lördag 14 februari 2015

Cykelmek och snögeggamoja


Man börjar få en blick som värsta pundarn. Satt på  gymmet och snurra pedalerna. Ute lyste solen. Vad fan?  Ska man sluta åka skidor och ta ut knarren. Säsongen står för dörren. Johan Tell, den eminente skribenten, meddelar att Andalusien runt passerar hans by, där han bor just nu, den 22 februari.

Det är sådana meddelanden som gör en pundarlik. Man börjar flacka med blicken. Knarrarna står uppradade i källaren. Skulle kanske gå ner och smeka deras rumpor lite?

Jp lämnar in sin Stork på cykelfiket och meken i Skrapan. Vi sitter där i solen och njuter av den gamla knarkarskolan Åse gymnasium fula fasad. Fiket är en pärla, sköna lirare, bra fika, sol och en världens finaste hund, MekarÅkes Zappa. Skitfin dog.

Det är mycket nu. På gymmet kör jag med en lirare som trampar skittungt. Hon ser lite speciell ut. Jag drar iväg ett skämt och hon ler så vackert tillbaka. Jesus, var det så hon såg ut. Hade hon väntat på mitt skämt? Knappast, men kul då en människa blir en annan bara man säger något trevligt. Fyrar av ett leende så där, i tramptaget.

Jag gick på ett annat fik, satte i mig en semla. Två kvinnor med två barn i fem, sex års ålder fikade lite längre bort. Plötsligt började ungarna trumma med pinnar på bordet. Hårt som fan, riktigt smällde i lokalen. Jag tittade på morsorna, gick några minuter. Är dom inte riktigt kloka, tänkte jag. Vad fan, säg åt ungarna, för helvete.
En morsa upptäckte min och andras arga blickar och då säger hon meningen som får mig att nästan ge upp tron på framtiden.
- Barn, kan ni inte trumma på något annat, som inte låter så mycket och så pekar hon på möblerna. Det låter nästan lika mycket och två av mina grannar tar sitt fika och går ner på andra våningen.

Nej, tacka vet jag cykelfiket och Zappa. Där kan man sitta i solen och drömma. Jag får väl gå dit nu, efter att ha trummat på trampcykeln på gymmet. Blicken, pundarblicken, kan nog bara stoppas med en riktigt fet bulle i fejan.