The heat goes on

Vaknade halv sex med lätt panikkänsla,dagen ska bli uppåt 36 grader varm. Drog på ACn på krypkyla, 24 grader och det är märkligt, efter en halvtimme hade jag 26 grader i rummet och tyckte det var kallt. Kroppen är ett instrument som kan anpassa sig. En gång i tiden var jag i Afrika, reste från en stad upp i bergen där det var snorhett, uppåt 40 grader, sedan då jag kom tillbaka till staden där det var typ 33 så frös jag nästan.

Det säger allt.

Var på middag, trevligt värre, fick kyckling och ris, påminde om mina resor i Asien, alltid kyckling och ris. Det här att plåta med mobilen är verkligen suveränt, det blir alltid bilder, alltid och man har hela kontoret i fickan. Så extremt smidigt, och man kan skicka och titta och organisera från en kaféstol. Det trodde jag aldrig, inte ens om jag fick en ny Leica skulle jag använda den, orkar inte bära på en kamera.

Det är varmt och det är onekligen jobbigt, jag letar de ställen på gården där vinden finns. När jag vaknar så ser jag genom de fönster vi har uppe i taket, vi har typ fem meter i takhöjd inomhus, hur vindarna blåser, om de blåser. Som tur var har de blåst hittills under värmeböljan och sedan förflyttar jag mig till de hål och hörn där vinden kommer. Så klarar man sig bra genom en dag, fram till tolv håller jag på utomhus, sedan blir det att gå in, och komma ut vid 1900 ca och då kan jag åka och bada en timme utan fara för den elaka solen och slippa turisthelvetet. 

Jag brukar säga till mig själv att man måste se de här värmeböljorna, som brukar vara två, tre om år, som hård kyla i norr. Man får förhålla sig till värmen som till kylan. Då jag åkte skidor körde vi trots att det var 25 minus, och på samma sätt är det med 36 graders värmen. Man får vara beredd och lära sig hantera, sedan kommer ju kvällarna, de svarta nätterna, då stenarna på gården är varma som tofflor och det är bara helt sanslöst underbart, sensuellt, värt allt slit under dagen.

Bilden på den norska familjen tog jag igår, fin familj, grannar, underbart. 

Annars så ägnade jag gårdagen åt att läsa och kolla på bilder och skriva själv. Jag måste säga att Bröderna Turnleys bilder, deras humanism och deras texter är så starka, jag gillar även Matt Black, socialt, politiskt patos. 

När jag går igenom Insta så hittar jag många unga fina fotografer men det är liksom ingen ordning på deras bilder, det finns ingen riktig konsekvens, något som driver framåt utan det är mest löst singlande bilder.
Ta bara en sådan fotograf som tex Moriyama, vilken helvetisk konsekvens, han mal på år ut och år in och det ger ett resultat. Många säger man ska ta nya bilder, nya, nya, klart man tar nya bilder, men, enligt mig, om det ska fungera så måste de finnas en konsekvens, ett mål i sikte, det kan bara inte segla omkring och det är där någonstans det saknas något inom modern ung fotografi, kanske handlar det om sammanställningen, berättandet?