Lyckan och kompromisserna

Jag lämnar C i hamnen, han tar en båt i 90 minuter hem. Medvind, långa sugande vågor. Vi har suttit och tittat på turister och vägt våra 40 år som vänner tillsammans. 

En ren kärlek utan större komplikationer.

En amerikan med grekiska rötter snackade med oss i en halvtimmen utan att andas.

Både C och jag funderade på hans blodtryck.

Högt, mycket högt, men han var rolig, sedan reste han vidare och vi reste också vidare.

På vägen upp i bergen tänkte jag på mitt sanslösa liv, detta liv som jag levt och nästan

aldrig kompromissat. Jag har aldrig haft pengar men jag har sällan kompromissat.

Att bo här i bergen, är allt. 

Maten, vännerna, kaféerna, krogen, naturen, arbetet.

Det är helt enkelt fulländat.

Svårare än så är det inte.

Den svarta natten, de varma kvällarna, sommar, höst, vår och vinter.

Ja, vintern, även den är bättre än den svenska vintern och även sommaren, trots att den kan vara mördarhet,  är enkelt överlägsen den svenska, blekfeta lagomsommaren.

Allt här är överlägset om man är en människa som rider på ett mått

av passioner. Allt är tiodubbelt här, på gott och ont.

Det första man måste lära sig är att skratta åt problem, ha en attityd som

att problem, det löser sig, det är inget som man ska dö för.

Och tro mig: Det löser sig alltid.

Vinden, den finns alltid på denna vindarnas ö.

Alltid, en nervös kamrat, en svalkande kamrat, en som irriterar ibland,

men den är alltid välkommen och mest den med namnet

Meltemi. 

Den älskar vi alla. 

Från Nord mot Söder, då är vi hemma.