Paul och Irena
De vill att jag ska visa dem vägen till toppen på Apano kastro. Det är en ganska brant klättring. Jag ser det som ett prov på min fysik. De klättrar för att njuta.
Jag inser att jag hänger med.
De njuter oerhört.
De är mycket glada.
Ön ligger under oss och vi diskuterar känslan av hur det skulle vara att sitta här på bergstoppen och se fienderna komma till havs. Se deras båtar landa vid kusten och sedan arbeta sig uppåt, inåt berget för att slutligen försöka erövra fästningen vi sitter i högst uppe på berget
Nu blev det aldrig så. Vår fästning blev aldrig erövrad och det kan man förstå.
Vägen ner är enklare, vi glider net till den närmaste, vitkalkade byn, hämtar vatten i källan och tre mycket svartklädda damer hälsar oss godmorgon med leenden med lite tänder men frimodiga blickar.
Sedan kör vi hem, klockan är inte ens 10 00 och det blir gott med dagens andra kopp kaffe.
Kommentarer
Skicka en kommentar