudet, som hon uttryckte det.

Hemingway drog mig ut i världen. Och solen har sin gång var början på mitt vuxna liv och min litterära bana.
Cartier Bresson kom långt senare, men var ungefär samma sak. Resandet och det lätta handlaget.
Eugene Smith blev motsatsen. Mörkret, The Loft och en handräckning i hur man kan kopiera.

Efter det fanns det inget i många år.
Sedan kom Christer Strömholm, ett sätt att leva. Tre bostäder, att arbeta med sitt eget liv. Tro på sig själv.

Efter det, ingenting. En hel del, men egentligen ingenting som berört mig.

Idag blir jag berörd av att sitta och klappa en hund som heter Zappa. Eller svänga nerför en backe, men inget i konsten kan beröra mig som det jag skrivit ovan.

Det enda jag har med mig från förr är nyfikenheten och känslan för skönhet.

Det är gott nog.