Som det var..

Som det var. Jag drog vinstlotten. När jag växte upp fanns de som som var som vi. Det var våran familj, en mamma, en pappa, en brorsa och kallvatten i en etta. Vårt badrum var ett betongfundament i källaren med vinande rör och kalla golv. Det användes aldrig.

Mina kompisar hade det likadant. Ett eller två rum, kalla hus. Grannen hette Åke och var målare och den andra grannen hette Nils och var elektriker. Lite längre bort på gatan bodde en kompis i klassen. Det var rikare, hade ett hus, tre barn, två vuxna och bortanför honom fanns en annan polare från klassen. Han var smal, hade en elak farsa och den smale som hette Anders hade rekordet i att jonglera med en boll.

I klassen fanns liksom inte många olika, de flesta var som min familj, någon var som Anders och någon var som tjejen var farsa ägde det stora hotellet. Ingen var egentligen olika och ingen jävlades med någon annan för att man hade kallvatten och utedass.

När vi skulle byta skola så gick vi dit det fanns en skola och när vi skulle gå på gymnasiet så gick vi dit det fanns ett gymnasium. Det var liksom ingen grej. Det var inget vi köpte heller. Vi gillade att vara tillsammans.

När vi sedan skulle till universitet så fanns det tre ställen, Lund, Uppsala och sedan Stockholm. Jag valde de rödaste, först Uppsala och sedan Lund.

Sedan skiljdes vi och alla försvann till jobb.

Men vi var liksom fortfarande lika även om vi var lite olika.

Nu är alla olika. Ingen har kallvatten och dass i källaren. Och har man kallvatten och dass i källaren så går man garanterat inte i samma klass som de som har golvvärme. Och så pågår det. Vi som var så lika är nu så olika och konstigt nog finns det ändå i befolkningen tankar om att skolan, tex, ska vara lika för alla och ändå skiter de sk politikerna i det. Deras agenda är egen. Inte alla, men för många. Den här grejen med att vi ska vara olika har spritt sig över alla gränser. Nu ska de olika vara tillsammans med de andra olika och alla ska vara lika, fast i andra formeringar, så vi garanterat inte kommer att tycka om varandra och aldrig mer vill vara ganska lika.

Min tankar vandrar redan till januari, då jag ska elda i mitt råa hus. Det är en rit, Grekland är en rit där man speglar sig i sig själv. Man blir ensam, man lär sig vem man är. Konstigt nog kände jag den känslan som liten, att jag visste vem jag var, sedan kom allt det här med att man skulle vara olika, men men nu vet jag återigen vem jag är.