Resan,,,

Ibland vill man bara gå in i en tom sval kyrka o be om nåd. Eller bara sitta där och finna ro.

Resa. Att resa är fan det värsta som finns. Att åka till Arlanda, denna misslyckade flygplats, sitta där och vänta pa ett plan, alla jävla kontroller och jag som aldrig har ngt att kontrollera. Reser alltid med bara handbagage. Om jag skulle behöva checka in en väska reste jag aldrig.

Man sover dåligt natten innan, den eventuella glädjen man kände för att resa försvinner under natten, man ser bara hur hett det kommer att bli, hur millioner solbäddar har byggts upp på de vackra stränderna, hur paradiset försvinner och ersätts av en ful marknad.

Så vaknar man, helt slut och ångestladdad och undrar varför man inte är som alla de här familjerna med sina pladdriga barn som verkar älska att checka in tio väskor, plastgevär och dykargrejer. Hur kan de vara så positiva? Man känner en slags avundsjuka.

Sedan fyra timmar en konservburk och har man tur så slipper man en skikande unge till granne eller två brölande svenskar framför sig,,,

Och så landar man, spänst i steget, resan över  och ju längre bort i tiden det är till den sk hemresan, desto bättre. Man längtar till vintern då det är svalt på flygplatsen, halvtomt på planet och man kan sova över tre säten,,,men det är långt dit.

Nu är det sommar och dagen är het, det väller av folk, min gula, skruttiga bil tar mig till bergen. Fönstren i huset står öppna, drar på acn får att få ut den instängda lukten, katten kommer och lägger sig på rygg för lite smek. Det blir svalt inne, det vita överkastet är slätt, lägger mig där, med en öl, slappnar av, det är 30 grader, klockan är nio på kvällen. I morgon ska jag gå upp tidigt och handla mat, sedan gömma mig inomhus till kvällen då jag tar ett kvällsdopp och sedan går till Petros för middag.